Ketchup, tragik och oordning

Jag har precis kommit hem till min skitiga hus, mitt kaos, min katastrof av ordning! Visst, jag har tillbringat ett par dagar i ett hus där jag nu hittar det jag behöver snabbare än vad jag hittar samma prylar i mitt eget hem.

Jag tror på det, verkligen - "var sak har sin plats"! Hur svårt kan det vara? Jag är uppväxt med det, men "oordningsgenen" må varit väldigt kraftig då miljön ändå var så starkt präglat av orden "var sak...". Jag blundar och ser för ett ögonblick alla sakerna sväva omkring, till just sin plats - vilken hägring!

Huset jag bott i bebos förvisso av två vuxna med utflugna barn sedan urminnes och jag håller fast vid det ett slag och ser vad det kan innebära?

Inga leksaker, inga snabbproducerande teckningar i drivor som "man" inte kan slänga för att "man" precis svarat "självklart, den är jättefin" på frågan; "vill du ha den?". Inga barn heller som "man" hela tiden uppmanar att plocka iordning efter sig och som måhända också gör det på sitt vis - de lägger iallafall plåstren i ungefär samma låda som de tog dem men långt ifrån i storleksordning uppradade som de befann sig i i huset jag just kommer ifrån. Inga träningskläder utslängda i en lång rad på väg till duschen i närheten av de andra svettiga som inte blivit upplockade. En viss "Följa-John-lek" kan urskiljas.

Men jag vill så gärna, för mitt inre blir oroligt när det är oroligt runtomkring. Oredan påminner också om att jag har för mycket grejer, om den materiella värld vi faktiskt lever i. Jag blir påmind om att jag tagit på mej mer än vad jag reder ut, jag tappar kontrollen och blir stressad.

Men hur var det innan barnatiden? Jodå, jag sorterade mina prylar och var noga med att de låg fint i lådan. Jag har ännu oanvända suddigum och klistermärken kvar på sitt ark (bara de fina, de fula är redan använda) för jag väntade alltid på bättre tider. Jag var så sparsam och ville inte störa ordningen. Inte undra på att paniken stiger nu när allt slängs i drivor och Bamsetidningar och DOCKOR (läs egenproducerade bebisar) behandlas med högsta oansvarlighet och minsta varsamhet!! Men mycket av den kreativitet som skulle kunna komma till stånd på barnsben kom aldrig fram på grund av att jag var så sparsam och inte ville anväda mitt material. "Var sak har sin plats (i lådan)". Kanske är det bara till att acceptera (iallafall lite) av den oreda jag lever i nu?

Men visst är det mer som förändrats sedan jag fick barn! Jag är nog lite mer accepterande över huvudtaget. Nu är det helt okej att gå och titta Disney på bio och jag erkänner att jag även njuter och finner behållning - och framförallt, slutet gott allting gott, så enkelt på nåt vis. Jag behöver inte låtsa mej förstå eller ens försöka tycka om de högkulturella franska smalfilmerna om någon revolution där de prostiturerade knarkade ihjäl sig i en stinkande källare och allt slutar i ett enda mörker.

För att inte tala om bjudmaten! Tidigare när jag bjöd hem gäster bjöd jag alltid på trerätters med tjusig dukning (ingen prestige alls) vilket förvisso kan vara kul att göra när man har tid för det. Allt var klart när gästerna kom. Men nu: "Hej och välkommen, jo du kan gärna hjälpa till med att skära morotsstavar och ta ut ketchupen, vi skall alldeles snart sätta på grillen, måste bara städa ur den först, ni kan väl spela kubb så länge!"

Jag dansar också gärna med till radiokanalernas topplistor. Jag behöver inte hitta det smala och "genuina" någonstans. Jag befinner mej mitt i ketchupkommersen!

Men inte för alltid?

Kanske är det en fas?

Kanske kommer tiden tillbaka där var sak har sin plats, där trerätters dukas fram inom ett väl vägt tidsschema, där det uppskattas att titta på svarta öststatsfilmer igen där slutet är så obegripligt att det enda man förstår är att det inte gick bra för någon, inte den minsta lilla endaste.

Just nu räcker jag bara till för det här. Och, det vidgar också mina vyer! Jag har skrivit det förr. Människan är oerhört anpassningsbar.

Det är spännande att leva, för livet är långt ifrån statiskt!

/Kisses

Kärlek

Jag älskar dej så oändligt mycket
mer än du någonsin kan förstå
Därför har jag också så svårt
att möta din ilska
din ledsenhet
Jag ser maktlöst på
när dina tårar rinner
Mina ord
min smekning
min kärlek
räcker inte som tröst
Jag räcker inte till
Du är förkrossad
Jag klyvs i bitar

Jag måste släppa taget
Lita på att du är stark nog
att hantera dina egna känslor

Jag vill så gärna få dej att se
det fina och vackra hos dej
Det fantastiska med alla dagar som kommer
Det sköna med att få vara här och nu
Den trygghet det innebär
att få vara omsluten
av så mycket kärlek
av så många

Det finns så mycket att ta tillvara på
att ta för sig av

Jag älskar dej så oändligt mycket
mer än du någonsin kommer att förstå