"Neeeeeeeeeeeej!"

”Mamma, mamma, jag gjorde nästan mål!! Det var egentligen bara målvakten som stod i vägen!”

Jo, jag har varit med min dotter på handbollscup idag och beskådat små tjejer som med gott humör kämpat mot tufft motstånd. Laget var relativt ”ungt” i flera bemärkelser. Två av spelarna var på sin första handbollsträning i torsdags varav min dotter var den ena, och sedan, ja de var liksom bara fem! Trots kämparglädje och spring i benen förblev förhållandet gjorda mål per antal insläppta ungefär 1/10. Men vad gör det när humöret ändå är på topp trots nederlag och misslyckanden! Kan ana att det med tiden lär sippra ut både könsord och svordomar efter att gång på gång ”nästan” göra mål. Ska försöka få dottern att hålla fast vid att ”nästan göra mål” faktiskt är RIKTIGT bra!! På det hela taget är det ju som att göra mål. Det enda som skiljer är ju egentligen bara målet!

Och föräldrarna! Vilket engagemang! (skulle kunna valt andra ordval här) Säkerligen svettigare än spelarna efter en dag som denna. På nåt vis försöker de driva laget upp och ner på plan med kommunikation?! ”Visa dej, visa dej”, ”Ta bollen, den är din”, ”Backa hem”, ”Framåt”, ”Neeeeeeeeej!!” Ett under att barnen fortfarande vinkar glatt till sina hesa förmyndare varvid de på grund av bristande uppmärksamhet bara "råkar" släppa in ytterligare mål.... "Neeeeeeeeej!! men va fa.."

Festligt ändå vad jag under de här första åren med barnen fått ta del av. Plötsligt kryssar jag mellan olika idrottsaktiviteter. Är det inte handboll så är det fotboll och är det inte fotboll krattas det längdhoppsgropar. Den enda form av fysisk aktivitet jag som barn utsatte mej för var att trycka ner pianotangenter och tvärflöjtsputor, flitigt förvisso, men för mej är ”sport” en ny arena. Och som motpol till barndomens inaktivitet ser jag det nu härligt att få vara aktiv då jag på nåt vis luras tro att enbart vistelsen i sporthallar är tillräcklig för att också få ta del av de träningseffekter som efterföljer sportutövandet!

Idag fick treåringen vara med på läktaren och han ser det på sitt vis. Vid varje avblås lyftes de små armarna upp; ”Yes, Nova vann!”. Att han tog det hela på största allvar var det iallafall inget tvivel om. Då handbollsfarsorna i sin iver skrek till sina döttrar ”Upp med händerna, upp med händerna” (ja, det går ju onekligen lite lättare att fånga bollarna då), blev de kontrade av lillgrabbens...

"...annars skjuter jag!”