Nils Ferlin, hårdknortar och gränslös kärlek

"Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår,
och alla min levnadsdagar.
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter."

Varför gör det så ont att älska dej?

"Hur kan det komma sig att ett pappafrö kan växa och bli stort när inte ens ett saltkorn kan det som är större? Och mamma, mamma, mammaaaaaa, är det inte märkligt EGENTLIGEN att man kan rulla mycket lättare nerför än uppför, för varför EGENTLIGEN?, och om inte pappa slutar tramsa sig vill jag att du blir kär i en annan man!"

Vissa funderingar får ett svar onödigt enkelt för efter att ha blivit betraktad en stund kommer nästa attack: "Tänka sig, vissa saker vet jag utan att jag lärt mej det i skolan, som till exempel att kvinnor också kan ha skägg och mustasch..." varvid mamman raskt promenerar in till badrummet och tar ett stadigt tag om pincetten. Visst, där har de frodats gott, ett helg gäng och jag känner mej lite smått förnärmad av upptäckten. Aj, men bort ska de, hela bunten! Hur kunde jag missa en hel skog?? Dags att gå till optikern igen kanske?

Dessa barn. Dessa underbara, påhittiga, iakttagande, känsliga små människor.

"Mamma, jag kan skriva lösenordet på datorn, titta här:
L-Ö-S-E-N-O-R-D-E-T, men det funkar inte ändå, VARFÖR??!

Vissa frågor kan jag svara på utan att googla. Wow :)
Jag önskar ibland att mina egna frågor hade lika enkla svar.

Varför gör det så ont att älska dej?

Jag gör allt för dej, slår knutar bak och fram och in och ut för att vara tillgänglig. Jag är högst medveten om att min drivkraft till att alltid finnas till hands och undanröja bekymmer många gånger kanske stjälper dej mer än hjälper dej. Jag presenterar gärna färdiga lösningar utefter mina egna perspektiv, erfarenheter och förmågor, som kanske dessutom står långt ifrån din begreppsvärld. Men när du inte mår bra går jag SÖNDER! Därför är jag där och fixar för att du min vän ska bli glad igen och när du ändå inte blir glad trots alla mina ansträngningar känner jag mej totalt misslyckad. Jag måste lära mej att hantera att vissa saker står utanför min kontroll.

"Jag vill ej forma ditt liv för jag litar på din kraft, på din tro, på att du hittar hem".

Orden är tagna ur en visa jag skrev till dej och som jag också sjöng på ditt barndop. De kändes så självklara och enkla då, men ack så svåra nu.

Jag kommer ihåg när du hade svårt att bajsa. Du ville inte, vilket gjorde att du höll inne alla korvar som ville komma ut. OJ, vad vi höll på med olika salvor, lavemang, läkarbesök och belöninssystem till höger och vänster för att få ut de där förhårdnade knortarna. Och till slut fann vi tillsammans en lösning. Du började så småningom acceptera att sitta på toaletten, men BARA om jag var med och krystade sittandes på huk bredvid. Och för att processen skulle gå snabbare underlättade det även om varje krystning efterföljdes av ljudeffekter i form av ett suckande ljud. Det gick nämligen lättare då att få ut korvarna sa du och även om det nu är många år sedan kan jag fortfarande höra dej säga: "Mamma, kan du hjälpa mej att bajsa?"

Och självklart, vad gör lilla mamman då? Jo, hon tar i från tårna huksittandes och pustar ut av lättnad när "plumsen" kommer. Vetskapen att det lär dröja cirka ett dygn till nästa procedur är också något att pusta ut över.

Som sagt, jag gör vad som helst för att röja barnens problem.

Och det fanns ingen tvekan om att INTE agera när jag en gång satt på en uterestaurang med en väninna och telefonen ringde: "Mamma, kan du hjälpa mej att bajsa, foooort!!"

Jag rusar ut från restaurangen, hittar en telefonkiosk tvärs över gatan, försöker gömma mej någorlunda för de ätande restauranggästerna och påbörjar krystandet. Jag hoppade över huksittandet den gången, tänkte att det liksom inte skulle märkas genom telefonen, men sedan tog jag i för kung och fosterland med efterföljande suckar och bara hoppades att inte alltför många lade märke till mina något egendomliga "ticks". Och om nu någon såg och hörde hoppas jag att de bara lät hela åsynen passera utan vidare analyser. Jag hade liksom inte mycket till mitt försvar: "Jag bara hjälper mitt barn att bajsa!"

Ut kom iallafall korven och att höra "plumsen" via telefonen var den gången ännu mer befriande än att höra den på plats. Och efter: "Tack mamma!", kunde jag pusta ut, torka svetten ur pannan och fortsätta min middag med ett fånigt leende på läpparna.... Vad sysslar jag med EGENTLIGEN? :)

För mej fanns inget alternativ.

För:

"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter".

Därför gör det så ont att älska dej.






"Du" i detta inlägg är inte bara ett och samma barn utan ett samlingsnamn för någon av barnen. Redaktionens anmärkning :)