Förlossning, förförisk knäck och mänsklig värme

"Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer..." Jag kommer ihåg orden från en sång jag och lilla mamma ofta sjöng om kvällarna då jag var liten, kanske 13 (Säg aldrig till en 13-åring att hen är liten!:-)).
Mamma satt vid pianot. Jag satt på en rumpskinka och balanserade bredvid henne på pianopallen och försökte leta upp andrastämman. Ibland fick jag till det, men oavsett njöt jag alltid av stunden och orden trots att jag tyckte de var väldigt sorgliga. Precis som om man begraver dagar om och om igen. Det jag inte kommer ihåg idag är hur sången fortsätter, om det finns nån happy ending att trösta sig med?

Vi är precis i avslutningen av en serie kalas. Storsonen har blivit 13! Tonåring. Han sitter knappast bredvid mej vid pianot på en rumpskinka. Han sitter helst på hela rumpan och spelar spel på ipaden. Under självaste 13-årsdagen går det nästan inte undkomma att ta sig tillbaka till dagen för just 13 år sedan, hur mycket man ens försöker! Det är nog förlossningsdagarna och den 17 noveber 1995 (snöstormen!) som är enklast att plocka fram ur minnet. Vissa partier ur dessa dagar kan redovisas minut för minut. Vissa sekunder ur dessa dagar upplevdes nämligen som eoner.

Som sagt, jag minns väl min första förlossning. Min första förlossningsupplevelse var ämnad till att bli fullkomligt fantastisk, ty något annat fanns inte i min värld. SOM jag hade läst på!! Jag kunde alla gravidtidningar flera årgångar tillbaka utan och innan. Jag hade nämligen varit gravid i huvudet flera gånger om innan det liksom blev någonting i kroppen! Så jag hade förbeett mej.
Jag var också i en otroligt fin fysisk form, mycket bättre än jag är i dag, faktiskt, på riktigt! Jag tränade gympa på Friskis & Svettis till och med graviditetsvecka 38 till övriga motionärers förfäran. Dagen innan förlossningen cyklade jag in till Göteborg och simmade 1000 meter, nåt jag aldrig ens skulle få för mej att göra idag. Jag gillar ju inte ens att simma eller att ens vistas i badhusmiljöer! Jag som aldrig nånsin uppskattat bad och badhus! Där står man i sin lilla dräkt...
Första gången jag ändå närmade mej någon form av facination med hela simmeriet var för ett par år sedan då dotterns simkola låg parallellt med 20-åringarnas teknikträning, och som en stor BONUS även på banan bredvid, BINGO! Där störde de små dräkterna ingenting alls. Enda gången jag fått valuta för de simskolepengarna...

Jag som var i en så fin fysik form kunde ju inte få annat än en fin förlossning? Det var faktiskt till och med så att min barnmorska, under sista tillfället vi träffades innan förlossningen kläckte ur sig: "Sara, jag tror att du kommer att få en fantastiskt förlossning!" Jag hade strålat hela graviditeten och aldrig mått bättre, så förlossningen skulle bara våga annat än att bli kronan på verket!

Jo, jag hade ju också pluggat. Jag hade läst om värkarna som vågor, strömmar, pulsationer... Och i ett reportage (som jag med lätthet tog till mej) läste jag om förlossningen med alla dess värkar som en enda lång orgasm. Ha, så lurad jag blev!! Haha! Och HAHA en gång till!

Skäms den som skrev det där!! Aja baja och AJ!!!! - då det satte igång! Vänta nu, vad var det där? Skiiiiiiitont ju! Jag trodde jag skulle dö! Vart stod det nånstans, att man skulle dö mitt i där, innan orgasmen ens hade börjat?
Och då det hela slutatde med ett katastrofsnitt var besvikelsen, men samtidigt lättnanden, total. Min kvinnliga stolthet däremot och min självbild av den fysiskt oövervinnerliga var raserad. Jag kände mej så dålig och oduglig. Och tack gode Gud att det var över!

Men ut kom han, 13-åringen! Fina 13-åring! Och tack gode Gud för det!

Så tokigt bara, med alla dessa förväntningar...

Alldeles strax går vi in i förväntningarnas tid - Julen! Då ögonen må tindra, då dofterna av nejlika, saffran och hyacint närmast förföriskt må berusa hela ens uppenbarelse, för att inte tala om knäckens intensiva puttrande?
Nja, jag nyser mest vid närmare eftertanke, finns knappt nåt mer allergeniskt än doften av hyacint - det skulle vara doften av nyklippt gräs, så att man liksom slipper .... "Jag tål inte!"

Låt oss gå in i denna tid utan alltför mycket förväntningar. Låt det räcka med att tänka att: "dagen idag var helt ok, och jag är nöjd med det!".
Julafton måhända var en sådan dag då jag som liten upplevde att jag liksom blev snuvad på konfekten, på orgasmen (om jag nu hade haft koll på den)."Jaha, nu var den dagen över som jag längtat efter hela året"! Och det blev inte mer än så?
Nä, förväntningar kan störa upplevelsen av det fina, det verkliga, av livet, av det som är, av det som nuet är.
Det kanske är bättre upp att uppleva dagen än att mest längta efter den?


Julafton , liksom alla dagar är ändå "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer......"
Snälla, vad händer där?
Vad heter det, vad heter det, vad heter det?
Just det!
" ...och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner..."

Ja, det skulle behövas all Herrens frid och all mänsklig värme och omtanke till många därute.
Det ska jag försöka att ge i jul, mänskilg värme och omtanke. Kanske den bästa julklappen för någon...


Varm kram