"Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår,
och alla min levnadsdagar.
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter."
Varför gör det så ont att älska dej?
"Hur kan det komma sig att ett pappafrö kan växa och bli stort när inte ens ett saltkorn kan det som är större? Och mamma, mamma, mammaaaaaa, är det inte märkligt EGENTLIGEN att man kan rulla mycket lättare nerför än uppför, för varför EGENTLIGEN?, och om inte pappa slutar tramsa sig vill jag att du blir kär i en annan man!"
Vissa funderingar får ett svar onödigt enkelt för efter att ha blivit betraktad en stund kommer nästa attack: "Tänka sig, vissa saker vet jag utan att jag lärt mej det i skolan, som till exempel att kvinnor också kan ha skägg och mustasch..." varvid mamman raskt promenerar in till badrummet och tar ett stadigt tag om pincetten. Visst, där har de frodats gott, ett helg gäng och jag känner mej lite smått förnärmad av upptäckten. Aj, men bort ska de, hela bunten! Hur kunde jag missa en hel skog?? Dags att gå till optikern igen kanske?
Dessa barn. Dessa underbara, påhittiga, iakttagande, känsliga små människor.
"Mamma, jag kan skriva lösenordet på datorn, titta här:
L-Ö-S-E-N-O-R-D-E-T, men det funkar inte ändå, VARFÖR??!
Vissa frågor kan jag svara på utan att googla. Wow :)
Jag önskar ibland att mina egna frågor hade lika enkla svar.
Varför gör det så ont att älska dej?
Jag gör allt för dej, slår knutar bak och fram och in och ut för att vara tillgänglig. Jag är högst medveten om att min drivkraft till att alltid finnas till hands och undanröja bekymmer många gånger kanske stjälper dej mer än hjälper dej. Jag presenterar gärna färdiga lösningar utefter mina egna perspektiv, erfarenheter och förmågor, som kanske dessutom står långt ifrån din begreppsvärld. Men när du inte mår bra går jag SÖNDER! Därför är jag där och fixar för att du min vän ska bli glad igen och när du ändå inte blir glad trots alla mina ansträngningar känner jag mej totalt misslyckad. Jag måste lära mej att hantera att vissa saker står utanför min kontroll.
"Jag vill ej forma ditt liv för jag litar på din kraft, på din tro, på att du hittar hem".
Orden är tagna ur en visa jag skrev till dej och som jag också sjöng på ditt barndop. De kändes så självklara och enkla då, men ack så svåra nu.
Jag kommer ihåg när du hade svårt att bajsa. Du ville inte, vilket gjorde att du höll inne alla korvar som ville komma ut. OJ, vad vi höll på med olika salvor, lavemang, läkarbesök och belöninssystem till höger och vänster för att få ut de där förhårdnade knortarna. Och till slut fann vi tillsammans en lösning. Du började så småningom acceptera att sitta på toaletten, men BARA om jag var med och krystade sittandes på huk bredvid. Och för att processen skulle gå snabbare underlättade det även om varje krystning efterföljdes av ljudeffekter i form av ett suckande ljud. Det gick nämligen lättare då att få ut korvarna sa du och även om det nu är många år sedan kan jag fortfarande höra dej säga: "Mamma, kan du hjälpa mej att bajsa?"
Och självklart, vad gör lilla mamman då? Jo, hon tar i från tårna huksittandes och pustar ut av lättnad när "plumsen" kommer. Vetskapen att det lär dröja cirka ett dygn till nästa procedur är också något att pusta ut över.
Som sagt, jag gör vad som helst för att röja barnens problem.
Och det fanns ingen tvekan om att INTE agera när jag en gång satt på en uterestaurang med en väninna och telefonen ringde: "Mamma, kan du hjälpa mej att bajsa, foooort!!"
Jag rusar ut från restaurangen, hittar en telefonkiosk tvärs över gatan, försöker gömma mej någorlunda för de ätande restauranggästerna och påbörjar krystandet. Jag hoppade över huksittandet den gången, tänkte att det liksom inte skulle märkas genom telefonen, men sedan tog jag i för kung och fosterland med efterföljande suckar och bara hoppades att inte alltför många lade märke till mina något egendomliga "ticks". Och om nu någon såg och hörde hoppas jag att de bara lät hela åsynen passera utan vidare analyser. Jag hade liksom inte mycket till mitt försvar: "Jag bara hjälper mitt barn att bajsa!"
Ut kom iallafall korven och att höra "plumsen" via telefonen var den gången ännu mer befriande än att höra den på plats. Och efter: "Tack mamma!", kunde jag pusta ut, torka svetten ur pannan och fortsätta min middag med ett fånigt leende på läpparna.... Vad sysslar jag med EGENTLIGEN? :)
För mej fanns inget alternativ.
För:
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter".
Därför gör det så ont att älska dej.
"Du" i detta inlägg är inte bara ett och samma barn utan ett samlingsnamn för någon av barnen. Redaktionens anmärkning :)
Wednesday 5 March 2014
Tuesday 21 January 2014
Lusmedel, efterrätt och 2014
Jaha, då sitter jag här igen med lusmedel i håret. Det är inte första gången det senaste året utan snarare den fjärde. Sedan är det väl också så här att "jag får löss" då någon annan får det. Så fort en lus besöker någon av familjemedlemmarna börjar det klia ögonblickligen, bums, överallt, både utvärtes och invärtes - så man kan väl säga som så att jag gärna kurerar mej utan behov av tecken på bekräftat lusangrepp.
Men ändå? "Mamma, jag tycker att vi har onormalt mycket löss i vår familj", sade mellansonen i morse då han återigen satt med det långa håret i knut, indränkt i medel, söt som få, och nog måste det vara så. Jag bara väntar på ett störtsäkert forskningsanrop om att löss dras till smarta hjärnceller, att man funnit nån form av magnetism mellan lus och den hårbotten som omger dessa klipska, välanpassade tankeceller, för det blir dyrt det här - och snart vill jag ha valuta för pengarna!!
Jag ser nu till att ha lusmedel hemma för självklart upptäcks lössen under helgen då man äntligen har tid att känna efter om det kliar. Och att VETA OM att man har löss, dokumenterade eller eventuella, UTAN att ha tillgång till lusmedel gör mej ordentligt hysterisk. Då kliar det ännu mer, ännu djupare och jag liksom hör lössen äta sig in i mej och lägga ägg inne i örongångarna och i alla möjliga tänkbara hålrum jag har. Jag vet, jag överdriver kanske lite grand och vet att lössen turligt nog inte är begåvade med denna egenskap. Men känslan, känslan är sådan!! Blä!
Jag klipper också ut varenda liten rabattkupong från apoteket jag kommer åt för ACK vad det svider att lägga ut 700 spänn på lusmedel var gång! Vi är ju dessvärre många hårfagra i familjen.
En gång då jag var på apoteket i lusmedelsärende och hamnade hos samma apotekare jag varit hos månaden innan i samma ärende log hon mot mej och sa: "Du, du ska få nåt, här!" Och sedan fick jag en dagkräm värd 149 kronor! Jag blev nästan tårögd. Äntligen nån form av payback för lössens framfart. Eller också tyckte hon bara att jag såg så sliten ut, med grå och glåmig hy, att hon därmed fick en ingivelse av att vara tvungen att "rädda mej" innan jag faller alltför djupt ner - med både kraschad ekonomi och föråldrad hy?
Det skulle bli för mycket för de lusiga stackars små barnen!
Året har annars börjat bra. Jag känner mej liiiite piggare och liiiiite mer muskulös efter att ha köpt ett klippkort på Friskis & Svettis (jag har en känsla av att vara på gång, iallafall i tanken). Jag vet också att det blir liiiite ljusare för var dag. Tack gode Gud för det!
I höstas hade jag fullt upp med att ens försöka tänka positiva saker om mej själv och det blev ju inte bättre av att från barnen få frågan "Mamma, vad ska du bli när du blir stor?" Inte ens framför dem fick jag känna mej kompetent, duglig och värdig att representera en yrkeskår jag jobbat inom i 17 år.
Nä, det enda jag kom på att jag var bra på i höstas var: att handla på rea, säga upp prenumerationer på exakt samma dag jag fått premierna, inreda i rosa och att med raka ben få ner handflatorna i golvet. Inget att skryta med precis eller nåt att bli ihågkommen för eller ens värt av eftervärlden att lägga på minnet. Då vi även förtvivlat sökte nåt herrskap att fira nyår med utan att få napp kände jag mej också så totalt misslyckad och övergiven att jag ett ögonblick funderade på om jag skulle dra till med att lägga ut en annons på Blocket:
"Nyårsgäster sökes. Ni får Trerätters inklusive dryck. Vi får sällskap. Ej förenat med ytterligare kostnader, möjligtvis endast någon gå-bort-present, förslagsvis - Lusmedel!."
Jag har alltid avundats de som har sitt på det torra, som roterar rätter och värdskap på käckt i sitt lilla gäng att om man nu är road av det liksom kan räkna ut att: "År 2027 minsann firas hos Petterson och då står Knutson för efterrätten!"
Nu brukar det ordna sig för oss ändå och även om vi inte detta nyår firade med några andra så hade vi varandra och vi är ju ett par stycken, dessbättre i detta sammanhang. Vi njöt av att vara tillsammans och jag tänkte på att det också finns de som inte har en familj att fira med. Vi åt fantastiskt god mat, drack massor, spelade spel och pratade om vad vi önskade skulle hända 2014.
Det jag önskade skulle hända var att alla i familjen skulle få känna sig älskade, respekterade och tillfreds med sig själva. Jag önskade mej att få höra mycket skratt och att alla i familjen, liten som stor, skulle vara snälla mot varandra. Det är i det lilla det behöver börja för att räcka till i det stora.
Efter denna höst känner jag mej väldigt ödmjuk inför tidigare högtsvävande drömmar, krav och förväntningar på mej själv och andra i min närhet. Jag bara önskar att vi får ha varanadra ett år till! Det stora har blivit det lilla, eller också är det det lilla som är det stora? Sexåringens kommentar häromkvällen: "Mamma, jag vill alltid finnas vid din sida!", är en rikedom nog.
Men OM nu energin behagar att komma tillbaka tar jag tacksamt emot den med öppna armar och ser fram emot att få känna att jag räcker till åt lite mer än så här. Om energin kommer tillbaka vill jag få ner den i musik och ord igen så att eftervärlden får nåt annat att bevara i minnet än åsynen av handflatorna mot golvet med sträckta knän.
Men just nu?
Jag tar dagen som den kommer men står öppen för vad 2014 vill bjuda på.
Och vad önskar sig barnen ska hända under 2014?
Hm, det vanliga ;)
Syskon.
Kanske tycker de ändå att jag räcker till? Kanske tar min egen känsla av att känna mej otillräcklig en stor del av min energi?
Kanske är det så att jag är good enough?
Hej 2014!
Det här ska bli kul!
Puss och kram
Men ändå? "Mamma, jag tycker att vi har onormalt mycket löss i vår familj", sade mellansonen i morse då han återigen satt med det långa håret i knut, indränkt i medel, söt som få, och nog måste det vara så. Jag bara väntar på ett störtsäkert forskningsanrop om att löss dras till smarta hjärnceller, att man funnit nån form av magnetism mellan lus och den hårbotten som omger dessa klipska, välanpassade tankeceller, för det blir dyrt det här - och snart vill jag ha valuta för pengarna!!
Jag ser nu till att ha lusmedel hemma för självklart upptäcks lössen under helgen då man äntligen har tid att känna efter om det kliar. Och att VETA OM att man har löss, dokumenterade eller eventuella, UTAN att ha tillgång till lusmedel gör mej ordentligt hysterisk. Då kliar det ännu mer, ännu djupare och jag liksom hör lössen äta sig in i mej och lägga ägg inne i örongångarna och i alla möjliga tänkbara hålrum jag har. Jag vet, jag överdriver kanske lite grand och vet att lössen turligt nog inte är begåvade med denna egenskap. Men känslan, känslan är sådan!! Blä!
Jag klipper också ut varenda liten rabattkupong från apoteket jag kommer åt för ACK vad det svider att lägga ut 700 spänn på lusmedel var gång! Vi är ju dessvärre många hårfagra i familjen.
En gång då jag var på apoteket i lusmedelsärende och hamnade hos samma apotekare jag varit hos månaden innan i samma ärende log hon mot mej och sa: "Du, du ska få nåt, här!" Och sedan fick jag en dagkräm värd 149 kronor! Jag blev nästan tårögd. Äntligen nån form av payback för lössens framfart. Eller också tyckte hon bara att jag såg så sliten ut, med grå och glåmig hy, att hon därmed fick en ingivelse av att vara tvungen att "rädda mej" innan jag faller alltför djupt ner - med både kraschad ekonomi och föråldrad hy?
Det skulle bli för mycket för de lusiga stackars små barnen!
Året har annars börjat bra. Jag känner mej liiiite piggare och liiiiite mer muskulös efter att ha köpt ett klippkort på Friskis & Svettis (jag har en känsla av att vara på gång, iallafall i tanken). Jag vet också att det blir liiiite ljusare för var dag. Tack gode Gud för det!
I höstas hade jag fullt upp med att ens försöka tänka positiva saker om mej själv och det blev ju inte bättre av att från barnen få frågan "Mamma, vad ska du bli när du blir stor?" Inte ens framför dem fick jag känna mej kompetent, duglig och värdig att representera en yrkeskår jag jobbat inom i 17 år.
Nä, det enda jag kom på att jag var bra på i höstas var: att handla på rea, säga upp prenumerationer på exakt samma dag jag fått premierna, inreda i rosa och att med raka ben få ner handflatorna i golvet. Inget att skryta med precis eller nåt att bli ihågkommen för eller ens värt av eftervärlden att lägga på minnet. Då vi även förtvivlat sökte nåt herrskap att fira nyår med utan att få napp kände jag mej också så totalt misslyckad och övergiven att jag ett ögonblick funderade på om jag skulle dra till med att lägga ut en annons på Blocket:
"Nyårsgäster sökes. Ni får Trerätters inklusive dryck. Vi får sällskap. Ej förenat med ytterligare kostnader, möjligtvis endast någon gå-bort-present, förslagsvis - Lusmedel!."
Jag har alltid avundats de som har sitt på det torra, som roterar rätter och värdskap på käckt i sitt lilla gäng att om man nu är road av det liksom kan räkna ut att: "År 2027 minsann firas hos Petterson och då står Knutson för efterrätten!"
Nu brukar det ordna sig för oss ändå och även om vi inte detta nyår firade med några andra så hade vi varandra och vi är ju ett par stycken, dessbättre i detta sammanhang. Vi njöt av att vara tillsammans och jag tänkte på att det också finns de som inte har en familj att fira med. Vi åt fantastiskt god mat, drack massor, spelade spel och pratade om vad vi önskade skulle hända 2014.
Det jag önskade skulle hända var att alla i familjen skulle få känna sig älskade, respekterade och tillfreds med sig själva. Jag önskade mej att få höra mycket skratt och att alla i familjen, liten som stor, skulle vara snälla mot varandra. Det är i det lilla det behöver börja för att räcka till i det stora.
Efter denna höst känner jag mej väldigt ödmjuk inför tidigare högtsvävande drömmar, krav och förväntningar på mej själv och andra i min närhet. Jag bara önskar att vi får ha varanadra ett år till! Det stora har blivit det lilla, eller också är det det lilla som är det stora? Sexåringens kommentar häromkvällen: "Mamma, jag vill alltid finnas vid din sida!", är en rikedom nog.
Men OM nu energin behagar att komma tillbaka tar jag tacksamt emot den med öppna armar och ser fram emot att få känna att jag räcker till åt lite mer än så här. Om energin kommer tillbaka vill jag få ner den i musik och ord igen så att eftervärlden får nåt annat att bevara i minnet än åsynen av handflatorna mot golvet med sträckta knän.
Men just nu?
Jag tar dagen som den kommer men står öppen för vad 2014 vill bjuda på.
Och vad önskar sig barnen ska hända under 2014?
Hm, det vanliga ;)
Syskon.
Kanske tycker de ändå att jag räcker till? Kanske tar min egen känsla av att känna mej otillräcklig en stor del av min energi?
Kanske är det så att jag är good enough?
Hej 2014!
Det här ska bli kul!
Puss och kram
Wednesday 13 November 2013
Förlossning, förförisk knäck och mänsklig värme
"Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer..." Jag kommer ihåg orden från en sång jag och lilla mamma ofta sjöng om kvällarna då jag var liten, kanske 13 (Säg aldrig till en 13-åring att hen är liten!:-)).
Mamma satt vid pianot. Jag satt på en rumpskinka och balanserade bredvid henne på pianopallen och försökte leta upp andrastämman. Ibland fick jag till det, men oavsett njöt jag alltid av stunden och orden trots att jag tyckte de var väldigt sorgliga. Precis som om man begraver dagar om och om igen. Det jag inte kommer ihåg idag är hur sången fortsätter, om det finns nån happy ending att trösta sig med?
Vi är precis i avslutningen av en serie kalas. Storsonen har blivit 13! Tonåring. Han sitter knappast bredvid mej vid pianot på en rumpskinka. Han sitter helst på hela rumpan och spelar spel på ipaden. Under självaste 13-årsdagen går det nästan inte undkomma att ta sig tillbaka till dagen för just 13 år sedan, hur mycket man ens försöker! Det är nog förlossningsdagarna och den 17 noveber 1995 (snöstormen!) som är enklast att plocka fram ur minnet. Vissa partier ur dessa dagar kan redovisas minut för minut. Vissa sekunder ur dessa dagar upplevdes nämligen som eoner.
Som sagt, jag minns väl min första förlossning. Min första förlossningsupplevelse var ämnad till att bli fullkomligt fantastisk, ty något annat fanns inte i min värld. SOM jag hade läst på!! Jag kunde alla gravidtidningar flera årgångar tillbaka utan och innan. Jag hade nämligen varit gravid i huvudet flera gånger om innan det liksom blev någonting i kroppen! Så jag hade förbeett mej.
Jag var också i en otroligt fin fysisk form, mycket bättre än jag är i dag, faktiskt, på riktigt! Jag tränade gympa på Friskis & Svettis till och med graviditetsvecka 38 till övriga motionärers förfäran. Dagen innan förlossningen cyklade jag in till Göteborg och simmade 1000 meter, nåt jag aldrig ens skulle få för mej att göra idag. Jag gillar ju inte ens att simma eller att ens vistas i badhusmiljöer! Jag som aldrig nånsin uppskattat bad och badhus! Där står man i sin lilla dräkt...
Första gången jag ändå närmade mej någon form av facination med hela simmeriet var för ett par år sedan då dotterns simkola låg parallellt med 20-åringarnas teknikträning, och som en stor BONUS även på banan bredvid, BINGO! Där störde de små dräkterna ingenting alls. Enda gången jag fått valuta för de simskolepengarna...
Jag som var i en så fin fysik form kunde ju inte få annat än en fin förlossning? Det var faktiskt till och med så att min barnmorska, under sista tillfället vi träffades innan förlossningen kläckte ur sig: "Sara, jag tror att du kommer att få en fantastiskt förlossning!" Jag hade strålat hela graviditeten och aldrig mått bättre, så förlossningen skulle bara våga annat än att bli kronan på verket!
Jo, jag hade ju också pluggat. Jag hade läst om värkarna som vågor, strömmar, pulsationer... Och i ett reportage (som jag med lätthet tog till mej) läste jag om förlossningen med alla dess värkar som en enda lång orgasm. Ha, så lurad jag blev!! Haha! Och HAHA en gång till!
Skäms den som skrev det där!! Aja baja och AJ!!!! - då det satte igång! Vänta nu, vad var det där? Skiiiiiiitont ju! Jag trodde jag skulle dö! Vart stod det nånstans, att man skulle dö mitt i där, innan orgasmen ens hade börjat?
Och då det hela slutatde med ett katastrofsnitt var besvikelsen, men samtidigt lättnanden, total. Min kvinnliga stolthet däremot och min självbild av den fysiskt oövervinnerliga var raserad. Jag kände mej så dålig och oduglig. Och tack gode Gud att det var över!
Men ut kom han, 13-åringen! Fina 13-åring! Och tack gode Gud för det!
Så tokigt bara, med alla dessa förväntningar...
Alldeles strax går vi in i förväntningarnas tid - Julen! Då ögonen må tindra, då dofterna av nejlika, saffran och hyacint närmast förföriskt må berusa hela ens uppenbarelse, för att inte tala om knäckens intensiva puttrande?
Nja, jag nyser mest vid närmare eftertanke, finns knappt nåt mer allergeniskt än doften av hyacint - det skulle vara doften av nyklippt gräs, så att man liksom slipper .... "Jag tål inte!"
Låt oss gå in i denna tid utan alltför mycket förväntningar. Låt det räcka med att tänka att: "dagen idag var helt ok, och jag är nöjd med det!".
Julafton måhända var en sådan dag då jag som liten upplevde att jag liksom blev snuvad på konfekten, på orgasmen (om jag nu hade haft koll på den)."Jaha, nu var den dagen över som jag längtat efter hela året"! Och det blev inte mer än så?
Nä, förväntningar kan störa upplevelsen av det fina, det verkliga, av livet, av det som är, av det som nuet är.
Det kanske är bättre upp att uppleva dagen än att mest längta efter den?
Julafton , liksom alla dagar är ändå "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer......"
Snälla, vad händer där?
Vad heter det, vad heter det, vad heter det?
Just det!
" ...och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner..."
Ja, det skulle behövas all Herrens frid och all mänsklig värme och omtanke till många därute.
Det ska jag försöka att ge i jul, mänskilg värme och omtanke. Kanske den bästa julklappen för någon...
Varm kram
Mamma satt vid pianot. Jag satt på en rumpskinka och balanserade bredvid henne på pianopallen och försökte leta upp andrastämman. Ibland fick jag till det, men oavsett njöt jag alltid av stunden och orden trots att jag tyckte de var väldigt sorgliga. Precis som om man begraver dagar om och om igen. Det jag inte kommer ihåg idag är hur sången fortsätter, om det finns nån happy ending att trösta sig med?
Vi är precis i avslutningen av en serie kalas. Storsonen har blivit 13! Tonåring. Han sitter knappast bredvid mej vid pianot på en rumpskinka. Han sitter helst på hela rumpan och spelar spel på ipaden. Under självaste 13-årsdagen går det nästan inte undkomma att ta sig tillbaka till dagen för just 13 år sedan, hur mycket man ens försöker! Det är nog förlossningsdagarna och den 17 noveber 1995 (snöstormen!) som är enklast att plocka fram ur minnet. Vissa partier ur dessa dagar kan redovisas minut för minut. Vissa sekunder ur dessa dagar upplevdes nämligen som eoner.
Som sagt, jag minns väl min första förlossning. Min första förlossningsupplevelse var ämnad till att bli fullkomligt fantastisk, ty något annat fanns inte i min värld. SOM jag hade läst på!! Jag kunde alla gravidtidningar flera årgångar tillbaka utan och innan. Jag hade nämligen varit gravid i huvudet flera gånger om innan det liksom blev någonting i kroppen! Så jag hade förbeett mej.
Jag var också i en otroligt fin fysisk form, mycket bättre än jag är i dag, faktiskt, på riktigt! Jag tränade gympa på Friskis & Svettis till och med graviditetsvecka 38 till övriga motionärers förfäran. Dagen innan förlossningen cyklade jag in till Göteborg och simmade 1000 meter, nåt jag aldrig ens skulle få för mej att göra idag. Jag gillar ju inte ens att simma eller att ens vistas i badhusmiljöer! Jag som aldrig nånsin uppskattat bad och badhus! Där står man i sin lilla dräkt...
Första gången jag ändå närmade mej någon form av facination med hela simmeriet var för ett par år sedan då dotterns simkola låg parallellt med 20-åringarnas teknikträning, och som en stor BONUS även på banan bredvid, BINGO! Där störde de små dräkterna ingenting alls. Enda gången jag fått valuta för de simskolepengarna...
Jag som var i en så fin fysik form kunde ju inte få annat än en fin förlossning? Det var faktiskt till och med så att min barnmorska, under sista tillfället vi träffades innan förlossningen kläckte ur sig: "Sara, jag tror att du kommer att få en fantastiskt förlossning!" Jag hade strålat hela graviditeten och aldrig mått bättre, så förlossningen skulle bara våga annat än att bli kronan på verket!
Jo, jag hade ju också pluggat. Jag hade läst om värkarna som vågor, strömmar, pulsationer... Och i ett reportage (som jag med lätthet tog till mej) läste jag om förlossningen med alla dess värkar som en enda lång orgasm. Ha, så lurad jag blev!! Haha! Och HAHA en gång till!
Skäms den som skrev det där!! Aja baja och AJ!!!! - då det satte igång! Vänta nu, vad var det där? Skiiiiiiitont ju! Jag trodde jag skulle dö! Vart stod det nånstans, att man skulle dö mitt i där, innan orgasmen ens hade börjat?
Och då det hela slutatde med ett katastrofsnitt var besvikelsen, men samtidigt lättnanden, total. Min kvinnliga stolthet däremot och min självbild av den fysiskt oövervinnerliga var raserad. Jag kände mej så dålig och oduglig. Och tack gode Gud att det var över!
Men ut kom han, 13-åringen! Fina 13-åring! Och tack gode Gud för det!
Så tokigt bara, med alla dessa förväntningar...
Alldeles strax går vi in i förväntningarnas tid - Julen! Då ögonen må tindra, då dofterna av nejlika, saffran och hyacint närmast förföriskt må berusa hela ens uppenbarelse, för att inte tala om knäckens intensiva puttrande?
Nja, jag nyser mest vid närmare eftertanke, finns knappt nåt mer allergeniskt än doften av hyacint - det skulle vara doften av nyklippt gräs, så att man liksom slipper .... "Jag tål inte!"
Låt oss gå in i denna tid utan alltför mycket förväntningar. Låt det räcka med att tänka att: "dagen idag var helt ok, och jag är nöjd med det!".
Julafton måhända var en sådan dag då jag som liten upplevde att jag liksom blev snuvad på konfekten, på orgasmen (om jag nu hade haft koll på den)."Jaha, nu var den dagen över som jag längtat efter hela året"! Och det blev inte mer än så?
Nä, förväntningar kan störa upplevelsen av det fina, det verkliga, av livet, av det som är, av det som nuet är.
Det kanske är bättre upp att uppleva dagen än att mest längta efter den?
Julafton , liksom alla dagar är ändå "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer......"
Snälla, vad händer där?
Vad heter det, vad heter det, vad heter det?
Just det!
" ...och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner..."
Ja, det skulle behövas all Herrens frid och all mänsklig värme och omtanke till många därute.
Det ska jag försöka att ge i jul, mänskilg värme och omtanke. Kanske den bästa julklappen för någon...
Varm kram
Saturday 24 November 2012
Goda möten ger positiva spiraler
”Mamma, jag vill inte dö!!!”
Här förbereder jag mej för en stund av allvar, eftertanke, ångest, kramar och tårar.
Mamman svarar: ”Vad känner och tänker du?”
”Jo, det verkar vara så tråkigt att vara en ängel för när jag redan har flugit runt och tittat på allt har jag ju inget mer att göra! Fyyyyyy vad långtråkigt... jag vill verkligen inte dö!!! Men jag kommer iallafall att leva längst av alla i familjen för jag föddes sist så ni får flyga mer, haha!”
Inte mycket dödsångest där inte. Jag får spara de kloka orden.
En höst har förflutit. Rackarns vad fort den rusade. Jag försöker tänka efter vad jag varit med om. Ett av mina nyårslöften inför 2012 löd ”att vara närvarande i de människor jag möter". Det jag främst tänkte på var att inte missa att uppleva och andas in mina barn och kära, vara mindful och samla på sköna minnen … och det möte jag minns bäst och upplevde med alla sinnen i alla högsta grad är mötet med barnmorskan. Det var kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på vid löftenas ingivelse.
Hos barnmorskan skulle jag byta spiral. Ut med det gamla in med det nya – än så länge mycket nyår. Att utsätta sig för detta med allt vad det innebär hör ju inte till det vardagliga (tack och lov) men ändå beter jag mej som om det vore det käckaste och mest naturliga i världen. Eller, jag försöker bete mej som sådan, för allt är planerat för att jag ska framstå som avspänd och självsäker.
Som ett exempel planerar jag noga och omsorgsfullt vad jag ska ha på mej. Nån LAGOM lång top så att jag under promenaden till gynstolen iallafall känner mej någorlunda påklädd utan att för den skull verka obekväm och skamsen inför min egen nakenhet. Jag planerar också för att jag inför gynbesök är LAGOM ansad. Inte alltför fåhårig – vill ju inte att barnmorskan ska tycka att jag är vulgär och porrig (och få henne att tro att jag tror att jag är på casting inför en porrfilmsinspelning). Samtidigt vill jag heller inte vara alltför ”vildvuxen” – jag vill ju ändå känna mej lite fin och visa på att jag tar hand om mej just för att jag är fin och bryr mej om mej själv.
Och sedan var det den lilla våtservetten i handväskan.
Besöket började med att jag fick svara på frågor, många frågor. Frågor om mitt hälsotillstånd, om hela släktens hälsotillstånd, om graviditeterna och förlossningarna och frågor om övriga vanor, mer eller mindre lustiga att svara på. Då allt var journalfört och jag tittat på klockan ett antal gånger för att försöka begripa vilken spårvagn jag skulle hinna ta till jobbet, avslutade barnmorskan frågestunden med: ”Har du haft oskyddat samlag under de senaste 5 dagarna?” Hjäääälp, vänta nu… tisdag, måndag, söndag, lördag… Skit, jag begriper ju att nätterna är inkluderade, så hur ska jag komma ifrån detta? Jag kände mej i stunden ertappad, som om jag erkänt värsta brottet, utskämd.
”Ja”, pressade jag fram och jag kände med ens hur kinderna blossade. Barnmorskan blev lika generad hon; ”Våra rutiner lyder att vi inte byter spiral på en patient som haft oskyddat samlag under de senaste dagarna. Jag måste gå ut och diskutera med mina kollegor om hur vi ska göra nu!”
Där satt jag i min ensamhet medan barnmorskan pratade med sina kollegor om den lösaktiga patienten. Undra vad hon sa? ”Jag har en kvinna därinne som har syndat ty hon har haft oskyddat samlag. Vad ska vi göra med henne?” Straffet blev att jag fick boka en ny tid för insättning av spiral. Barnmorskan ursäktade sig för att jag inte fått samlagsinformationen men tröstade mej med att alla journaluppgifter nu ialla fall var ifyllda så nästa besök skulle gå lätt och fort, trodde hon ja :) - Det föreligger en risk att det blir bebis vid själva spiralbytet om man älskat för tätt inpå och det är ju liksom det man vill förhindra.
Tur att det där sexet ändå blev så bra, riktigt bra. Det minns jag också. Mm
Inför nästa besök noterade jag kryptiska koder i almanackan, vilka betydde ”No sex”. För säkerhets skull drog jag till med en hel veckas avskildhet för att inte ett enda sexspår skulle anas. Alltså, inte ertappad en gång till!
Och sedan var det åter dags. Lagom klädd, lagom ansad, med en liten våtservett i handväskan. Återigen försöker jag verka opryd, avspänd, cool och tillfreds med hela situationen så att barnmorskan skulle tro att ändå jag vid 39 års ålder är den starka och accepterande kvinna jag önskar vara, med ett naturligt och enkelt förhållningssätt till min egen kropp.
Jag klär av mej i det lilla båset och drar ner den utvalda tröjan så långt det går, för att visa så lite som möjligt så länge som möjligt, och tänker att jag nu en gång för alla ska placera rumpan NÄRA barnmorskan. Ska bara komma upp först, ta ett litet kliv upp på pallen och sedan rotera helt naturligt utan att ramla ner. Allt känns fullkomligt normalt:) Hjälp, där höll jag på att snubbla igen. Upp med benen, andas djupt… ”Också kommer du lite längre fram med rumpan…” Att jag aldrig kan få till det! Jag vill ju bara visa någon form av respekt för barnmorskans arbetsmiljö. Ta ansvar och visa hänsyn!
Sedan händer inte mycket. Allt är tyst, koncentrerat från båda parter, en lång stund. Lite då och då får jag svara på frågan ”Går det bra?”, varvid jag mumlar: ”Mm” på både ut och inandning. Andas Sara, andas! Och när jag tror att allt är klart säger barnmorskan: ”Jag ska säga dej som det är - jag hittar ingen spiral!”… och sedan kommer nåt jag känner igen: ”Jag måste gå ut och diskutera med mina kollegor samt hämta ett par större verktyg!” Varför, VARFÖR måste hon vara så förbannat ärlig? Varför kan hon inte bara säga att hon ska hämta de minimalistiska (gärna rosa) anpassade för finlir. Eller varför måste hon säga någonting alls? Jag blundar ju ändå!
Då låg jag där i min ensamhet, igen. Helt galet med benen i vädret, ingen återvändo. Vilken spårvagn kommer jag att hinna med? Kommer jag ens att kunna åka spåvagn?
Ever more?
Vips var det flera i rummet och jag tyckte det var enklast att tänka att jag var med i nån slags film, en väldigt konstig sådan förvisso. Tack och lov visade sig filmen ha ett lyckligt slut. Den försvunna spiralen hittades och ersattes med en ny och jag fick höra att jag varit ”sååååååå duktig!” och blev erbjuden kaffe för allt lidande. Barnmorskan bad mej sitta i soffan i väntrummet i minst 15 minuter för att minimera risken att svimma på hårt underlag. Men då hon vände in på kontoret – för att skriva journal – var det jag som tittade på klockan och insåg att jag nog skulle hinna med den planerade spårvagnen om jag rusade. Jag smet och klev ut i verkligheten.
Tänk så många möten människan ständigt är en del utav och har makt att påverka. Vissa möten som det ovan nämnda har man fullt upp med att bara hantera. Men annars tycker jag att man bör ta sig en extra tanke om att varje möte är viktigt och kan vara av allra högsta betydelse för någon. Ett möte kan spela roll, påverka, göra någon glad, kan få någon att känna sig bekräftad, viktig och betydelsefull. Jag hoppas kunna bidra med positiv energi i de möten jag är en del utav.
Året är snart slut och jag ser som vanligt med förhoppning och intresse fram emot det nya. Men jag känner också denna gång en oro inför den framtid våra barn ska möta. Det samhälle vi lever i har blivit så hårt och hänsynslöst. När förlorades respekten för människan? Och när blev människolivet inte värt någonting alls?
Därför tror jag att det idag är viktigt, mer än någonsin, att se på varandra med värme, respekt och tro. Att bekräfta liten som stor med en blick som säger ”Du är fin och jag tror på dej!”
Men jag är också tacksam över att jag ännu ett år fått ha mina nära omkring mej. Och jag tänker särskilt på dem som detta år mist någon de hållit av, som nu får prata med änglarna som flyger omkring...
Med önskan om en fin adventstid!
Puss & Kram
Thursday 5 April 2012
Banditer, choklad och prima sanning!
Mamman: "Innan det blir TV ska det vara städat i pysselrummet och i era rum!", Barn 1: "Men det var inte jag, jag har inte ens varit i pysselrummet..." Barn 2: "Inte jag heller..." Barn 3: "Inte jag heller..." Barn 4: Inte jag heller, det var en tjuv!"
Denna frekvent förekommande story är ju bara hur kusligt som helst. Det är alltså en tjuv som stökat till i barnens rum denna gången också!? Nej, nu flyttar jag! Jag vågar inte bo kvar bland tjuvar och banditer. Jag packar! Ögnaböj! På stubben!
I samma ögonblick försäkrar alla barnen att de verkligen lagt tillbaka fjärrkontrollerna till Wii-spelet i sin låda TROTS att det ligger fyra kontroller spridda i soffan!!! Hu, vad ruskigt, då måste alltså någon annan ha smugit sig in i huset och funderat ett slag på om det inte skall till att busas runt lite? OCH vilken snilleblixt denna någon kom på - jo men jag tar och plockar fram fjärrkontrollerna och placerar ut dem lite sporadiskt i soffan - DET är en kul grej! Riktigt festligt! Vilket ordentligt komiskt SPRATT som spelas!
Ibland försvinner det kakor och blockchoklad - är det sistnämnda ens gott?, men det är INGEN här hemma som känner vid något om förlusten, inte ens med chokladrester runt mungiporna. Det brukar visst bara vara "smuts" eller "jord", - är det gott?
Här hemma har vi även "lag" på att tvätta händerna innan man pillar med datortangenterna och ändå, OCH ÄNDÅ, är tangenterna konstant kläggiga trots att barnen IMMER (låter starkare med det tyska) tvättar händerna (så klart - för att mamma och pappa har sagt det:-) innan de jobbar med datorn. Vad märkligt, tänk att någon annan (förslagsvis en tjuv) smyger omkring och kletar ner tangenterna med diverse smörja. Är inte det konstigt så säg?
En gång när mamman satte hårt mot hårt då det försvunnit en chokladboll, och sonen var lite för stor för att dra till den där om "tjuven" och anande att ingen skulle få kvällsmat om inte "sanningen" kom fram, skapades fantastiska förklaringsmodeller: "Jo, jag snubblade (chokladbollarna stod högt upp för att ingen skulle nå dem - och att snubbla över dem också skulle innebära en otrolig fallenhet för akrobatiskt konstnärlighet) och då råkade min tunga hänga ut som liksom snuddade vid en chokladboll och då tänkte jag att jag ändå gjorde alla en tjänst eftersom det då kommit baciller på den så jag tog den eftersom ingen ändå skulle vilja ha den!"
Ja, så kan man ju också säga. Jag gjorde alla en tjänst. Det är fina grejer det. Här förtjänas fina betyg åt föräldraskapet.
Jag vill ha lite ordning och reda här hemma. Framförallt vill jag att man ska säga som det är och stå för det man gjort. "Fel" gör vi alla titt som tätt, mammor och pappor inkluderade. Vid närmare eftertanke har jag måhända tagit lite väl hård ton i mina försök att införa någon form av ordning och respekt här i hemmet då Levis i julas undrade om "polisen kommer om man råkar öppna adventskalenderns luckor innan utsatt dag?"
Jag vill ju egentligen bara att barnen ska få med sig att våga säga som det är och att man vinner mer på att förtälja sanningen än att krysta fram ihopdiktade historier - även om det senare kanske gynnar fantasin och skapar fram mången framgångsrik "busig" författare.
Nu blev det så där jobbigt igen. Ont i magen typ.
Säga som det är och prompt tvinga fram den nakna sanningen. Den snuskigt ärliga nakna sanningen?
Mitt i skrivande stund poppar vissa bortträngda sekvenser upp ur mitt liv. Det fanns nämligen en tid då jag och maken typ delade på en chokladkaka (100g) varje kväll. Det var vår lilla hemlighet och vår "belöning" efter att ha roddat ännu en dag fylld av förvärvsarbete, föräldraskap och vardagspusslande. Choklad sägs ju också stilla sexlusten så efter kakan kunde vi sedan bara gå också lägga oss nöjda och tillfreds för att vakna till en ny dag och att i slutändan av den vara värd ännu en chokladkaka.
Om detta nu skulle vara vår hemlighet var vi inte särskilt smarta! Vi la pappemballaget till chokladen där pappen skall vara; i den tillfälliga pappåtervinningen i köket som sedan bärs ner till återvinningscentralen i källaren. Detta är ett mycket viktigt inslag i vårt hem.
Det vi inte tänkte på var att våra barn fullkomligt älskar att pyssla och att då de är "pysselnödiga" (Levis uttryck) ganska snabbt styr mot den tillfälliga pappåtervinningen i köket för att skapa spektakulära pappkreationer (lite elakt kan man här säga att det prydligt ihopvikta skräpet kommer fram igen i flerfaldiga volymer...)
"Mamma, det ligger 15 chokladkartonger här som inte vi fått smaka av..."
Ja du lilla mamman. Säg nu som det är, säg att du tröstäter choklad varje kväll och försök sedan få barnen att förstå hur viktigt det är att bara äta godis på lördagar, eller försök få dem att begripa att inte goda gärningar behöver belönas för att de liksom bara skall komma ändå, av sin naturlighet, för att vi är goda och vill gott, för andras vinning skull...
Fram med språket och den prima sanningen du så starkt proklamerar ska fram till varje pris!
Choklad i dessa mängder är ju inte nyttigt alls och inte heller det minsta charmigt för förhållandet på sikt. Hur ska man ens komma intill att få till sex där "på sikt" om nu lusten mot förmodan skulle falla på?
Här försöker vi stå upp för en aktiv och sund livsstil och sedan sitter vi här i TV-soffan och tuggar choklad. Vilket hyckleri!
Sa den lilla mamman som det var?
Nej, där blev hon kreativ som den värsta författaren (vad hon måste ha tränat sig som barn) och snörde ihop nåt om centralåtervinningen i källaren som tvingats flyttas upp i köket på grund av fuktbelastning (nåt typ alldeles totalt obegripligt så att följdfrågor inte ens fanns i tanken).
Det funkade.
Numera slänger vi pappen till chokladen direkt i soporna gärna under kladdiga äppelskruttar där barnen omöjligtvis vill leta efter pysselmaterial. Få se hur länge det håller, tills den dag kanske de kommer på att man kan göra käcka smycken av skruttar och skal?
Vi äter nu heller inte alls lika mycket choklad. Vi har sex istället :) Haha, där nyttjade jag min lite smått livliga fantasi igen!
Förresten, jag har nu googlat på "choklad" och "sexlust" och det är TVÄRTOM! Choklad ÖKAR lusten! Jaha? Vi som var så nöjda. Skulle vi alltså ätit ännu mer?? Eller också borde jag haft mer av kakan i proportion 75/25 sådär, minst! Hade nog lätt fått med mej maken på det :)
Hur knyts det här spridda resonemanget ihop nu då?
Vi får väl helt enkelt ta varandra i handen, barn som vuxen, och hjälpa varandra och leda varandra på lagom "rätta" och sanningsenliga vägar. Och kanske är det heller inte så dumt att då och då reflektera över sina egna handlingar innan man tar till orda alltför starkt? Att först gå på den egna bjälken innan man går på den nästas kvist. Jag tycker ändå att bibeln har en hel del viktigt att säga om vår medmänniska. "Det du vill att andra människor ska göra mot dej ska du också göra mot dem". Hade det bara funkat all over hade världen varit en riktigt fin plats att leva på. Alla hade fått mumsa choklad...
Barnen - jag älskar er! Ni är fantastiska som ni är! Jag ska göra allt jag kan för att jaga bort tjuvarna, eller kanske inte? Vi alla måhända behöver "tjuvarna" att skylla på ibland. Fortsätt också säga till mej när jag gör fel. Tillsammans lär vi oss bäst!
Puss och kram!
Denna frekvent förekommande story är ju bara hur kusligt som helst. Det är alltså en tjuv som stökat till i barnens rum denna gången också!? Nej, nu flyttar jag! Jag vågar inte bo kvar bland tjuvar och banditer. Jag packar! Ögnaböj! På stubben!
I samma ögonblick försäkrar alla barnen att de verkligen lagt tillbaka fjärrkontrollerna till Wii-spelet i sin låda TROTS att det ligger fyra kontroller spridda i soffan!!! Hu, vad ruskigt, då måste alltså någon annan ha smugit sig in i huset och funderat ett slag på om det inte skall till att busas runt lite? OCH vilken snilleblixt denna någon kom på - jo men jag tar och plockar fram fjärrkontrollerna och placerar ut dem lite sporadiskt i soffan - DET är en kul grej! Riktigt festligt! Vilket ordentligt komiskt SPRATT som spelas!
Ibland försvinner det kakor och blockchoklad - är det sistnämnda ens gott?, men det är INGEN här hemma som känner vid något om förlusten, inte ens med chokladrester runt mungiporna. Det brukar visst bara vara "smuts" eller "jord", - är det gott?
Här hemma har vi även "lag" på att tvätta händerna innan man pillar med datortangenterna och ändå, OCH ÄNDÅ, är tangenterna konstant kläggiga trots att barnen IMMER (låter starkare med det tyska) tvättar händerna (så klart - för att mamma och pappa har sagt det:-) innan de jobbar med datorn. Vad märkligt, tänk att någon annan (förslagsvis en tjuv) smyger omkring och kletar ner tangenterna med diverse smörja. Är inte det konstigt så säg?
En gång när mamman satte hårt mot hårt då det försvunnit en chokladboll, och sonen var lite för stor för att dra till den där om "tjuven" och anande att ingen skulle få kvällsmat om inte "sanningen" kom fram, skapades fantastiska förklaringsmodeller: "Jo, jag snubblade (chokladbollarna stod högt upp för att ingen skulle nå dem - och att snubbla över dem också skulle innebära en otrolig fallenhet för akrobatiskt konstnärlighet) och då råkade min tunga hänga ut som liksom snuddade vid en chokladboll och då tänkte jag att jag ändå gjorde alla en tjänst eftersom det då kommit baciller på den så jag tog den eftersom ingen ändå skulle vilja ha den!"
Ja, så kan man ju också säga. Jag gjorde alla en tjänst. Det är fina grejer det. Här förtjänas fina betyg åt föräldraskapet.
Jag vill ha lite ordning och reda här hemma. Framförallt vill jag att man ska säga som det är och stå för det man gjort. "Fel" gör vi alla titt som tätt, mammor och pappor inkluderade. Vid närmare eftertanke har jag måhända tagit lite väl hård ton i mina försök att införa någon form av ordning och respekt här i hemmet då Levis i julas undrade om "polisen kommer om man råkar öppna adventskalenderns luckor innan utsatt dag?"
Jag vill ju egentligen bara att barnen ska få med sig att våga säga som det är och att man vinner mer på att förtälja sanningen än att krysta fram ihopdiktade historier - även om det senare kanske gynnar fantasin och skapar fram mången framgångsrik "busig" författare.
Nu blev det så där jobbigt igen. Ont i magen typ.
Säga som det är och prompt tvinga fram den nakna sanningen. Den snuskigt ärliga nakna sanningen?
Mitt i skrivande stund poppar vissa bortträngda sekvenser upp ur mitt liv. Det fanns nämligen en tid då jag och maken typ delade på en chokladkaka (100g) varje kväll. Det var vår lilla hemlighet och vår "belöning" efter att ha roddat ännu en dag fylld av förvärvsarbete, föräldraskap och vardagspusslande. Choklad sägs ju också stilla sexlusten så efter kakan kunde vi sedan bara gå också lägga oss nöjda och tillfreds för att vakna till en ny dag och att i slutändan av den vara värd ännu en chokladkaka.
Om detta nu skulle vara vår hemlighet var vi inte särskilt smarta! Vi la pappemballaget till chokladen där pappen skall vara; i den tillfälliga pappåtervinningen i köket som sedan bärs ner till återvinningscentralen i källaren. Detta är ett mycket viktigt inslag i vårt hem.
Det vi inte tänkte på var att våra barn fullkomligt älskar att pyssla och att då de är "pysselnödiga" (Levis uttryck) ganska snabbt styr mot den tillfälliga pappåtervinningen i köket för att skapa spektakulära pappkreationer (lite elakt kan man här säga att det prydligt ihopvikta skräpet kommer fram igen i flerfaldiga volymer...)
"Mamma, det ligger 15 chokladkartonger här som inte vi fått smaka av..."
Ja du lilla mamman. Säg nu som det är, säg att du tröstäter choklad varje kväll och försök sedan få barnen att förstå hur viktigt det är att bara äta godis på lördagar, eller försök få dem att begripa att inte goda gärningar behöver belönas för att de liksom bara skall komma ändå, av sin naturlighet, för att vi är goda och vill gott, för andras vinning skull...
Fram med språket och den prima sanningen du så starkt proklamerar ska fram till varje pris!
Choklad i dessa mängder är ju inte nyttigt alls och inte heller det minsta charmigt för förhållandet på sikt. Hur ska man ens komma intill att få till sex där "på sikt" om nu lusten mot förmodan skulle falla på?
Här försöker vi stå upp för en aktiv och sund livsstil och sedan sitter vi här i TV-soffan och tuggar choklad. Vilket hyckleri!
Sa den lilla mamman som det var?
Nej, där blev hon kreativ som den värsta författaren (vad hon måste ha tränat sig som barn) och snörde ihop nåt om centralåtervinningen i källaren som tvingats flyttas upp i köket på grund av fuktbelastning (nåt typ alldeles totalt obegripligt så att följdfrågor inte ens fanns i tanken).
Det funkade.
Numera slänger vi pappen till chokladen direkt i soporna gärna under kladdiga äppelskruttar där barnen omöjligtvis vill leta efter pysselmaterial. Få se hur länge det håller, tills den dag kanske de kommer på att man kan göra käcka smycken av skruttar och skal?
Vi äter nu heller inte alls lika mycket choklad. Vi har sex istället :) Haha, där nyttjade jag min lite smått livliga fantasi igen!
Förresten, jag har nu googlat på "choklad" och "sexlust" och det är TVÄRTOM! Choklad ÖKAR lusten! Jaha? Vi som var så nöjda. Skulle vi alltså ätit ännu mer?? Eller också borde jag haft mer av kakan i proportion 75/25 sådär, minst! Hade nog lätt fått med mej maken på det :)
Hur knyts det här spridda resonemanget ihop nu då?
Vi får väl helt enkelt ta varandra i handen, barn som vuxen, och hjälpa varandra och leda varandra på lagom "rätta" och sanningsenliga vägar. Och kanske är det heller inte så dumt att då och då reflektera över sina egna handlingar innan man tar till orda alltför starkt? Att först gå på den egna bjälken innan man går på den nästas kvist. Jag tycker ändå att bibeln har en hel del viktigt att säga om vår medmänniska. "Det du vill att andra människor ska göra mot dej ska du också göra mot dem". Hade det bara funkat all over hade världen varit en riktigt fin plats att leva på. Alla hade fått mumsa choklad...
Barnen - jag älskar er! Ni är fantastiska som ni är! Jag ska göra allt jag kan för att jaga bort tjuvarna, eller kanske inte? Vi alla måhända behöver "tjuvarna" att skylla på ibland. Fortsätt också säga till mej när jag gör fel. Tillsammans lär vi oss bäst!
Puss och kram!
Wednesday 7 March 2012
Vi kommer sen!
"Gå du före, vi kommer sen..."
Jag läste orden på en sten häromdagen. Stenen var belägen vid en minnesplats och var omringad av blommor, brev, nallar och ljus som ett uttryck för saknad, oförståelse och kärlek. Som en hälsning till en ung fin tjej som inte längre finns hos de sina.
Varför Sanna?
I helgen som var dog en annan fin tjej. Hon dog av en sjukdom. Bara 20 år gammal. Jag kände henne inte personligen men familjen runtom henne är min barndom. Jag tänker på dem alla, hela tiden, på dem som mist sin dotter, syster, barnbarn, kusin, syskonbarn, vän.
Varför Kajsa?
Ogripbart.
Tänk vilken liten skillnad det är på liv och död, ett litet ögonblick, och ändå gör skillnaden allt. Tillvaron står still, rasar samman, blir aldrig som den någonsin varit förut. Allt annat blir oväsentligt. Perspektiv byter perspektiv och påminner om det sårbara, det viktiga, om livet vi tar oss igenom, är så tacksamma över, njuter av, glädjs åt, kämpar med.
I svåra stunder, i stunder av saknad, förtvivlan och maktlöshet blir man ofta varse över vikten av att få vara nära de som är kvar, hur betydelsefulla alla är som finns runtomkring. Det känns viktigt att få visa sin kärlek till dem som inte gått före, som går en annan gång, som "kommer sen".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Vid ett tillfälle berättade jag för min son om en olycka jag en gång var med om. Frågan jag fick var: "Mamma, dog du då?" Det rationella svaret sonen fick var: "Nej", då han sekunden efter pustade ut och utbrast: "Vilken tur!!".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Och "vilken tur" att jag får vara i detta livet just nu, med dem som jag älskar och får vara till för och möta i skratt, i det ofattbara, i det som inte går att begripa, inte för någon.
"Gå du före, vi kommer sen..."
/Kärlek
Jag läste orden på en sten häromdagen. Stenen var belägen vid en minnesplats och var omringad av blommor, brev, nallar och ljus som ett uttryck för saknad, oförståelse och kärlek. Som en hälsning till en ung fin tjej som inte längre finns hos de sina.
Varför Sanna?
I helgen som var dog en annan fin tjej. Hon dog av en sjukdom. Bara 20 år gammal. Jag kände henne inte personligen men familjen runtom henne är min barndom. Jag tänker på dem alla, hela tiden, på dem som mist sin dotter, syster, barnbarn, kusin, syskonbarn, vän.
Varför Kajsa?
Ogripbart.
Tänk vilken liten skillnad det är på liv och död, ett litet ögonblick, och ändå gör skillnaden allt. Tillvaron står still, rasar samman, blir aldrig som den någonsin varit förut. Allt annat blir oväsentligt. Perspektiv byter perspektiv och påminner om det sårbara, det viktiga, om livet vi tar oss igenom, är så tacksamma över, njuter av, glädjs åt, kämpar med.
I svåra stunder, i stunder av saknad, förtvivlan och maktlöshet blir man ofta varse över vikten av att få vara nära de som är kvar, hur betydelsefulla alla är som finns runtomkring. Det känns viktigt att få visa sin kärlek till dem som inte gått före, som går en annan gång, som "kommer sen".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Vid ett tillfälle berättade jag för min son om en olycka jag en gång var med om. Frågan jag fick var: "Mamma, dog du då?" Det rationella svaret sonen fick var: "Nej", då han sekunden efter pustade ut och utbrast: "Vilken tur!!".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Och "vilken tur" att jag får vara i detta livet just nu, med dem som jag älskar och får vara till för och möta i skratt, i det ofattbara, i det som inte går att begripa, inte för någon.
"Gå du före, vi kommer sen..."
/Kärlek
Wednesday 29 February 2012
En mastig Sarah och en slående Ranelid
"Vilken mastig rumpa hon har!", kommenterade sonen under programledarens presentation av Melodifestivalens artister. Vems rumpa? Det är inte så svårt att gissa. Det finns nämligen en där som är lite "mastigare" än de andras, och det är knappast Helenas eller Ginas och inte heller Sean Banans även om han stenhårt verkar gå in för att få sin rumpa beskådad och omnämnd. Vackra fina Sarah Dawn Finer och fina mastiga rumpa!
Jag har tänkt på den där kommentaren, så värdig på nåt vis, respektfull, icke värderande, bara ett konstaterande och jag hoppas att sonen fortsätter att benämna kvinnors rumpor (och mäns också för den delen) på detta vördsamma sätt. Inte fet, inte äcklig, inte tjock eller grotesk, bara mastig och alldeles så underbar som en rumpa kan vara...
Jag ÄLSKAR Melodifestivalen! Jag älskar showen, skvallret, kläderna och det nakna... Melodifestivalen ger ett enormt upphov till åsiktsutbyte och jag är en av dem som sitter där och kommenterar - låtar som scenkläder, knasig koreografi som stela moves, rumpor som hår, samtidigt som jag är mäkta fascinerad av alla dessa artister som ställer upp i denna cirkus och låter sig bedömas och förnedras i stugorna, av medier, av kritiker och av "förståsigpåiga musikaliska experter". Det är inte många som har snälla saker att förtälja.
Över lag, både i festivalbubblan och i livet utanför existerar så mycket skitsnack och elaka kommentarer som i många fall är ogrundade. Det försiggår så mycket klagande på oväsentligheter. Vem har egentligen rätt att bedöma och kritisera och slå på andra med sitt eget tyckande? Varför tycks det också vara så mycket lättare att fälla negativa kommentarer än positiva? Varför tycks människan vara så programmerad på att söka "fel"? Vem har rätt att slå på Ranelid? Det är inte hans "fel" att han är i final.
Vad är det för miljö våra barn växer upp i? Hur ska barnen lära sig att säga snälla saker om varandra då de växer upp i en värld där klimatet och orden är så hårda? Kanske inte att undra på att svenska barn enligt vissa studier är de som är allra mest olyckliga och visar störst oro inför framtiden?
Det måste vara roligt och härligt och inte så allvarligt att vara vuxen och det är vår uppgift att visa det, för att barnen ska tycka att det är någon idé att liksom kämpa vidare. Sedan kan man välja att visa det på annat sätt än jag som tidigare idag för ett ögonblick undrade varför folk stirrade på mej på Mölndals centrum när jag skuttade runt som bäst på röda stenplattor. Lillkillen hade tydligt förmedlat att jag skulle bli "död" om jag råkade skutta på de vita - inte lätt för Mölndalsborna att veta att jag och Levis var Super Mario och Luigi som hoppade på röda svampar och samlade discostjärnor och eldblommor. Och inte vill man "dö" när man är på väg att träda in i nästa värld?
För att lyckas här i livet bör man också uppnå någon form av anständig nivå av socialisering.
I kväll har jag träffat en vän vars värld nyligen rasade samman i det verkliga livet, livet utanför Melodifestival och TV-spelen. Min vän fick uppleva att den hon levt med under halva sitt liv väljer att fortsätta livet med en annan, ett fall som troligtvis är större och ställer fler frågor än när Perelli ratas av tittarna trots miljonsatsningar.
Samma kväll som Lisa Miskovski skrällde till i Melodifestivalen - samma kväll förlorade en Mölndalsfamilj sin 15åriga dotter på det mest grymma sätt man kan tänka sig. Flickan valde bort sitt eget liv. Hoppas att hon medan hon levde fick höra av sin omgivning hur fin hon var, betydelsefull och värdefull.
Danny? Loreen? Danny? Loreen?
Jag har inte svårt att tycka snälla saker om någon av dem. Dock MÅSTE Danny sjunga rent i finalen! Sursång i en sådan spektakulär show är nästintill ett lagbrott!
Danny?
Loreen?
Levis, som förövrigt undrar vad som händer om bokstäverna tar slut i datorn, hejar på Danny för att han "flyger" mycket bättre än Loreen!
Kanske bör stanna här, för att spara :)
Ska dock slösa med uppmuntran och vackra ord.
Hur svårt kan det vara?
Trevlig snäll helg!
S
Jag har tänkt på den där kommentaren, så värdig på nåt vis, respektfull, icke värderande, bara ett konstaterande och jag hoppas att sonen fortsätter att benämna kvinnors rumpor (och mäns också för den delen) på detta vördsamma sätt. Inte fet, inte äcklig, inte tjock eller grotesk, bara mastig och alldeles så underbar som en rumpa kan vara...
Jag ÄLSKAR Melodifestivalen! Jag älskar showen, skvallret, kläderna och det nakna... Melodifestivalen ger ett enormt upphov till åsiktsutbyte och jag är en av dem som sitter där och kommenterar - låtar som scenkläder, knasig koreografi som stela moves, rumpor som hår, samtidigt som jag är mäkta fascinerad av alla dessa artister som ställer upp i denna cirkus och låter sig bedömas och förnedras i stugorna, av medier, av kritiker och av "förståsigpåiga musikaliska experter". Det är inte många som har snälla saker att förtälja.
Över lag, både i festivalbubblan och i livet utanför existerar så mycket skitsnack och elaka kommentarer som i många fall är ogrundade. Det försiggår så mycket klagande på oväsentligheter. Vem har egentligen rätt att bedöma och kritisera och slå på andra med sitt eget tyckande? Varför tycks det också vara så mycket lättare att fälla negativa kommentarer än positiva? Varför tycks människan vara så programmerad på att söka "fel"? Vem har rätt att slå på Ranelid? Det är inte hans "fel" att han är i final.
Vad är det för miljö våra barn växer upp i? Hur ska barnen lära sig att säga snälla saker om varandra då de växer upp i en värld där klimatet och orden är så hårda? Kanske inte att undra på att svenska barn enligt vissa studier är de som är allra mest olyckliga och visar störst oro inför framtiden?
Det måste vara roligt och härligt och inte så allvarligt att vara vuxen och det är vår uppgift att visa det, för att barnen ska tycka att det är någon idé att liksom kämpa vidare. Sedan kan man välja att visa det på annat sätt än jag som tidigare idag för ett ögonblick undrade varför folk stirrade på mej på Mölndals centrum när jag skuttade runt som bäst på röda stenplattor. Lillkillen hade tydligt förmedlat att jag skulle bli "död" om jag råkade skutta på de vita - inte lätt för Mölndalsborna att veta att jag och Levis var Super Mario och Luigi som hoppade på röda svampar och samlade discostjärnor och eldblommor. Och inte vill man "dö" när man är på väg att träda in i nästa värld?
För att lyckas här i livet bör man också uppnå någon form av anständig nivå av socialisering.
I kväll har jag träffat en vän vars värld nyligen rasade samman i det verkliga livet, livet utanför Melodifestival och TV-spelen. Min vän fick uppleva att den hon levt med under halva sitt liv väljer att fortsätta livet med en annan, ett fall som troligtvis är större och ställer fler frågor än när Perelli ratas av tittarna trots miljonsatsningar.
Samma kväll som Lisa Miskovski skrällde till i Melodifestivalen - samma kväll förlorade en Mölndalsfamilj sin 15åriga dotter på det mest grymma sätt man kan tänka sig. Flickan valde bort sitt eget liv. Hoppas att hon medan hon levde fick höra av sin omgivning hur fin hon var, betydelsefull och värdefull.
Danny? Loreen? Danny? Loreen?
Jag har inte svårt att tycka snälla saker om någon av dem. Dock MÅSTE Danny sjunga rent i finalen! Sursång i en sådan spektakulär show är nästintill ett lagbrott!
Danny?
Loreen?
Levis, som förövrigt undrar vad som händer om bokstäverna tar slut i datorn, hejar på Danny för att han "flyger" mycket bättre än Loreen!
Kanske bör stanna här, för att spara :)
Ska dock slösa med uppmuntran och vackra ord.
Hur svårt kan det vara?
Trevlig snäll helg!
S
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
