En mastig Sarah och en slående Ranelid

"Vilken mastig rumpa hon har!", kommenterade sonen under programledarens presentation av Melodifestivalens artister. Vems rumpa? Det är inte så svårt att gissa. Det finns nämligen en där som är lite "mastigare" än de andras, och det är knappast Helenas eller Ginas och inte heller Sean Banans även om han stenhårt verkar gå in för att få sin rumpa beskådad och omnämnd. Vackra fina Sarah Dawn Finer och fina mastiga rumpa!

Jag har tänkt på den där kommentaren, så värdig på nåt vis, respektfull, icke värderande, bara ett konstaterande och jag hoppas att sonen fortsätter att benämna kvinnors rumpor (och mäns också för den delen) på detta vördsamma sätt. Inte fet, inte äcklig, inte tjock eller grotesk, bara mastig och alldeles så underbar som en rumpa kan vara...

Jag ÄLSKAR Melodifestivalen! Jag älskar showen, skvallret, kläderna och det nakna... Melodifestivalen ger ett enormt upphov till åsiktsutbyte och jag är en av dem som sitter där och kommenterar - låtar som scenkläder, knasig koreografi som stela moves, rumpor som hår, samtidigt som jag är mäkta fascinerad av alla dessa artister som ställer upp i denna cirkus och låter sig bedömas och förnedras i stugorna, av medier, av kritiker och av "förståsigpåiga musikaliska experter". Det är inte många som har snälla saker att förtälja.

Över lag, både i festivalbubblan och i livet utanför existerar så mycket skitsnack och elaka kommentarer som i många fall är ogrundade. Det försiggår så mycket klagande på oväsentligheter. Vem har egentligen rätt att bedöma och kritisera och slå på andra med sitt eget tyckande? Varför tycks det också vara så mycket lättare att fälla negativa kommentarer än positiva? Varför tycks människan vara så programmerad på att söka "fel"? Vem har rätt att slå på Ranelid? Det är inte hans "fel" att han är i final.

Vad är det för miljö våra barn växer upp i? Hur ska barnen lära sig att säga snälla saker om varandra då de växer upp i en värld där klimatet och orden är så hårda? Kanske inte att undra på att svenska barn enligt vissa studier är de som är allra mest olyckliga och visar störst oro inför framtiden?

Det måste vara roligt och härligt och inte så allvarligt att vara vuxen och det är vår uppgift att visa det, för att barnen ska tycka att det är någon idé att liksom kämpa vidare. Sedan kan man välja att visa det på annat sätt än jag som tidigare idag för ett ögonblick undrade varför folk stirrade på mej på Mölndals centrum när jag skuttade runt som bäst på röda stenplattor. Lillkillen hade tydligt förmedlat att jag skulle bli "död" om jag råkade skutta på de vita - inte lätt för Mölndalsborna att veta att jag och Levis var Super Mario och Luigi som hoppade på röda svampar och samlade discostjärnor och eldblommor. Och inte vill man "dö" när man är på väg att träda in i nästa värld?

För att lyckas här i livet bör man också uppnå någon form av anständig nivå av socialisering.

I kväll har jag träffat en vän vars värld nyligen rasade samman i det verkliga livet, livet utanför Melodifestival och TV-spelen. Min vän fick uppleva att den hon levt med under halva sitt liv väljer att fortsätta livet med en annan, ett fall som troligtvis är större och ställer fler frågor än när Perelli ratas av tittarna trots miljonsatsningar.

Samma kväll som Lisa Miskovski skrällde till i Melodifestivalen - samma kväll förlorade en Mölndalsfamilj sin 15åriga dotter på det mest grymma sätt man kan tänka sig. Flickan valde bort sitt eget liv. Hoppas att hon medan hon levde fick höra av sin omgivning hur fin hon var, betydelsefull och värdefull.

Danny? Loreen? Danny? Loreen?
Jag har inte svårt att tycka snälla saker om någon av dem. Dock MÅSTE Danny sjunga rent i finalen! Sursång i en sådan spektakulär show är nästintill ett lagbrott!

Danny?
Loreen?

Levis, som förövrigt undrar vad som händer om bokstäverna tar slut i datorn, hejar på Danny för att han "flyger" mycket bättre än Loreen!

Kanske bör stanna här, för att spara :)
Ska dock slösa med uppmuntran och vackra ord.
Hur svårt kan det vara?

Trevlig snäll helg!

S