Förbättring, geléskinkor och festivaltider

Och nu har "premielöparbyxorna" landat i brevlådan (frånvaron av ett par löparbyxor såg jag som den enda möjliga orsaken till att det blev så lite rörelse för kroppen) och vad möts man då av på gator och torg, snö och is!!!! Men så retligt, jag som var så laddad! Heltänd! Puh, jag klarar mej ett litet tag till :-)
Ja, hur går det nu med alla löften och hopp om "förbättring" inom vissa områden vilka strukturerat plitades ner före nyåret? Det är hög tid för en första summerande utvärdering.


Förbättringsområde 1:
Min rygg värker och kroppen behöver röra på sig. Mer motion!

Jag tycker inte det är lönt att klaga innan man liksom.... Jag hör mej själv när barnen gnäller; "Ååååå, jag är så trött", "Men gå och vila dej i soffan då!" eller "Ååååå, jag är så kissenödig!", "Men gå och kissa då!", i ett något mer irriterande tonfall, även om jag försöker in i det längsta att låta sympatisk och förstående. Sådant klagande går inte riktigt hem hos mej. Jag går i taket och hamnar nästintill svävande över taket om det kontrande svaret på min uppmaning blir: "Jag orkar inte!"

Vissa situationer och "problem" finns det faktiskt mer eller mindre enkla lösningar på. Och träningen bör väl vara en sådan egentligen, för egentligen, ärligt, hur svårt är det att snöra på sig ett par skor och ge sig ut och springa en stund, egentligen?
Nu när jag dessutom fått nya löparbyxor med IFORM-prenumeratioen är det ju bara en tidsfråga. Eller hamnar de i lådan med alla 100 löparklockor och pulsmätare samt alla oumbärliga svettband som följt med tidigare prenumerationer?

MEN, jag har faktiskt börjat göra övningar på golvet till TV-tittandet! Jag har blivit min egen PT! Jag har skapat ett träningsprogram vilket inkluderar övningar för den mjuka magen, övningar för de inte längre tränade överarmarna och övningar för de sladdriga rumpskinkorna. Just det, jag stoppade in ett par övningar också för den värkande ryggen när jag ändå höll på. Och det går ganska så bra!? Jag blir så fruktansvärt allergisk bara för nu kommer vi till:

(På väg att uppnå målen)


Förbättringsområde 2:
STÄDNINGEN!

Om det fanns nåt som hette "strukturgolv" likt strukturtapet, skulle det kunna beskrivas som att vi har sådana golv, oregelbundna sådana. Det sitter mycket där som inte bör sitta där. Jag gjorde dock ett rivande härom veckan och städade trappan (vi har massor av prylar i trappan som endera ska upp en våning, endera ner en våning, endera sorteras, stängas, skickas till återvinningen eller sparas uppe på vinden). Jag fick bort varenda pryl vilket förbryllade lillkillen totalt: "Neeeej, mamma! Varför har du städat trappan? Nu känner jag ju inte igen mej!" Och vips pustar jag ut igen för inte skall små gossar göras vilsna? :)

Uppnår ej målen


Förbättreingsområde 3
Kärlek, sex och relationer:

Japp...

Uppnår ej målen


Förbättringsområde 4
Ekonomi:

Jag vill ut och resa snart. Långt och länge. Mina jämngamla fyller visst 40 nästa år och bara det legitimerar en resa, men maken säger att det måste till en del pengar ändå? Det räcker visst inte att fylla jämnt för att resan skall vara betald? Vi måste spara. För egen del har jag beslutat mej för att ha "köpstopp", men kommer ändå hem med påsar med reakläder till MEJ, med motiveringen "De här kläderna kanske min dotter vill ta över sedan om nåt år när jag tröttnat på dem..." Alltså hallå, jag hör ju hur illa den bortförklaringen låter. Försvarsmekanism en inom värsta sort träder fram, även om min dotter faktiskt frågade mej för ett tag sedan: "Mamma, kan jag få dina klänningar när du... dör?" Hon fick ett snyftande "ja" till svar.

Uppnår ej målen


Snart 40. Jag har en känsla av att jag börjar närma mej den måhända något egocentrerade men i många fall utvecklande funderaråldern.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Är jag nöjd med det som är?
Ska jag ens bo i Mölndal, för hur blev det med min barndoms drömmar om ett hus på landet? Just det, jag är ju allergisk för diverse kvalster och djur?
Ska jag verkligen leva ihop med min man, vi har ju levt ihop väldigt länge nu?
Orkar jag ens leva ihop med mej själv?
Är det OK att bara vara nöjd?

Jag funderar och jag skulle så gärna vilja utveckla en produkt. Tänk vad coolt att liksom vara ägare till en pryl! Jag gillar produkter med flerfunktionalitet och brås min lillgosse på mej finns det potential för att jag skulle klara mej fint i produktutvecklarbranchen. Jag och Levis var nämligen på Lindex härom dagen och Levis snurrade som vanligt runt i damunderklädesavdelningen. "Mamma, du kan köpa dej ett par nya skinkor här?" Va, sa jag och såg sedan lillgossen komma springandes mot mej med bröstinlägg (sådana där av hudfärgat gelématerial tänkta att fylla ut bh:n med för vissa stackare, mej inkluderad) i var hand. "Titta mamma, rumpskinkor!!"

Jamen, vilken bra idé, endera läggs de i bh:n för att buffa upp det som om möjligt finns där eller också läggs de i trosan för att puffa till de där dallriga... som vips förvandlas till ärtiga, fasta, oemotståndiga små äppelskinkor. Det finns hopp om jag och min PT får samarbetssvårigheter framöver. Men hur sitter de kvar, geléskinkorna? Nja, i värsta fall glider de ner och fram och bestämmelsen av könstillhörighet blir en gåta för omgivningen. Får fundera vidare på den... "De flerfunktionella bröstinläggen säljes tillsammans med specialtrosa med inläggsfickor..." Nja, jag tar med mej den funderingen in i funderaråldern...

Vilken tur att det är festivaltider som låter en hänföras och fascineras bland glitter, glamour, skandaler och nakenchockar. Man tillåts ta en liten paus från det "vanliga". Jag älskar dessa tider! Sex veckors lördagsfinaler är ju ingenting, jag vill bara ha mer och mer och mer! Som det lilla barnet som längtar efter julafton och helt plötsligt sitter där smått uppgivet och proppmätt bland papper och snören, "Jaha, det var liksom det, ett år kvar till nästa jul!".

I lördags blev jag kär i Loreen. Jag kan nästan säga att jag älskar henne. Och om drygt två veckor vet jag att jag kommer att bli kär i Danny (igen), det spelar liksom ingen roll vad han gör, hur han låter, vad han har på sig, vad han inte har på sig...

... och mannen, dej älskar jag på riktigt! Jag tror absolut att vi kommer att leva många år tillsammans (om du vill så klart), det verkar både enklast, bekvämast och mest praktiskt och framförallt BÄST för att det är DU som är DU och som jag älskar...

Love you D!

Andlighet, ärlighet, närvaro (och supersex)

Året har startat igång. Jag blir alltid lite mer andlig så här när ett nytt år ligger framför. Att lämna det gamla. Reflektera, glömma, förlåta, drömma, tänka nytt, hoppas på nytt, ny strävan, våga lämna, våga satsa, våga lyssna, våga bryta det bekväma, våga uppleva, våga utmana sig själv och andra, njuta, ta för sig, inse det egna värdet och försöka finna det som är JAG...

Jag vill iallafall att det nya året ska präglas av fyra ord; närvaro, ärlighet, ansvar och mod. Det lät högtravat. Jag måste ha in nåt mer? Lust!? Lust ska vi ha mycket utav! Och gärna energi. Sex ord. Gärna lite mer sex också, och intimitet men mindre godis, definitivt mindre godis, men definitivt mer sex...

Att trampa in i ett nytt år kan innebära att ge sig själv en ny chans?! Jag gillar metaforer och symbolik. Symboliken stärker och ger kraft åt budskapet.

Jag var på en nyårsgudstjänst för ett par dagar sedan där själv grejen i gudstjänsten var att tänka på året som varit och fundera över förväntningarna över året som ännu är nytt. En perfekt gudstjänt för mej! Jag uppskattar varje tillfälle ämnad för reflektion och närvaro. Jag fick också ta emot ett litet hjärta i handen som symboliserade inte helt oväntat "kärleken". Sedan fick jag ett par senapsfrön i andra handen vilka symboliserade "kraften". Levis gick tätt intill mej och fick ta del av både "kärleken" och "kraften". SOM han retat syskonen för detta (vilka valde att gå upp en trappa för att spela DS och därmed också missa "kraften!")!

"Jag har fått kraften, den har gått rakt igenom huden!! Ni har ingen kraaft, haha!". Nu springer han jättefort hem från skolan just för kraftens skull medan jag vill säga att han vinner på grund av att jag envisas med att alltid bära skor med klackar...

Jag vill inte bortförklara det andliga, jag förstår inte allt alla gånger, (knappast några) vilket inte stör mej så här inpå det nya då jag gärna ser med mer öppenhet och inte är så noga med detaljer utan gärna vidgar tillvaron för mer andlighet och tillåtelse. Ju fler dagar som prickas av på det nya, desto mer sluten och kritisk blir jag...

Jag skulle nog vilja behålla lite av nyårskänslan för resten av året, vara orädd för det nya, vara gränslös (dock någorlunda kontrollerad vid närmare eftertanke, iallafall i några ej nämnda situationer), vara öppen med snudd på att också vara naiv, positiv och äga tilltro till det mesta! Jag vill njuta och göra vardagen levande och till fest så ofta det går...

Jo, så vill jag att året 2012 bli, det är min strävan!!!

Jag hoppas också på mer bloggande och mer låtskrivande. Och sedan... och sedan har jag också under året som varit lärt mej hur man får fler läsare till bloggen, det är bara till att titulera bloggen med "guppande bröst", "guppande tuttar", "sexiga tomtar", "klackskor" eller nåt annat lite edgigt. Det finns massor av folk som googlar på det, tro mej!! - jag ser det i min statistik, och vips hamnar de i min blogg! Lurad!!:) Tänk om man skulle skríva "supersex" denna gång? Och helt ur sammanhanget är det väl heller inte, för vem önskar sig inte lite "supersex" under 2012?

När ett nytt år tar sina första dagar kan jag heller inte låta bli att tänka på de sköra och gamla. Hur blir året för dem? Blir det ett helt år? Jag tänker på min mamma och pappa. Men efter att knappast ha ungått att ta del av olyckan på E20 vid Varatrakten häromdagen då en hel familj förintades, går det heller aldrig att föutse någonting för någon, det är nog bara till att leva på och ta hand om de sina så länge de finns, vara närvarande och ta vara på lusten och ansvaret för livet, de kära och inte minst sig själv...

Jag frågade barnen vad de ville med året 2012. "RESA, kanske till Danmark och ha det mysigt med familjen!", sa två, "Träna mer och få träffa Usain Bolt!" sa den tredje, "OMG, du bara pratar och jag fattar ingenting!" sa den fjärde...

Alla är vi olika och tack OMG för det!!

Tack också för ordet!

"Superkram"