Sprutor, Hårt arbete och Lusten efter fler 100524

”Växer du med spruta eller utan?” har det hänt att barnen ibland frågat sina kompisar, varvid kompisarna i värsta fall sett våra barn som totalt knepiga och rusat därifrån. Det är så i vår familj - våra barn måste ta en spruta varje kväll för att växa och må bra. Det är det normativa hos oss. Majoriteten växer på detta sätt varvid frågan blir adekvat i sammanhanget, livets sammanhang som barnet med en enorm drivkraft försöker att förstå.

Jag minns det etiska dilemma jag tyckte mej befinna mej i då jag som trebarnsförälder intensivt längtade efter barn nummer fyra. Den fråga jag ställde mej var; ”om man får drömma om ett barn då man med all sannolikhet redan vet att just det barnet kommer att behöva gå igenom smärtsamma undersökningar samt livslång behandling” Är drömmen enbart egoistisk?

Lite generad yppade jag mina funderingar inför barnens läkare då det i mitt huvud var totalt stopp. I mina egna tankar kom jag inte vidare. Lusten vs interlektet. Lite smått besvärad också över att avslöja att jag i ett trebarnskaos ansåg mej ha kapacitet att kasta mej ännu djupare ner i kaoset, jag var rädd för att anses som oansvarig och ha alltför för höga tankar om mej själv.

Läkaren som själv visade sig vara fyrbarnspappa berättade hur underbart det var (Yes, mitt i prick! -jag känner mej alltid så tillfreds när jag är med andra som har fyra barn. Lusten och längtan efter fler barn blir liksom naturlig utan att man för den skull behöver förklaras som galen, en känsla av samhörighet uppstår!). Sedan fortsatte läkaren: ”Kom ska jag visa er någonting?” Han ledde oss ut från undersökningsrummet till väntrummet där våra barn satt uppradade och spelade Fia med knuff på ett för stunden föredömligt vis. ”Nu ska jag visa er något riktigt fint!”. Då förstod jag vad han menade och också ville få mej att fokusera på - det positiva och det livskraftiga! En del växer med spruta och andra utan, så är det bara!

Men visst var det också skönt att till viss del lägga över ansvaret för beslutet på läkaren - för skuld, det kommer jag nog alltid att känna, speciellt nu när Levis tycker att sprutorna gör ont. Levis har nog delvis läkaren att tacka sin tillkomst för, även om det förvisso var hans föräldrar som gjorde jobbet! Som doppade....

Tack och lov är människan anpassningsbar. För de tre stora är det sällan några problem numera att ta sin spruta. Det är lite ”coolt och häftigt faktiskt att vara så modig”, och det är bara att rida vidare på den vågen så länge den varar!

Jo, människan är fantastiskt anpassningsbar. Jag har tänkt på det flera gånger, inte bara ikväll. Min man jobbar typ, hela tiden! vilket jag har anpassat mej till. ”Jobb ikväll, igen – till midnatt, igen, okej!” Jag försöker för ren överlevnads skull finna några fyndigheter i den situation som nu råder. Erh, ”JOBBA”- Jag Ordnar Bättre Betalt Arbete, nä, - Jesus Orkar Bättre Bära Arbetet. Nej, det går inte, ofyndigt var ordet... jag ger upp! Men ändå, jobb är så legitimt på nåt vis. Jag blir inte längre arg eller besviken, jag ser mej slagen och reagerar inte alls. Är anpassad till situationen.

Men vilket jobb kan vara viktigare än att få uppleva nuet, grönskan, nyfunna ord, kärleken, berusningen av livet , lyckan över att få vara i barnens värld. För även om det är kämpigt att vara hemma och försöka få tillvaron att flyta någorlunda, är jag glad över att jag får vara den som ändå har en möjlighet att få uppleva det där mänskliga, jordnära, uppenbara, vitala. Det blev inte som vi önskade men det blev så här!

Det gäller bara att kunna mötas igen sedan, när det JOBBIGA är över. Människan är nämligen väldigt anpasssningsbar, lika sant som att vissa växer med spruta och andra utan, så är det bara.

1, 2, 3, 4, 5, "fniss", 7

”Mamma, mamman, kan inte vi få fler syskon? Ni kan väl doppa snoppen i snippan igen! Du har ju berättat att ni gör det ibland för att det är skönt, men varför kommer det inga bebisar?”

”Doppa snoppen i snippan”, det heter så i vår familj, av en anledning jag inte känner till men jag har valt att inte korrigera det då jag tycker det låter så mysigt, ja rentutav rart och innerligt.

Men, är barnen redan redo för genomgång nummer två? Om inte annat så behövs ett och annat redas ut så att de inte tror det endast blir barn om det gör ont?
Jo, vi hade en genomgång för ett par månader sedan. Det kändes som om det liksom var dags när frågorna stockade sig med den spännande frågan ”hur många gånger är snoppen dippad?” i spetsen. Den store sonen var kaxig, för han visste redan; ”tre, så klart, för tvillingar görs i samma dopp!”

Så jag samlade barnen tillsammans med mod och kraft och berättade om lusten, längtan, menstruationer och nattliga sädesavgångar. ”Jaha”, blev responsen, det blev liksom inte mer dramatiskt än så. Jag som var så laddad, hade förberett mej, var beredd att illustrera och var helt säker på att barnen i alla fall ville säga upp oss som föräldrar, för hur äcklig får man va!?. Men icke, Nova undrade mest om det gör ont med en snopp i snippan medan matematiken Wiggo satte igång med att räkna ut hur många ägglossningar som passerar en kvinnas liv.

Men fler syskon! Vad härligt ändå! Och generöst att vilja dela mammans och pappans uppmärksamhet med fler! Jag ser det som ett gott betyg på föräldraskapet, eller kan det möjligtvis vara tvärtom? Enda vägen bort från kontrollen, ut i friheten, är att föräldrarnas intensiva engagemang fördelas på fler. Någon gång måste de väl stupa!?

Jo, sex är ju ändå bland det mest naturliga som finns och jag brukar inte ha några problem att snacka om sex, men jag kommer alltid att minnas händelsen som tog sexet bort från det naturliga, då JAG blandades in vilket fick mej att känna mej generad, upptäckt, skamsen...

...det var på Wiggos första påskbasar i skolan. Han var sex år och hade just fått reda på att han återigen skulle bli storebror! Wiggo och hans klasskamrater hade fått i uppgift att skriva om sina gosedjur. Deras alster skulle sättas upp på skärmar för att sedan på basaren visas upp för stolta föräldrar ”tänk vad de små kan ändå, och vad rart med gosedjur!”.

Barnen hade blivit fotograferade med sitt gosedjur i knät och till gulligt foto fått skriva en liten text som för den stora majoriteten löd ungefär så här ”det här är mit gosejur katen Albin. Hn är 3 år ok tyker om at äta bular”. Jo men visst, Wiggo skrev också vackert om sin "gepard 2 år", men vips hade han i sin berättelse sladdat in på det han tyckte var det viktigaste av allt, nämligen att: ”papa har stopat (märk väl, inte ”dopat” denna gång) snopen i mamas snipa så nu ska vi bli seks”. Japp, där satt den! Och många tack min vän! Föräldrarna gick och läste på skärmarna och stockades framför Wiggos invecklade och utvecklande berättelse om sin gepard. Och inte kunde jag ens dra till med att ”jo, se barn har en sådan fantasi”, för bredvid stod jag med magen i vädret, liksom uppenbar, påkommen, helt utan försvar. Nu vet alla, ja verkligen alla, att vi har ”stopat snopen i snipan”! Och med en gång kändes inte det där naturliga så naturligt längre, vilken märklig företeelse.

Ikväll har jag varit på en diskussionskväll i jobbets regi som handlade om hur man får ihop privatlivet när man är beroende av personlig assistans. Känn på den!

Grävskopor och söta män från 090630

Huset skakar, vilket uppvaknande, ja just det, idag skulle det komma en grässkopa hit för att skala av gräsmattan, men vänta lite, vad är klockan? 5:30! Det var just en snygg tid att rulla in i trädgården på. Och Levis som sov så gott, vaknade...

Som vi har funderat runt denna gräsmatta. I flera år! Min man vill en sak och jag en annan, men vi har gjort en enkel uppdelning. Jag bestämmer hur det ska se ut inomhus så bestämmer maken om det som berör trädgården. Sedan bestämmer jag också vad barnen ska heta så därför kan jag också vara extra genrös och överge min bestämmanderätt däremellan (om petitesser, typ om löken ska vara smått eller stort hackad). Men nu handlar beslutet om en massa pengar, si så där en 30 000! Problemet med vår gräsmatta - förutom alla maskrosor, klöver och tistlar – är att den är för hög, precis, för HÖG!! Rabatterna runtomkring ligger 10-20 cemtimeter lägre än självaste gräsmattan . Man hade kanske kunnat strunta i det och bara med övertygelse gått rakt över gräsmattan (utan att ramla ner) med bestämda steg lallandes ”jo, så här ska det vara, nytänkande men vare sig estetiskt eller värst vidare funktionellt”, eller också gör man som vi gör nu... börjar om med ny gräsmatta. Jag hade dock tänkt lalla på ett tag till!

Maken gör gärna saker själv. Han är händig som få och hade lätt kunnat fixa gräsmattan och resultatet hade säkert också blivit jämnare, rakare och mer noggrant, men... då hade det också varit det enda vi (han) gjort i sommar.

Jag tycker det är lite kämpigt med folk så nära inpå, intimt på nåt sätt, sedan visst, det hade varit enklare om de inte varit så förbaskat söta allihop. Tänk dej, fyra 20-25 åringar som alla ser ut ungefär som Björn Gustavsson eller iallafall hans kompisar (utifall att de nu skulle vara lika söta). Klart det känns lite ”kämpigt” att gå härinne då och glutta. Tack och lov att vi bor på andra våningen, mitt gluttande blir inte lika tydligt då. Det var inte bara jag som ”upptäckt”grabbarna, det gjorde min dotter också. Hon blev kär i en med en gång! ”Nu är jag kär i tre!” utbrast hon, norske Fairytalekillen, Måns Z och denne grävmaskinskille och jag ska väl bara vara tacksam. Om det håller i sig kan ju tjusiga gener blanda sig in i familjen.

Söta men ack så sega... de väntar på en lastbil med skopa som ska komma ena stunden för att nästa stund vänta på en annan lastbil som ska komma med matjord... och i väntan sitter de i vår trädgård.

Barnen har delat ut pärlplattor till dem och Elton föreslog att de kunde få låna en kortlek att leka med medan de väntar. En kommentar som verkar i all välmening då den kommer från barnamun men som skulle ha en helt annan betydelse om den läckte ut från den vuxnes läppar. Vi betalar för de timmar de är här, oavsett om de bara väntar eller inte, och visst, synen är trevlig men det är ett dyrt skådebröd.

Men idag har värmen kommit mej tillgodo – grabbarna i trädgården tycker också det är varmt! :-) Vi betalar ju iallafall 30 000 och idén var min makes!

Varmt från 090625

Idag har det varit varmt, riktigt varmt. Varmt var det igår med och i mogron kommer det att bli varmt igen. Jo, visst har man väntat, men det finns ju gränser även för värmen, och för mej. Jag fungerar inte i värme utan blir mest bara vresig och samtidigt stressad för hur jag ska ”ta tillvara på värmen” för det kan ju faktiskt vara över i morgon, ja, vi kan ju helt hypotetiskt faktiskt just i denna stund uppleva vår sista sommardag för denna säsong, och om vi har riktigt otur så även för hela livet. Vem vet i dessa klimathysteriska tider hur det kommer att bli – så det gäller att passa på... med vad då? Att svettas? Att dricka vatten med isbitar i? Att gå naken i trädgården utan att frysa? Jo det gäller att passa på... för tänk om... (vad då??)

Idag åkte jag och barnen till en sjö och jag har gett mej en klapp på axeln för detta (jag gillar inte att bada själv, tycker det är mäckigt med sandiga handdukar, krångliga baddräkter och med barn (mina) som skakar av sandiga handdukar rakt på alla andra badgäster. Men vi gjorde det, åkte till en sjö, och jag hittade, och fick beröm av barnen. Annars brukar jag snurra runt ett slag innan jag hittar en parkeringsplats där jag kan stanna bilen för att ringa min man och fråga hur jag ska köra (alternativt lite smått ynkligt fråga: ”När slutar din dag älskling, kan du ta bussen och komma och möta upp mej för jag vägrar att ge mej ut på vägarna igen, snyft, snyft).

Egentligen undrar jag varför vi for iväg. Ingen av barnen ville och jag gillar inte att bada när vattentemperaturen understiger 30 grader. Men bad hör sommaren till och det gäller ju att passa på, eller hur?

Det ska bli så skönt när även min man får semester, nu är det bara en dag kvar och även om jag tar mej ut och iväg med barnen – jag tror många tyckte jag var oansvarlig idag när jag var vid en sjö med fyra barn, de flesta kommer där en hel skock, barn med mamma och pappa och med farfar och med mormor. Sedan kom det också barn med bara farfar och farmor, och visst har mina barn både farfar, farmor och mormor och morfar, men... men... så kan det också vara – så blir det ju lite också därefter.

Rörelsefriheten ökar ändå med två vuxna. Idag kunde jag inte simträna med Nova trots, ”snälla snälla mamma” eftersom Levis älskade att springa fort på bryggan! Det mest ”oansvarliga” jag gjort var att åka till Universeum själv med mina barn. Det brukar inte vara några problem men jag har heller inte tidigare träffat in dagen när de flesta av Göteborgs stads skolor har lovdag! Levis låg då fortfarande i vagnen så honom visste jag vart jag hade men han var också den enda många gånger. Elton hittade jag till slut i en tunna när jag precis var på väg till att anmäla honom försvunnen. Jag kan fortfarande fundera på hur han kom in i den där tunnan. Någon måste ha lyft i honom, han var alltför liten för att få till den manövern själv.

Den stora behållningen på stranden idag var ändå Wiggos kommentar: ”Mamma, jag har blivit så stor nu att jag tycker om att titta på söta tjejer!” Underbart, tänk vad mycket han nu har att glädjas av, skulle man kunna tro... på fyra timmar hittade han bara två söta tjejer.

Killen är lika kräsen som sin far!

Tomtar, Tandtroll och Sex från 080207

Idag har jag blivit arg. Jag blir inte arg så där jätteofta och lätt, faktiskt! Jag gick över en gata med Levis i vagn och Elton och Nova på cyklar med stödhjul. Jag vet, det tar lite tid ibland att komma över en gata. Det är liksom mycket som kan hända, en pedal som slinter eller snurrar galet, höga trottoarkanter som gör att man knappast vågar ta sig över gatan som 4-åring utan behöver lite assistans av sin mamma, då mamman i sin tur måste vända om efter att ha parkerat Levisvagnen på andra sidan och försäkrat sig om att bromsen verkligen satts ner. Ibland kan man ju faktiskt också hitta något vackert som man bara måste plocka upp, kanske en glittrig sten eller en smutsig gummisnodd. Visst, det tar lite tid alltid och jag vill inte stressa barnen, då skulle de absolut ramla mitt i gatan vilket skulle sinka trafiken ännu mer!

Idag skulle vi över gatan. Det är ett övergångsställe och så vitt jag vet har jag och barnen företräde. Vi började ta oss över, och det tog lite tid. Cyklarna trasslade och Nova behövde lite assistans. Jag såg kvinnans min bakom ratten, lätt irriterad. När vi nästan hade nått vårt mål tutade tanten och viftade med handen att vi skulle snabba på. Men hallå, vi gör så gott vi kan! Bromsa livet tanten!! Jag som annars brukar vara lite sen i reaktion med primitiva känslor var nu glasklar i tanken. Med nöje ställde jag mej mitt framför bilen och bara tittade på henne i två sekunder. Det var ett par långa två sekundrar, men ack så skönt! Hoppas att hon tänker sig för nästa gång hon ser barn som kämpar över gatan.

Annars har vi det bra hemma. Julen är över och det är gott att bli av med alla hemmapysseltomtar, hjärtan, stjärnor, girlanger i mängder. Jag säger ”O, vad fint!” till barnen när de kommer hem med sina alster som de gärna vill pryda hemmet med. Da... vart kan jag hänga dem så att de stör minst och egentligen nästan inte syns alls i mitt annars hyfsat estetiskt korrekta hem. Ibland frågar jag; ”finns det någon som du vill ge bort den här fina smällkaramellen till, jag kan hjälpa dej att göra ett fint paket?” Nu är iallafall alla grejerna borta och det har blivit lugnt igen.

Under julen har jag funderat mycket över ”tomtetron”. Varför det liksom på något sätt och vis är den vuxnes plikt att få barnen att behålla tomtetron så länge det bara är möjligt. Här är den vuxne benägen att ljuga sitt barn rakt upp i ansiktet och hon känner sig skyddad av plikten! I julas kände jag mej träffad. När Elton frågade om det var tomten eller vi som lagt ner paket i hans strumpa så kunde jag bara inte längre. Jag berättade, som det var!! Samtidigt kändes det mitt i orden att jag svek alla vuxna som även detta år lyckats lura i barnen att tomten faktiskt finns. Men om jag skulle ha ljugit för Elton denna gång kändes det som om min trovärdighet som som vuxen skulle fått sig en repa. Kanske blev han besviken, men han fick höra sanningen och slapp fundera på hur tomten då skulle ha kommit in i huset och varför det är ”vårt” omslagspapper på paketen, och jag slapp att dra ännu fler lögner till alla följdfrågor. Men den ”riktige” tomten lever kvar här hemma. Han hann bara inte hälsa på oss mitt i julenatten.

Häromdagen mötte jag polisen. Jag promenerade med mina fyra barn och såg två polismän vinka och snabbare än blixten fick de min vink tillbaka. Stimuli – respons, som en reflex! Det satt som ett smäck!! Jag blir också alltid lite knäsvag inför polisen. Känner mej alltid skyldig och vill inte på något sätt göra något fel, så jag vinkade, och trodde att det nog borde vara det svaret de förväntade sig av mej... innan jag blev lite mer analytisk efter reptilhjärnans första reaktion. Varför skulle de vinka till mej?? Det var länge sedan de gick ur polisskolan och jag har börjat att vänja mej vid min ålder jag med (vill jag ändå påkalla manlig uppmärksamhet är det väl oklokt att plocka med sig barnen, iallafall alla?) Å så dumt, det var ju barnen de vinkade till, självklart, för att liksom visa på att: polisen är minsann inte farlig, polisen vinkar och är snäll mot alla barnen.

Vad låg jag kände mej med ens, misslyckad och löjlig på gränsen till pinsam. Ingen skön känsla. Hm, vad göra åt detta? Kanhända polisen skrattar gott åt den lilla mamman som ärtigt vinkade till polisen denna dag men då det inte är i min vetskap kan jag ju lika gärna strunta i det?! Visst skulle det kunna vara så att de faktiskt vinkade till mej!? De kanske tänkte att jag var cool (eller rentutav snygg) och därpå ville vinka till mej denna dag. Jag vet, det låter otroligt, men ändå? Varför tro nåt annat när jag inte har de sanna faktan framför. Med denna tankevändning mådde jag genast bättre och vem vet, nästa gång kanske det är jag som tar första initiativet och vinkar till polisen. ”Här är jag, käck och ärtig, och jag önskar er en glad dag bland alla tjuvar och banditer!”

Sex... Mina barn pratar gärna sex med mej, och det gärna på spårvagnen. Jag vet inte vad det är med spårvagnen som gör dem så fritänkande. Jag uppskattar uppriktighet och raka dialoger med barnen. Vill ogärna släta över utan hellre behålla naturligheten i det som i den vuxnes värld sedan länge finner sig vara onaturligt. Häromdagen på spårvagnen kom frågan ”mamma, vilka är minst, pappafröna eller tandtrollen?” Ha, vilken kuggfråga! Jag gick bet. Jag svarade att pappafröna var minst. Smilbanden drogs åt hos passagerarna. Sedan började jag fundera. Finns verkligen tandtrollen?

Vad mycket man måste ta ställning till som vuxen, som om det inte räckte med tomtens existens, eller alla änglar med Gud på toppen! Men nog vill man att barnen ska tro på tandtrollen för varför annars borsta tänderna varje morgon och varje kväll. Vad är det som gör de där små hålen i emaljen. Inte är det Karius och Baktus med yxa och hammare iallafall. Här känns lögnen plötsligt rättfärdigad. En annan gång på spårvagnen ville jag också vara uppriktig och ta Eltons fråga med högsta allvar men insåg också att jag borde bespara både barnen, mej själv och spårvagnsresenärerna sanningen. Frågan löd; ”Vad sa du och pappa till varandra när pappa stoppade snoppen i snippan?” (Levis tillkomst). Istället för att svara med de gutturala läten det troligen var, svarade jag nåt i stil med; ” det skulle vara roligt med ett barn till!”. Här behövs den lögnen som en anpassning till barnets verklighet. Och det känns helt ok men jag har fortfarande svårt för alla mina lögner rörande tomten. Jag borde nog bekänna...och det redan idag. Tomten finns inte, jag är ledsen...förlåt!!

Annars har jag en massa energi just nu, för på lördag börjar det, MELODIFESTIVALEN!! Idag har jag inhandlat alla schlagerbilagor jag kunde hitta, men fattar ni, Perrelli (som för övrigt gått ner 7 kilo till come-backen) och Häggkvist-Jonsson i samma tävling!! Vilket spektakel!

Sweet kisses

En sprattlande Jesusbebis från 071216

I helgen har glorian lyst över Jonåkers huvuden... och jag har fått min revansch! Det hela började den första advent. Jag tycker att världen ser alltför mörk ut på många ställen (det skjuts hejvilt i skolorna nuförtiden) så vi tog oss till kyrkan för att få se lite mer ljus. Wiggo, Elton och Nova gick till söndagsskolan där det var julspelsövning med herdar, änglar, vise män, Josef och Jesus och hela köret. Wiggo, Elton och Nova ville vara vise män i vackra kläder som lämnar över gåvor till det lilla Jesusbarnet. Minnen gick till den tid då jag gick i söndagsskolan. Varje jul var det julspel och jag fick aldrig vara den Maria jag ville vara. Det fick bara mina kompisar Stina och Linda vara. Själv blev jag mest åsna i julspelen och som på alla fyra fick tråna efter Josef (faktum är att mannen som jag nu är gift med, Daniel, också var den gossen som brukade få vara Josef i söndagsskolans julspel. Så kan det vara, men det är inte speciellt vanligt!)

Kontentan av detta blev att: Självklart ska mina barn få vara vise män om de nu vill det!! Söndagsskolefröknarna plockade fram en liten docka som skulle få gestalta Jesusbarnet vilket Wiggo tyckte var fullkomligt onödigt då det finns så fina små bebisar i närheten, nämligen hans egen lillebror!! Så på den vägen är det! Levis blev Jesusbarn, min man Daniel fick vara Josef (återigen) och jag blev äntligen Maria. Jag fick ha Josefs trygga arm runtom mina axlar när jag havandes promenerade letande efter en plats att få föda min förstfödde på. Inte utan att det drog i smilbanden en hel del där vi gick utklädda i kyrkan, alltså, vad i hela ... gör vi?

Barnen var fantastiska som vise män och Jesusbarn. Jag hade försökt att linda om ett lakan runt Levis så att han åtminstone i alla fall skulle få en chans att se lite Jesuslik ut, men det visade sig bli en vild kamp mellan lakanet och en sprattlande Levis så jag la ner skynket lite diskret på golvet, förlåt.. i stallhalmen!

Men kanske passar hela den här Jesusberättelsen ganska bra in i vår orättvisa värld. Jag har väl funderat en hel del på vad jag vill att barnen ska få ta del av och äntligen gjort slag i saken och skaffat oss ett fadderbarn. Vi önskade oss ett barn från ett afrikanskt land för att det på nåt sätt är lättare för barnen att förstå. Då jag berättade om vårt fadderbarn för barnen blev de överlyckliga! Jippi, sa Elton, nu är vi sju i familjen!! Nova sprang ner för trapporna och visade platsen där kroken kunde sitta så att fadderbarnet har någonstans att hänga av sin jacka på. Barnen uppfattade det hela lite märkligt, varför ha ett fadderbarn som bor i Afrika när det kunde få ha det så bra hos oss!! Jo, man tackar...

I kyrkan idag satt jag bredvid en kille som skriver låtar. Han har medverkat på Idol-Dannys skiva på spår nummer nio. Alltså, nu känns det nästan som att min musikkarriär har börjat rulla igång!!

Det jag ville säga var egentligen bara GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Tänder och boxhandskar från 071030

Då var det lov!! Lov och lov, men lite lovkänsla brukar ändå infinna sig under de där ”vecka 44-orna”. Wiggo har också lov. Nu har han alla möjligheter att hinna formulera nya ”Bellman”-historier (egna, påhittade, helt utan den minsta poäng). Hittills har jag skrattat gott och försökt att inte se alltför frågande ut. Har förövrigt funderat på när man ska berätta att de där historierna bara är pinsamma... det får väl hänga ihop med nåt om att världen inte alltid är god, att alla människor inte alltid har goda avsikter, att alla baciller inte alltid är snälla baciller... träff, sänk!! Visst är livet ljuvligt att leva!?

Här tappas det annars tänder! Jag har lovat att aldrig göra om det: Jag spolade ut Wiggos tand i slasken!! Självklart var det inte meningen, glaset bara stod där i köket med tanden i, i väntan på tandfen. Och ibland går det lite fort. Disken snabbt in i diskmaskin i hopp om att iallafall skapa lite ordning i kökskriget, och där var det lite vatten kvar, vad slarvigt, det måste man ju först hälla ut, rackarns sablar..... tanden!!!!!!!

Efter denna händelse använde Wiggo ”tanden-i-slasken-grejen” för att göra sig extra ynklig och sårbar då livet liksom gick emot honom en smula. Där hade han många triumfkort.. jag hade ju för bövelen spolat ut hans tand i slasken, så gör man bara inte!... Men hur många gånger kan man älta en sådan här (världslig) sak – en annan tänker på våldtäkter, svält och ond bråd död; världen är inte alltid god – lalalala, men en dag kom jag på vad jag hade i gömmorna, nämligen -MINA gamla tänder!!. Så nu har Wiggo fått en av mina tänder och hela hans tillvaro är mycket lugnare. Jag satte en liten tejpbit på utifall att jag skulle ångra mej en dag och vilja ha tillbaka MIN tand. Kanske kan tanden fylla en funktion på ålderns höst, inge någon nostalisk lycka "titta här är min första hårlock, här är min första tand" och då vore det ju olyckligt utifall en tand var ute på villovägar?

Man bör ju träna! Eller hur?! Det är svårt att prioritera (eller över huvudtaget få till) gympakvällar nu med många barn i huset. Att man sedan är två vuxna i hushållet som skulle behöva träna gör det hela ännu mer komplicerat. Det senaste är nu att jag och Daniel köpt boxhandskar och mitsar. Nej men se, vad gulligt, vi gör det tillsammans, så effektivt, så ”up-to-date”, man får se en ny sida av varandra – den kämpande, den aggresiva, den målinriktade, o lala, - så romantiskt, det här borde väl kunna bli nåt?! Jag kan annars meddela att vibrationsplattan fortfarande står nere i källaren i sin förpackning, det kan väl förvisso vara okej om det nu inte hade varit så att förpackningen dessutom också visar sig vara oöppnad.

Jo, visst bör man träna, det vet ju alla. Det känns väl lite både här och där i kroppen. Jag kan dock meddela att PW (Pernilla Wahlgren) fortfarande hade 5 graviditetskilo kvar sex månader efter Teodors födelse. Då Levis var två månader hade jag två kilo kvar, haha på dej du PW!. Nu när han är tre månader har jag tre kilo kvar.. vänta nu, det där ser inte bra ut, en negativ trend? Kanske borde jag iallafall öppna den där förpacknigen och läsa instruktionsboken...

Idag har jag varit hos tandläkaren. Faktiskt kändes det lite mysigt att gå dit och bli ompysslad. Inga hål, men som vanligt ofattbara mängder med tandsten. Tandläkaren tyckte jag slarvat med tandtråden på höger sida i överkäken längst bak vid visdomstanden. Det kan man lugnt säga, jag kommer inte ens åt! Bara tanken får kräkreflexen att utlösas. Men en annan sak som jag funderar på: Tandläkaren var nu den tredje i ordningen av tandläkare att påpeka att min framtand är allt annat än snygg (jag har en plastkrona pga skridskor, eller snarare pga kass åkning med skridskor). Framtanden går att byta ut till en i porslin för 5000 kronor. 5000 för att få bli snygg!! Få se nu, låter mycket, men tänk om jag nu blir 80 år. Då är det inte många ören per dag för at få vara snygg? Det blir dyrare om jag bara blir 50 år, gäller att bli gammal här alltså. Eller också väntar jag. Kan vara trevligt att se fram emot denna make-over när rynkor och dragningskraft på det ena och det andra mer än satt sig. Å andra sidan kostar skönheten återigen fler ören per dag.

Tandläkaren var förövrigt väldigt fin. Vid eftertanke är ju 5000 inte så mycket ändå...

En "snabbis" från 070927

... eller om man nu går på Gynnings linje –– en ”snabbis” med Sara! (för er som hänger med i IDOL).

Efter föreläsningen gick jag in på Pressbyrån och köpte godis (är mjölkfri för Levis mages skull så det blir inte så mycket sötsaker nuförtiden, men en påse Gott & Blandat funkar alltid bra). I Se och Hörs rubriker gick att läsa ”Pernilla Wahlgren gravid, sex månader efter Theos födelse!”. Skit tänkte jag, vi som är så lika, identifikationen är så stark. Men efter lite enkel matematik kom jag sedan på att jag har fyra månader på mej, det ska väl gå!. Jag kände ändå ett kall att köpa tidningen för att kunna följa Pernilla i hennes graviditet, men hör... inne i tidiningen var hon inte gravid!! Dom ljuger!! Hon har bara planer på familjeökning står det och hennes polis till man är inte lika övertygad. Nu kan jag verkligen pusta ut!

Nu ville inte ens Elton bli fotograferad, han ”avböjde” som det så fint heter, så han kunde lika gärna fått ha klänningen på sig. Jag kom på att han inte haft den varje dag under sommaren. Vi godismutade honom inför Levis dop. Ett par extragodisar i Eltons påse fick honom att byta klänningen mot en döskalletröja denna dag. Klännigen har nämnligen bidragit till en hel del upprörda känslor inom släkten. Ibland måste man vara lite taktisk. Stöter vi dem helt ifrån oss försvinner också ett par barnvaktmöjligheter...

Hugs

4kidsmom från 070925

Minstingen har nu blivit två månader och rutinerna har börjat sätta sig, haha!

Hemmalivet börjar jag dock att vänja mej vid nu. Ärligt talat var jag lite orolig innan allt tog fart med hösten. Jag var rädd för att känna mej trött och uttråkad och rädd för att bli en alltför tjatig mamma. Uttråkad? Det händer ju självklart saker hela tiden med fyra barn men dagarna ser ändå ganska lika ut. Lite kan jag sakna den intellektuella stimulansen.

Men jag ser nu riktigt fram emot höstdagarna. Fyraårstrotsen har dämpats och jag behöver inte tjata i samma grad vilket i sin tur bidrar till en piggare och mer harmonisk mamma. Jag är också störtförälskad i min lilla bebis! Så där riktigt dunderkär! Levis är helt enkelt underbar! Sådana skulle jag kunna ha hur många som helst. Jag tror att Levis gjort hela familjen lugnare. Om inte jag minns fel var det mer hysteriskt här hemma innan han kom än vad det är nu.
Inte vet jag om det är så här men kanske: Första barnet innebär ju en massa förändringar på en massa plan – helt plötsligt har man blivit mamma och pappa och allt det där och vad är en bebis överhuvudtaget? Man har ju noll erfarenhet i ämnet. Andra barnet: Procentuellt innebär det ju en stor ökning, tvåbarnschocken och många talar om att pappan får en mer självklar roll, det låter ju galet men ändå!? Tredje barnet behövs för att framkalla totalt kaos. Två vuxna räcker oftast till för två barn. Man kan ta på dem, jaga dem, mata dem och krama dem samtidigt utan att någon behöver vänta. Och fjärde barnet: Kanske är toppen av kaos redan nådd så att andelen kaos per barn procentuellt blir mindre och därigenom minskar upplevelsen kaos. Vet inte, men för oss har fjärde barnet inte innburit några förändringar i familjestrukturen. Tvärtom har nog Levis bidragit till en större lycka och lugn hos oss alla.

Idag har det varit fotografering på dagis och jag erkänner, jag har ljugit för min son. Jag sa att den röda klänningen med rosa blommor på låg i tvätten. Elton ville ha den på sig och han har fått ha den, tro mej, i fyra månader, dagligen... För någon vecka sedan satte vi klänningstopp för både Elton och Nova eftersom hösten ofta kräver lite varmare kläder än solklänningar. Men nu blev det ju krångligt när Nova fick ha klänning på sig till fotografen och inte Elton... Så jag ljög. Egentligen har jag inget bra argument för min aktion mer än att jag är minst sagt trött på att se honom i klänningen. Vi har så många kort på Elton i röd svit då det ofta är på sommaren man tar kort och ett fotografbesök i just den stassen hade inneburit ännu mer föreviganden.

Annars funderar jag på hur många döskallar som är lämpligt på en tvåmånaders bebis? Levis har två bodysar med skallar på, två hakklappar och en nappkedja och en mössa med detsamma. Jag fattar egentligen ingenting av hela den här döskallegrejen. Dom finns bara överallt!! Men visst är dom ganska coola?!

Jag läser Mama, en tidning för (trendiga) mammor. Igår kom den i min brevlåda och jag blev bestört! Här har jag gått med ljus och lykta för att hitta ett skönt, karaktärsfyllt, lite smått trendigt men samtidigt enkelt namn (det är Levis namn jag talat om) och vad ser jag? Självaste chefsredaktören har precis fått en pojkbebis, en Levis, och hon skriver ut det i tidningen!! ”Levis” kommer ju att spridas ut över Sveriges land som en löpeld, eftersom Levis är det finaste namnet som finns utan konkurrens, eller också skrattar de gott i stugorna och tänker: stackars barn!

I Mama stod det också om Pernilla Wahlgrens familjeliv som fyrabarnsmamma. Jag identifierar mej ganska starkt med henne. Det är egentligen bara musikkarriären och sekelskiftesvillan på Lidingö som skiljer oss båda, och det kan väl sällan vara nåt.

Att se hemmet i den omfattning man gör när man är hemma med barn kan innebära en del påfrestningar. Speciellt kanske när man är intresserad av heminredning i den höga grad jag nog får erkänna mej att vara. Just nu funderar jag på hur coolt det skulle vara att byta ut de röda handledarna i trappan upp till övervåningen till svarta högblanka? Supersnyggt!

Annars är det ljuvligt med en ny IDOL-säsong. Jag måste säga att det känns som julafton varje kväll när klockan närmar sig 20.00. Då måste barnen sova!! Jag känner mej djupt engagerad. I skrivandets stund är det bara några minuter kvar tills en av tjejerna åker ur. Det blir ju en helkväll numera med det nya upplägget. 20.00 sjungs det och 22.35 meddelas resultat. Olidligt spännande. Jag får inte glömma spela in i morgon när det är föreläsning.

I morgon är det också barnrytmik. En liten sångsamling som jag, Nova och Levis går på medan Daniel, Wiggo och Elton är i badhuset. I morgon är det Novas tur att bjuda på fika på rytmiken så idag har det bakats bullar med fyra barn i köket. En ny erfarenhet, en präktig sådan. Men det är alldeles fantastiskt med dessa barn och hemmaliv och ännu bättre blir det om jag ibland får kliva ur det med höga klackar och löshår!

Kramar!