Ett vanligt "Hur är det?"

En vanlig dag. En vanlig fråga på Mölndals torg; "Är de dina allihop?" Ett vanligt svar: "Ja". En vanlig retur: "Men nu blir det inte fler va?", varvid den frågande får ett vanligt svar tillbaka. En vanlig fråga, så självklar, varför inte? En personlig angelägenhet, som KAN vara enkel, vanligtvis, men kanske inte alltid?

Jag berättar gärna. Det är inte det. Jag berättar kanske även ibland för "främlingar" (om de ser någorlunda snälla och intresserade ut), men jag berättar inte alla mina hemlisar i Netto-kön! Svaret är så förväntat, så uträknat, där inget annat utrymme ges än det svar som den utfrågande förväntar sig. Tänk att dra till med ett svar av helt annorlunda karaktär, nåt ovanligt!? "Mina allihop, nej de är min gammelmormors!", eller "Sex är min främsta fritidssysselsättning förstår du, det kan komma att bli många fler!".

Jag tänker på en annan "vanlig" fråga jag fick en gång. Jag promenerade då jag mötte min konversationspartner, på cykel!! I farten utbrast hon "Hur är det?" och det enda svar som över huvudtaget går att ta emot och behandla i den aktionen är just ett "vanligt" "Bra"!

Frågan hör till ordningen, men kan frågan inte vara mer irriterande än givande många gånger beroende på hur den förmedlas? Visst, ett "Jo, tack bra!" är alltid enkelt och oproblematiskt för alla involverade men jag vill varje gång jag ställer frågan "Hur är det?" utstråla någon slags intresse för att vara redo att ta emot ett ärligt svar. Jag vill vara närvarande, annars räcker det kanske med ett "hej"? I allafall på cykeln!!

Alltså, denna konversation är inte förargelseväckande eller plågande på något vis. Det krävs mer än så för att få mej exalterad. Exemplen är bara ett prov på hur vi kanske artigt, skämtsamt eller kontaktsökande frågar utan större mening än att få ett "vanligt" svar tillbaka. Bara en produkt av vår sociala inlärning, på någon form av anpassning till samhällets sociala struktur som jag ibland bara kan ha lite svårt att förhålla mej till. Jag kan lätt bli klumpig och ställer till med oro i sammanhanget.

Senast idag tvekade jag någon sekund på svaret "Ja" efter frågan "Hur är det?", varvid jag fick tillbaka: "Men, är det inte bra?". Mitt svar dröjde då jag kände att jag behövde tänka igenom dagen så att jag svarade hyfsat sanningsenligt (med vad jag ville förmedla). Jag försökte bara finna någon slags närvaro i nuet.

Idag räcker det förvisso med fyra barn. Jag kommer alltid att längta till ögonblicken av det fullständigt nya, av den första ögonkontakten, av den helt beroende, av det lilla lilla men så självklara självklara. Men det räcker och det är mitt vanliga svar. Jag låter inte alls trevande eller tvekande. Det är ärligt och förväntat och den frågande pustar ut! Efter att idag av dottern blivit kallad "ditt idiotiska självportätt" är jag också idag mer nöjd än andra dagar. Svaret blir enkelt "JA!" på frågan.

Förväntat förvisso...

...som vanligt!

Städfusk

Japp, då var det dammsuget igen, iallafall på ett ungefär. Sååååå tråkigt, men visst, det blir fint! Det är liksom inte det. Det är bara så trååååkigt!

Idag vid kaffebordet på jobbet diskuterades det hur mycket oftare man behöver torka hallgolvet om man nu valt att sätta in ett svart sådant. Alltså, vi "valde" ett svart men det blir liksom inte torkat oftare för det! Vart stod det någonstans? Vi valde ett svart för att det är snyggt och inte för att det måste torkas stup i ett!

Då barnen tycker sig ha en lite "skral" månadspeng kom jag på den lysande idén att de kan få dammsuga för extrapengar! Stor våning: 4 kr, liten våning: 2 kr, vilket ger hela huset: 10 kr, vilket dessvärre också i sin tur betyder att det är hyfsat fint i mitten av golven i alla rum omringat av kvadratmetrar av katastrof och jag förlorar i båda ändarna (måste smygdammsuga för att inte verka otacksam eller stjälpa deras självkänsla, samt förlorar pengar då de ändå efter bästa förmåga städat - väl? Eller ogillar de städning lika mycket som jag och FUSKAR?).

Som liten uppskattade jag verkligen det rena och fina i barndomshemmet. Mamma städade och putsade, strök och våttorkade. När gästerna kom strålade hemmet. Allt luktade gott och ljusen stod tända 15 minuter innan gästerna kom utifall att gästerna skulle vara lite tidiga vilket aldrig inträffade. Pappa hade sin roll i städningen. Han "drog dammsugaren", som han sa, medan mamma sa: "Ta lite mer i hörnen!" Han FUSKADE väl inte?

Jag har någon form av strävan att vilja ge mina barn det som för mej i min barndom innebar betydelse. Min referens. Ha, vilket utopi! Jag stoppar där ett slag för att "rädda" mej själv.

Hur såg det ut i min familj? Jag var enda barnet hemma och jag kunde sitta ett otal timmar och skriva berättelser om en flicka som blev kär i en pojke som hon vips fick fyra barn med, ofta tvillingar. Hon stopade, nej han stopade.... nej, inte visste jag nåt om nåt sånt då:-) (Tvillingar måste väl ändå vara det bästa för då slipper man liksom hålla på!). Men faktiskt och riktigt sant, alla mina berättelse bestod av sex familjemedlemmar, eller möjligtvis sju om de hade en liten tax eller så. Och här befinner jag mej nu. Vilken profetia! Inte svårt att vara troende då! Han stopar...

Men visst var det mycket enklare för min mamma att städa (snälla!??) som bara hade EN dotter som dessutom satt och skrev och när hon inte skrev klippte hon, eller målade, eller klistrade. Det fanns inget syskon att bråka med. Det bråk som kunde uppstå var mellan henne själv och klistret, utifall att det hade torkat, eller om hon i värsta fall hade snott lite av pappas sånt där "sätta-in-i-album-klister", ett sånt där som luktade, ni vet, som luktade så där speciellt... Då kunde det bli bråk, för så fick man inte göra! Städningen avbröts...

Men man VILL ju ändå ha det fint och städat, det hör liksom hela mänskligheten till på nåt vis, eller hur obstinat får man vara, inte så värst väl?

Vi ska ha gäster i helgen så nu bör det snart vara dammsuget igen, har en våning kvar bara (en sån där värd 2 kronor). Jag kanske kan hoppa över den denna gången också? Ser möjligtvis barnens städinsatser som en livlina här: "Jo men se, i vårt hus är det barnen som städar!"

Kanske är värt ett par slantar ändå?