”TinTin, Alice, DinDin, Gagga, Ylva och Levis ska mina bebisar heta då jag blir stor, om dom nu får plats alla i din mage, annars får det räcka med fem – men hur gör vi för att hålla reda på om de har bajsat? Jo, nu vet jag – vi sätter kryss!”
Fina Levis, han pratar bebisar och om sin längtan efter egna (dock räknas jag vara behjälplig i hans tankar och ha en betydelsefull roll i reproduktionsprocessen - får ta reda ut det med honom 2012, noterat!). "Mamma, jag vill snart bli stor så att jag kan få bebisar…” Inte undra på att han tyckte det var ”fubbigt” att köra med dockor under de ”levande” julkrubbor vi varit på i år. Alltså, man besvärar sig för att få till en riktig och högst levande kamel, men en liten bebis som det finns så gott om, varför lyser frånvaron om den? En docka!? "Fegt", "fejlat", "fusk"...
Att sätta kryss. Har han fått det från mej månne? Som jag "kryssar" och bockar av! Hela mitt liv är som en enda lång kryssning. Att kryssa har blivit min livlina. Jag gör listor med plats för avprickning i marginalen. Det är mitt sätt att få kontroll över tillvaron och det ger mej ett lugn att veta att det som skall göras eller funderas över i alla fall står på en lista. Och innan det blir gos med maken på kvällen: "Vänta lite, jag ska bara se om det var nåt på listan vi borde prata om innan..." Och oftast är det ju just det, och sedan är man så trött så...
Men jag älskar att sätta kryss! Jag känner mej produktiv och tillfreds. Någon slags harmoni infinner sig. Och vid tillfällen jag känner mej mindre nöjd med mej själv, slapp och oföretagsam, skapar jag en lista över sådant som jag redan har gjort (men som knappast bidrar till världsfreden) och som jag därmed kan bocka av med en gång, typ; ätit, tittat på F&S gympaschema för att överväga om det finns nåt pass att gå på, gett barnen mellanmål, satt på vattenkokaren i förberedelse inför tillagandet av en kopp pulverkaffe - bara för att få känna mej lite nöjd och kunna konstatera att jag iallafall gjort någonting - alltså finns jag...
Julveckan är här, snart kan vi bocka av den också. JUL – check!
X-mas! Julen är nog för många listornas tid. Tomtar och ljusstakar trängs bland inköpslistor och önskelistor av olika slag. Jag hoppas att julen ändå blir så avprickningsfri som möjligt, ett enda stort varande med nära och kära, de som verkligen betyder något, de som betyder allt...
"Mät inte rikedomen i hur många saker du äger,
utan i hur mycket du har som du inte skulle byta mot penger..."
GOD JUL!
Efter jul följer nyår!! Jag brukar tänka ut massor av saker som jag vill med det nya året men som det sällan blir så mycket av (att sortera och kategorisera recept hör bland annat till dessa ting). Vissa saker har en stående plats på "listan", från år till år, men de får ändå stå kvar för att liksom påminna om att drömmar är viktiga och är nåt att sträva efter, för vem vet - en dag kanske det blir ett X även där, eller också genererar drömmen ut i nåt annat...
Min kropp förfaller. Det skaver både här och där, och jag har också svaret på en hel del av just det där. I min "branch" rekommenderar sjukgymnasten botox och träning:) Sååå, på min lista inför det nya året står: "Träning tre gånger/vecka". Kanske siktar jag lite högt, men jag tänker så här: Då alla mina försök till att komma igång med regelbunden träning (oavsett frekvens) hittills misslyckats, så känns det bättre att misslyckas med att få till träning tre gånger i veckan än en...
GOTT NYTT ÅR!
Dröm!
Och varför Levis sjätte bebis ska heta Levis? Jo, för att "när jag blir stor blir jag ju en Daniel och då måste vi ju ha en ny Levis!!"
Så klart!
Cirkeln är sluten!
Bock!
Dan före dan före självaste dan! Imorgon blir det till att handla de sista julklapparna - en charmig och stressig liten jultradition jag besitter, så onödig bara... Här går jag i tron om att listor liksom är svaret på allt?
Jag vill nu önskar alla en riktigt skön jul och ett minnesrikt och behagligt 2012!
Superkram!
Thursday 22 December 2011
Tuesday 15 November 2011
Bar rumpa söker papper
"Men snälla Gode, jag har väl ändå låst?"
Senast jag tänkte så på en offentlig toalett var för ett par dagar sedan då jag struttade runt med rumpan bar letandes efter toalettpapper. Jag fann sedan en toalettpappershållare placerad ett stycke bort vars papper krävde sin promenix för att rivas av för användning.
Hur tänkte man där? Att rumpan skulle få luftas och självtorka lite grand i all välmening? Och som bonus också spara på både pengar och miljö - om nu användaren doserar papper efter behov och rådande nya förhållanden och inte bara kör på i gammal vana...
"Men snälla Gode..." En annan gång jag tänkte så var då jag fem veckor efter kejsarsnitt ansåg att det sannerligen var på tiden att träna medelgympa på Friskis & Svettis! - Kära nån, där i nyföddhetsbubblan höll jag på att förslappas totalt. Förlåt min omgivning för denna ofördelaktiga åsyn! Jag lovar att snart vara på banan igen. Det kan väl inte vara så mycket knepigare att "komma tillbaka" efter en graviditet och förlossning än det är att repa sig efter en lätt förkylning!?
Jag hade dock ett problem! På kvällarna ville min bebis amma med en och en halv timmas mellanrum och flaska ratades totalt. Så, därför fick fadern och sonen snällt följa med till träningsanläggningen så att amning kunde ske i anslutning till passet. Familjen hade vid den tiden det begav sig ingen bil utan tog spårvagnen in till stan, lite omständigt kanske kan tyckas i decemberkylan, men tänk ändå vad underbart att ÄNTLIGEN få träna (speciellt med stinna amningsbröst täckta av fetvadd för kylan och amningsskydd för läckage)!
Sedan var det bara ett problem till! Bebisen accepterade bara att ammas av sin moder liggandes i horisontalläge! Det är sant! Hur kunde det bli så där? Bebisar ammar väl bara, hursomhelst - annars växer de ju inte upp?
Men jag trodde naivt och önsketänkande att den lille vid detta tillfälle skulle känna in sin mors träningsbehov och snällt amma från modern, sittandes på en stol... men INTE! Bröstvägran med efterföljande GALLSKRIK!!!
OCH vad gjorde jag då?
The memory of my life.
Jag tog med min bebis in på toaletten, täckte det lortiga golvet med pappershanddukar och ammade liggandes och bebisen blev så nöjd så nöjd! När nu ett stall dög åt självaste Maria att föda sin Jesus i skulle väl jag kunna "föda" min bebis på Friskis & Svettis toalettgolv? Jag var ju i nöd, jag var ju i stort sett tvungen att komma igång med träningen! "Men snälla Gode, jag har väl låst?", vet jag att jag tänkte som bäst när jag låg där på golvet med en bebis som sugit sig fast. Så dags att tänka på då!
Ibland händer det att pappret på offentliga toaletter tar slut. Detta hände nyligen mej. Pappret kanske tog slut precis för den som var innan mej, eller före den, eller den? Vem vet hur många rumpor som fått självtorka? Efter upptäckten av den tomma toalettpappershållaren sneglade jag upp en smula på handtorken - den där som låter så fruktansvärt och startar igång sitt blås då händerna befinner sig cirka 10 centimeter inunder, vissa mindre effektiva än andra dock. Jo, apparaten satt på en fungerbar höjd. Med lite sats skulle det funka utmärkt. Det kanske till och med skulle vara nåt, en ny upplevelse liksom, för jag har väl ändå låst? Eller? Men tänk om det är städdags precis då jag står där och "torkar" för det finns säkert alltid nån som kan låsa upp utifrån utifall att det VERKLIGEN skulle hända nåt - nåt som är värre än att toalettpappret är slut och man väntar på att bli torr!
Nä, jag gjorde istället det "näst" förbjudna. Jag tog pappershanddukar, de mörka och grova som är livsfarliga att tappa och råka spola ner i toaletten, ty då blir det stopp på direkten! Det går att läsa massvis av varningslappar om det, på flera språk till och med utifall att man så önskar. Men jag kom ihåg, jag slängde pappret där det skulle slängas - i papperskorgen för pappershanddukar (och jag kände mej så nöjd) för där såg det ut som vilket vått papper som helst, enbart använt i syfte att torka händerna med - för ingen har väl näsa till att luska till sig någonting annat? Någon ordning får det väl ändå vara på folk? Vad som helst gör man väl ändå inte på en toalett, även om den är låst? :)
På personaltoaletten på jobbet finns det på var sin sida om toaletten TVÅ toalettpappershållare med toalettpapper i! Hur tänkte man där? Att papper för allas trevnad alltid ska vara tillgängligt även den dag man vaknar upp med nackspärr? Att räckvidden skall vara densamma för vänsterhänta såväl som för högerhänta? Men varför finns det då olika papper i de olika behållarna? Hur jämlikt är det? För i den högra finner man ett lite mjukare papper, vackert vitt med mönster på, lite lyxigare och sannolikt mindre miljövänligt. Till vänster finns det lite mer torftigare och rivigare, absolut mer vardagligt, massproducerat och mindre vitt (men som en dröm att torka sig med jämfört med grova pappershanddukar!!). Tur man låser ordentligt så att ingen kan komma in och se vilket papper man väljer...
"Att komma tillbaka". Jo, så sa folk till mej då de såg mej med min bebis. "Vad snabbt och fint du har kommit tillbaka!" Också märkliga ordval att använda vid bedömandet av en förlöst kvinnokropp! Lämna gärna kroppen ifred, eller vänta åtminstone tills jag tränat lite till - jag ska bara låsa dörren först!
Puss och god kväll i novembermörkret!
Love
Senast jag tänkte så på en offentlig toalett var för ett par dagar sedan då jag struttade runt med rumpan bar letandes efter toalettpapper. Jag fann sedan en toalettpappershållare placerad ett stycke bort vars papper krävde sin promenix för att rivas av för användning.
Hur tänkte man där? Att rumpan skulle få luftas och självtorka lite grand i all välmening? Och som bonus också spara på både pengar och miljö - om nu användaren doserar papper efter behov och rådande nya förhållanden och inte bara kör på i gammal vana...
"Men snälla Gode..." En annan gång jag tänkte så var då jag fem veckor efter kejsarsnitt ansåg att det sannerligen var på tiden att träna medelgympa på Friskis & Svettis! - Kära nån, där i nyföddhetsbubblan höll jag på att förslappas totalt. Förlåt min omgivning för denna ofördelaktiga åsyn! Jag lovar att snart vara på banan igen. Det kan väl inte vara så mycket knepigare att "komma tillbaka" efter en graviditet och förlossning än det är att repa sig efter en lätt förkylning!?
Jag hade dock ett problem! På kvällarna ville min bebis amma med en och en halv timmas mellanrum och flaska ratades totalt. Så, därför fick fadern och sonen snällt följa med till träningsanläggningen så att amning kunde ske i anslutning till passet. Familjen hade vid den tiden det begav sig ingen bil utan tog spårvagnen in till stan, lite omständigt kanske kan tyckas i decemberkylan, men tänk ändå vad underbart att ÄNTLIGEN få träna (speciellt med stinna amningsbröst täckta av fetvadd för kylan och amningsskydd för läckage)!
Sedan var det bara ett problem till! Bebisen accepterade bara att ammas av sin moder liggandes i horisontalläge! Det är sant! Hur kunde det bli så där? Bebisar ammar väl bara, hursomhelst - annars växer de ju inte upp?
Men jag trodde naivt och önsketänkande att den lille vid detta tillfälle skulle känna in sin mors träningsbehov och snällt amma från modern, sittandes på en stol... men INTE! Bröstvägran med efterföljande GALLSKRIK!!!
OCH vad gjorde jag då?
The memory of my life.
Jag tog med min bebis in på toaletten, täckte det lortiga golvet med pappershanddukar och ammade liggandes och bebisen blev så nöjd så nöjd! När nu ett stall dög åt självaste Maria att föda sin Jesus i skulle väl jag kunna "föda" min bebis på Friskis & Svettis toalettgolv? Jag var ju i nöd, jag var ju i stort sett tvungen att komma igång med träningen! "Men snälla Gode, jag har väl låst?", vet jag att jag tänkte som bäst när jag låg där på golvet med en bebis som sugit sig fast. Så dags att tänka på då!
Ibland händer det att pappret på offentliga toaletter tar slut. Detta hände nyligen mej. Pappret kanske tog slut precis för den som var innan mej, eller före den, eller den? Vem vet hur många rumpor som fått självtorka? Efter upptäckten av den tomma toalettpappershållaren sneglade jag upp en smula på handtorken - den där som låter så fruktansvärt och startar igång sitt blås då händerna befinner sig cirka 10 centimeter inunder, vissa mindre effektiva än andra dock. Jo, apparaten satt på en fungerbar höjd. Med lite sats skulle det funka utmärkt. Det kanske till och med skulle vara nåt, en ny upplevelse liksom, för jag har väl ändå låst? Eller? Men tänk om det är städdags precis då jag står där och "torkar" för det finns säkert alltid nån som kan låsa upp utifrån utifall att det VERKLIGEN skulle hända nåt - nåt som är värre än att toalettpappret är slut och man väntar på att bli torr!
Nä, jag gjorde istället det "näst" förbjudna. Jag tog pappershanddukar, de mörka och grova som är livsfarliga att tappa och råka spola ner i toaletten, ty då blir det stopp på direkten! Det går att läsa massvis av varningslappar om det, på flera språk till och med utifall att man så önskar. Men jag kom ihåg, jag slängde pappret där det skulle slängas - i papperskorgen för pappershanddukar (och jag kände mej så nöjd) för där såg det ut som vilket vått papper som helst, enbart använt i syfte att torka händerna med - för ingen har väl näsa till att luska till sig någonting annat? Någon ordning får det väl ändå vara på folk? Vad som helst gör man väl ändå inte på en toalett, även om den är låst? :)
På personaltoaletten på jobbet finns det på var sin sida om toaletten TVÅ toalettpappershållare med toalettpapper i! Hur tänkte man där? Att papper för allas trevnad alltid ska vara tillgängligt även den dag man vaknar upp med nackspärr? Att räckvidden skall vara densamma för vänsterhänta såväl som för högerhänta? Men varför finns det då olika papper i de olika behållarna? Hur jämlikt är det? För i den högra finner man ett lite mjukare papper, vackert vitt med mönster på, lite lyxigare och sannolikt mindre miljövänligt. Till vänster finns det lite mer torftigare och rivigare, absolut mer vardagligt, massproducerat och mindre vitt (men som en dröm att torka sig med jämfört med grova pappershanddukar!!). Tur man låser ordentligt så att ingen kan komma in och se vilket papper man väljer...
"Att komma tillbaka". Jo, så sa folk till mej då de såg mej med min bebis. "Vad snabbt och fint du har kommit tillbaka!" Också märkliga ordval att använda vid bedömandet av en förlöst kvinnokropp! Lämna gärna kroppen ifred, eller vänta åtminstone tills jag tränat lite till - jag ska bara låsa dörren först!
Puss och god kväll i novembermörkret!
Love
Monday 14 November 2011
Tuesday 25 October 2011
Principfast, trotsig, envis, jag?
Hösten är här sedan en tid tillbaka och foppatofflorna borde vara utbytta mot höstkängor, eller i allafall gympadojor, också de för en tid tillbaka. Men hur väl jag än försöker gömma undan tofflorna i källaren kommer de alltid fram för användning ändå. Och dottern har inte börjat med sockar än; "för det är fortfarande görvarmt ute!"
Och jacka? Vad är det för nåt? En munkis pressas på sin höjd ner i skolväskan eller "Jackpot!" - en jacka kläms åt i armhålan i all hast för att tillfredsställa mamman något - för att iallafall visa några tecken på samarbete och därmed samla ett par poäng till ett annat tillfälle.
Och vad tänker alla andra om de "oansvariga" föräldrarna då de ser våra barn ute klädda som om de vore på väg till Teneriffa? Eller ler de bara, av igenkänning? - för de vet att ALLA föräldrar VILL att sina barn ska ha på sig varma kläder så de inte fryser, blir förkylda och/eller får BLÅSKATARR! Och mössa måste man ha, för all värme, ja verkligen all värme fullständigt flyger upp ur huvudet annars. Ut i universum, vilket inte den varmaste jacka kan stå emot! Det vet alla föräldrar.
Det sista har visserligen min äldsta anammat för han har gärna mössa på sig inomhus också - till den vuxnes förstret - även då han tränar och sover. Men att ha mössa inomhus har på nåt märkligt vis blivit förenat med mindre positiva egenskaper som respektlöshet och oartighet. För vem? För vad? Om man förhindrar värmens framfart ut i universum kan väl ingen anklaga en för att iallafall inte försöka göra sitt för att mildra växthuseffekten?
Hur många tjejer har inte stora tygkreationer i håret? Jag själv bär i stunden en svart fet headscarf, perfekt att ta till då jag vissa mornar (liksom den idag) möts av extra bångstyrigt morgonrufs. I klassrummet är det däremot förbjudet att bära mössa (mobiltelefoner och godis också men där finner jag begripliga belägg). MEN, tänk om det faktiskt är så att kunskaperna fullständigt flyger upp ur huvudet annars om man inte har mössa... ? Fy, vad dumt tänkt, och fy vad dumt också om sonen kunde läsa mina lätt ironiska tankar... "Min mamma har sagt att man MÅSTE ha mössa på sig i klassrummet för annars flyger kunskaperna upp ut i rymden... till alla marsmänniskor... och hur smarta blir då inte de? Och med kunskapens makt överfaller de sedan jordens IQ-befriade människor som inte fattat att det är MÖSSAN som är hemligheten till allt, liksom gåtan, svaret på livets mysterium... och allt är FRÖKENS fel!"
Ju mindre jag påtalar för barnen att de INTE ska glömma att ta på jackan desto STÖRRE är chanserna att den faktiskt kommer på - hur naivt och barnsligt det nu än är. Det är bara till att bita ihop hur svårt jag än har för att vara vänlig mot alltför principfasta människor. Vänta - det där känner jag igen! Nu börjar det att skava både lite här och där, på allvar!
Ty - (vid närmare eftertanke) Hur många är inte de gånger jag använder en på tok för liten kniv till att skära grönsaker med BARA för att maken så lent försöker förmedla "Det går lättare med en större kniv!" Sällan att det går, och inte ger jag upp i att försöka motbevisa det heller! Och om så ÄNDÅ skulle vara fallet så är jag den som i hög grad värdesätter VARDAGSMOTION och lovprisar den extrakraft det kräver att skära med toksmå knivar (för att slippa gå av en hållplats tidigare). Och hur mycket skär man sig inte om man misslyckas med en liten slö kniv då man i all kraft försöker skära en morot? "Piskmycket" som Levis säger. Men den risken tar jag så GÄRNA för att om möjligt skapa lite mer späning i min annars lätt traditionella vardag. Allt för att INTE gå min make medströms...
En annan sak jag envisas med och där maken snart gett upp hoppet om att få mej att ändra på, (för FÖRSTÅR, det gör jag) är att jag häller tvättmedlet direkt från paketet ner i behållaren. Jag har alltid haft ett gott ögonmått så det är inte det, MEN facket för tvättmedel angränsar facket för sköljmedel och då kommer det visst tvättmedel med i sista sköljningen?! Folk i massor har nog dött av det lite titt som tätt:) Förlåt min älskling. Jag håller egentligen med dej. Du har EGENTLIGEN helt rätt. Risken minskar att få tvättmedel i sköljfacket om man måttar med måttet och som en bonus också får rätt dosering! Vi har dessutom också barn med känsliga och lättirriterade hudar... Jag gör det liksom bara på mitt sätt!
Principfast, trotsig, envis, jag?
Och på tal om envishet:
Jag kan heller inte förstå varför jag envisas med att sätta jäsdegar i löjligt små bunkar bara för att de är enklare att diska då de lite lättare kan vändas runt i diskhonen. Alltså, hur spännande är det inte att parera deg från att välta över bunkkanten eller i värsta fall torka deg från bord - och hur får man sedan ren en sådan trasa? Hopplöst!!
Så det är inte bara barnen...
... och här hade det varit vackert med en sensmoral, som nåt i stil med; "Ta först ur bjälken ur det egna ögat innan du går på broderns flisa" eller att; "Allting har sin tid förutom korven som har två"???? Ändar!? Ja, komplicerat blev det och kanske är det just så det får vara? Det är komplicerat att vara människa, helt kort och gott. Sannerligen! Och komplicerat!
Sant och okomplicerat (det är bara till att räkna) är dock att Wiggo fyller 11 år idag! Min finfina pojke som jag är så stolt över. Killen som älskar att springa fort, hoppa långt, spela trummor och plugga engelska med sin mamma långt inpå sena nätter bara för att allt liksom blir så tokigt och fnittrigt då.
Kanske spelar knivens storlek en mindre roll i det stora och fina, i kärleken och i det komplicerade livet? Egentligen...
Wiggo, jag älskar dej!
//Lilla mamman
Och jacka? Vad är det för nåt? En munkis pressas på sin höjd ner i skolväskan eller "Jackpot!" - en jacka kläms åt i armhålan i all hast för att tillfredsställa mamman något - för att iallafall visa några tecken på samarbete och därmed samla ett par poäng till ett annat tillfälle.
Och vad tänker alla andra om de "oansvariga" föräldrarna då de ser våra barn ute klädda som om de vore på väg till Teneriffa? Eller ler de bara, av igenkänning? - för de vet att ALLA föräldrar VILL att sina barn ska ha på sig varma kläder så de inte fryser, blir förkylda och/eller får BLÅSKATARR! Och mössa måste man ha, för all värme, ja verkligen all värme fullständigt flyger upp ur huvudet annars. Ut i universum, vilket inte den varmaste jacka kan stå emot! Det vet alla föräldrar.
Det sista har visserligen min äldsta anammat för han har gärna mössa på sig inomhus också - till den vuxnes förstret - även då han tränar och sover. Men att ha mössa inomhus har på nåt märkligt vis blivit förenat med mindre positiva egenskaper som respektlöshet och oartighet. För vem? För vad? Om man förhindrar värmens framfart ut i universum kan väl ingen anklaga en för att iallafall inte försöka göra sitt för att mildra växthuseffekten?
Hur många tjejer har inte stora tygkreationer i håret? Jag själv bär i stunden en svart fet headscarf, perfekt att ta till då jag vissa mornar (liksom den idag) möts av extra bångstyrigt morgonrufs. I klassrummet är det däremot förbjudet att bära mössa (mobiltelefoner och godis också men där finner jag begripliga belägg). MEN, tänk om det faktiskt är så att kunskaperna fullständigt flyger upp ur huvudet annars om man inte har mössa... ? Fy, vad dumt tänkt, och fy vad dumt också om sonen kunde läsa mina lätt ironiska tankar... "Min mamma har sagt att man MÅSTE ha mössa på sig i klassrummet för annars flyger kunskaperna upp ut i rymden... till alla marsmänniskor... och hur smarta blir då inte de? Och med kunskapens makt överfaller de sedan jordens IQ-befriade människor som inte fattat att det är MÖSSAN som är hemligheten till allt, liksom gåtan, svaret på livets mysterium... och allt är FRÖKENS fel!"
Ju mindre jag påtalar för barnen att de INTE ska glömma att ta på jackan desto STÖRRE är chanserna att den faktiskt kommer på - hur naivt och barnsligt det nu än är. Det är bara till att bita ihop hur svårt jag än har för att vara vänlig mot alltför principfasta människor. Vänta - det där känner jag igen! Nu börjar det att skava både lite här och där, på allvar!
Ty - (vid närmare eftertanke) Hur många är inte de gånger jag använder en på tok för liten kniv till att skära grönsaker med BARA för att maken så lent försöker förmedla "Det går lättare med en större kniv!" Sällan att det går, och inte ger jag upp i att försöka motbevisa det heller! Och om så ÄNDÅ skulle vara fallet så är jag den som i hög grad värdesätter VARDAGSMOTION och lovprisar den extrakraft det kräver att skära med toksmå knivar (för att slippa gå av en hållplats tidigare). Och hur mycket skär man sig inte om man misslyckas med en liten slö kniv då man i all kraft försöker skära en morot? "Piskmycket" som Levis säger. Men den risken tar jag så GÄRNA för att om möjligt skapa lite mer späning i min annars lätt traditionella vardag. Allt för att INTE gå min make medströms...
En annan sak jag envisas med och där maken snart gett upp hoppet om att få mej att ändra på, (för FÖRSTÅR, det gör jag) är att jag häller tvättmedlet direkt från paketet ner i behållaren. Jag har alltid haft ett gott ögonmått så det är inte det, MEN facket för tvättmedel angränsar facket för sköljmedel och då kommer det visst tvättmedel med i sista sköljningen?! Folk i massor har nog dött av det lite titt som tätt:) Förlåt min älskling. Jag håller egentligen med dej. Du har EGENTLIGEN helt rätt. Risken minskar att få tvättmedel i sköljfacket om man måttar med måttet och som en bonus också får rätt dosering! Vi har dessutom också barn med känsliga och lättirriterade hudar... Jag gör det liksom bara på mitt sätt!
Principfast, trotsig, envis, jag?
Och på tal om envishet:
Jag kan heller inte förstå varför jag envisas med att sätta jäsdegar i löjligt små bunkar bara för att de är enklare att diska då de lite lättare kan vändas runt i diskhonen. Alltså, hur spännande är det inte att parera deg från att välta över bunkkanten eller i värsta fall torka deg från bord - och hur får man sedan ren en sådan trasa? Hopplöst!!
Så det är inte bara barnen...
... och här hade det varit vackert med en sensmoral, som nåt i stil med; "Ta först ur bjälken ur det egna ögat innan du går på broderns flisa" eller att; "Allting har sin tid förutom korven som har två"???? Ändar!? Ja, komplicerat blev det och kanske är det just så det får vara? Det är komplicerat att vara människa, helt kort och gott. Sannerligen! Och komplicerat!
Sant och okomplicerat (det är bara till att räkna) är dock att Wiggo fyller 11 år idag! Min finfina pojke som jag är så stolt över. Killen som älskar att springa fort, hoppa långt, spela trummor och plugga engelska med sin mamma långt inpå sena nätter bara för att allt liksom blir så tokigt och fnittrigt då.
Kanske spelar knivens storlek en mindre roll i det stora och fina, i kärleken och i det komplicerade livet? Egentligen...
Wiggo, jag älskar dej!
//Lilla mamman
Friday 23 September 2011
Var redo! Alltid utrustad!
Ännu en eftermiddag i simskoleverksamhetens regi har förflutit. Tre timmar. Eller snarare 3 timmar och 7 minuter för att vara exakt. Så många förflutna eftermiddagar, så många timmar! Vart av våra simskolebarn snittar på tio terminer vilket ger 1200 kronor per termin och barn, vilket också gör att vi nu snart börjar närma oss pengamässiga nivåer för körkort, för BIL! Men vem sa nåt om "körkort" för att lära sig att simma? Simma är väl nåt man bara lär sig? Simma måste man ju annars sjunker man!?. Våra barn kan ohyggligt mycket (allt från att springa i rekordfart, dansa disko och hiphop, skapa oanade legokreationer till att reta gallfeber på sina syskon) men de har också ohyggligt svårt för att lära sig att simma. Men, men, alla har vi vår lott här i livet och osimkunnigheten är väl vår, eller åtminstone en av dem...
Idag blev jag vid ett tillfälle lite munter, en kort stund. En (förmodad) pappa (åtminstone en man!) till ett simskolebarn sneglade plötsligt mot mej och uttalade; "Det var väldigt vad du var väl utrustad!" För ett ögonblick formulerades ett "tack" från mina läppar tills jag fångades av förnuftets bistra och mer ospännande verklighet. Så klart att det var min "lekväska" han menade. Allt vad mina primitiva hjärnceller önskade förnimma hade varit en synvilla. När man ska tillbringa på tok för många timmar i en varm simhall med tre barn är det dock genomtänkt och näst intill en överlevandstrategi att ha med sig en "lekväska" fylld med papper, pennor, spel, Nintendo DS (gärna laddade) och pengar till kaffe, för allas väl och ve, inte minst för min egen! "Var redo, alltid redo!" Alltid utrustad! Jajamen!
Jag anar att jag inte är ensam. Vi sitter där, VI föräldrar. JAG som en av dem, DE som en av mej. Jag tog tillfället i akt att beskåda alla dessa föräldrar som liksom jag sitter av termin efter termin och åter en termin. Trötta föräldrar som hypnotiserat stirrar in i kakelmosaiken, engagerade föräldrar "heja, heja, jaaa, men braaaaaaaa!", informerade "uppkopplade" föräldrar, surfande chattande sociala föräldrar, upptagna telefonpratande föräldrar, svettiga håriga föräldrar, kontaktsökande föräldrar "och vilket barn är ditt?", föräldrar som sneglar efter de "väl utrustade"...
Det är inte ofta jag önskar att jag hade fiskar istället för barn, inte alls ofta vid närmare eftertanke. Längtan efter att ersätta barnen med dessa vattenlevande ryggradsdjur med fenor (wikipedias anm) uppkommer faktiskt taget enbart då det är dags att packa badväskan med badkläder, simskolekort, simglasögon, handdukar, rena underkläder, "lekväska", balsam, pengar (gärna mynt) schampo, för att sedan trampa iväg cyklandes för tre timmar och sju minuter... fyllda av fuktig värme, väntan, uppehållande av gott humör hos uttråkade barn, nakna kroppar...
Ja just det, nakna kroppar! Det finns det gott om. Jag har sett dem. Så även min dotter. Efter Novas simlektion var det dags att packa ihop alla prylar jag spritt ut (pappersflygplan, spelpjäser, urladdade DS, skor och sockar, barn... inte minst!) för att förflytta sällskapet en bit bort där sonens simlektion skulle utspelas. Dottern satt prompt kvar medan jag envisades: "Men kom så går vi och hejar fram (väntar ut) Elton!", "Nej mamma, jag vill hellre sitta här och titta på de stora killarna, för de har sådana stora muskler... "
Tänk vad skönt att inte behöva säga det själv, inte behöva genereas inför sina barn, inte behöva skämmas för att "åren går, men lustarna består", inte behöva packa ihop alla strödda ting vilket torde vara oerhört energibesparande en sådan svettig eftermiddag, utan bara kunna sitta kvar och beskåda simteknik, vara lite mindfull, närvarande, och för en stund låta sig facineras, underhållas, engageras "heja, heja, jaaa, men braaaaaaaa!, vad ni kan simma fint, allihop!"
Vi har ett barn kvar som ännu inte börjat simskolan. Tio terminer till. Bland mosaik, svett, ekande röster, fotsulor som luckras upp av fuktigt golv (badtofflor?) Men kanske kan det funka om tidsprogrammet noga kollas upp så att minstingens simlektioner i tid matchar 20-åringarnas? Inte mer än rätt att det nu kan vara dags för "pay-back-time"?
Puh!
Idag blev jag vid ett tillfälle lite munter, en kort stund. En (förmodad) pappa (åtminstone en man!) till ett simskolebarn sneglade plötsligt mot mej och uttalade; "Det var väldigt vad du var väl utrustad!" För ett ögonblick formulerades ett "tack" från mina läppar tills jag fångades av förnuftets bistra och mer ospännande verklighet. Så klart att det var min "lekväska" han menade. Allt vad mina primitiva hjärnceller önskade förnimma hade varit en synvilla. När man ska tillbringa på tok för många timmar i en varm simhall med tre barn är det dock genomtänkt och näst intill en överlevandstrategi att ha med sig en "lekväska" fylld med papper, pennor, spel, Nintendo DS (gärna laddade) och pengar till kaffe, för allas väl och ve, inte minst för min egen! "Var redo, alltid redo!" Alltid utrustad! Jajamen!
Jag anar att jag inte är ensam. Vi sitter där, VI föräldrar. JAG som en av dem, DE som en av mej. Jag tog tillfället i akt att beskåda alla dessa föräldrar som liksom jag sitter av termin efter termin och åter en termin. Trötta föräldrar som hypnotiserat stirrar in i kakelmosaiken, engagerade föräldrar "heja, heja, jaaa, men braaaaaaaa!", informerade "uppkopplade" föräldrar, surfande chattande sociala föräldrar, upptagna telefonpratande föräldrar, svettiga håriga föräldrar, kontaktsökande föräldrar "och vilket barn är ditt?", föräldrar som sneglar efter de "väl utrustade"...
Det är inte ofta jag önskar att jag hade fiskar istället för barn, inte alls ofta vid närmare eftertanke. Längtan efter att ersätta barnen med dessa vattenlevande ryggradsdjur med fenor (wikipedias anm) uppkommer faktiskt taget enbart då det är dags att packa badväskan med badkläder, simskolekort, simglasögon, handdukar, rena underkläder, "lekväska", balsam, pengar (gärna mynt) schampo, för att sedan trampa iväg cyklandes för tre timmar och sju minuter... fyllda av fuktig värme, väntan, uppehållande av gott humör hos uttråkade barn, nakna kroppar...
Ja just det, nakna kroppar! Det finns det gott om. Jag har sett dem. Så även min dotter. Efter Novas simlektion var det dags att packa ihop alla prylar jag spritt ut (pappersflygplan, spelpjäser, urladdade DS, skor och sockar, barn... inte minst!) för att förflytta sällskapet en bit bort där sonens simlektion skulle utspelas. Dottern satt prompt kvar medan jag envisades: "Men kom så går vi och hejar fram (väntar ut) Elton!", "Nej mamma, jag vill hellre sitta här och titta på de stora killarna, för de har sådana stora muskler... "
Tänk vad skönt att inte behöva säga det själv, inte behöva genereas inför sina barn, inte behöva skämmas för att "åren går, men lustarna består", inte behöva packa ihop alla strödda ting vilket torde vara oerhört energibesparande en sådan svettig eftermiddag, utan bara kunna sitta kvar och beskåda simteknik, vara lite mindfull, närvarande, och för en stund låta sig facineras, underhållas, engageras "heja, heja, jaaa, men braaaaaaaa!, vad ni kan simma fint, allihop!"
Vi har ett barn kvar som ännu inte börjat simskolan. Tio terminer till. Bland mosaik, svett, ekande röster, fotsulor som luckras upp av fuktigt golv (badtofflor?) Men kanske kan det funka om tidsprogrammet noga kollas upp så att minstingens simlektioner i tid matchar 20-åringarnas? Inte mer än rätt att det nu kan vara dags för "pay-back-time"?
Puh!
Tuesday 30 August 2011
Täljda äpplenappar
Att sluta med napp. Vi instiftade en inte helt orginell plan för att om möjligt underlätta för den förstfödde att sluta med napp. Efter att ha klarat X antal nätter utan napp och detta också utan alltför mycket krångel och gnäll skulle sonen få välja en valfri leksak ur leksaksaffärens fulla sortiment. På den tiden ville vi att barnens uppväxt skulle vara skjutprylsfri men då sonens högsta önskan var en vattenpistol lät vi våra egna ståndpunkter passera och istället pusta ut. Man får ta det onda med det goda - vi blev iallafall inte ruinerade! Han såg väl också sitt livs chans hos de lättmanipulerade föräldrarna (nu eller aldrig skulle det skjutas!).
För första barnet är avslutande av napp en enorm prestation. Allt vad första barnet lyckas åstadkomma är en förunderlig prestation, varenda liten rörelse ”Du är såååååå duktig!” Jag kommer ihåg att jag och tänkte på hur arg och lurad han kommer att känna sig när han blir större! ATT han bara inte valde det dyraste i hela affären bara för att det är det dyraste och liksom bara för det, inte på något vis för att prylen skulle vara festlig att leka med. Mycket rätt, idag finner han det hela mycket retligt och förnedrande. "Hur kunde jag vara så dum????"
Här kunde vi bytt strategi för inte visste kommande barn hur den inte helt orginella planen var, men akta dej för orättvisor, för tänk om det i vuxen ålder skulle komma upp att barn "ett" minsann fick välja fritt ur hyllorna och barn "två" och "två" ("tre") blev förpassade till att enbart välja ur pysselsortimentet, ”klipp och klister”. Nej, den eventuella orsaken till familjegruffel ville vi undanröja. Välj du lilla barn ty du är sååååå duktig!!
Barn nummer två och två? Två och tre? Dubbeltvåa? eller hur man nu väljer att numrera tvillingar i syskonskaran, slutade med napp samtidigt. De har slutat och börjat med allt samtidigt (allt för enkelhetens skull), blöjor, förskolor, lördagsgodis, amma, första klass, barnrytmiker, simskolor... Nova valde en docka som kunde skrika och gäspa och Elton valde en färgglad micro i plast. Dockan sved, 349 kr vilken kompenserades av den något mer prisvänliga micron för 179.
Här hade vi i alla fall alla chanser att byta strategi! Vi borde sett trenden! Jag tror också att vår minsting hade blivit minst lika upprymd över om han hade fått en godispåse för 29 kr. Han hann bli nästan fyra innan han fattade vad lördagsgodis var (stackars barn). Elton och Nova var tre år och Wiggo två år… också det en trend, en tjusig trend att stoltsera med inför tandläkarna (som kompensation för det som skulle bli ett intensivt och frekvent nappanvändande) - se, det är hos oss alla världens barn bör bo!!
Som vi jobbat på att få Levis att sluta med napp. Ingen kan anklaga oss för att iallafall inte ha gjort många tappra försök. Timmar har förflutit av den annars något sköna ”Levisfria” tiden som infunnit sig efter klockan 19.00. Napp - klubbad - djupt sovande. Vi har gett upp av orkeslöshet var gång då klockan istället närmat sig 23.00 och föräldrarna till slut stoppar in nappen för att de troligtvis själva vill sova eller eventuellt önskar göra något annat en liten, liten stund innan morgondagen tar fart.
Då Levis älskar ”äpplebåtar” vill jag till och med pinsamt nog minnas att jag en kväll i hopp om att tidigarelägga insomnandet desperat stod och täljde en ”äpplenapp”, alltså, hur dum får man vara? Jag vet knappt vad som är FARLIGAST för tänderna. Och tänk vilka vanor som kan sättas till? Tänk att stå och tälja äpplenappar varje kväll (känns inte det minsta onaturligt)? OCH tänk att behöva erkänna för tandläkaren; "Jo, han har visst slutat med napp men suger på nåt nappliknande täljt av äpple istället!", "Vaaa, du skojar?? Vad sa du egentligen?" MEN som jag önskat att det skulle få vara legitimt att ha napp på natten så länge barnet bara ville. Vid närmare eftertanke kanske det inte hade varit så dumt om det även varit legitimt för stora pojkar. Nappen med sin rogivande och behovsstillande funktion, med högt avslappnande effekt...
Nu kommer vi till minstingen. Han vill ha en Buzzlightyear som kan flyga???? Alltså det finns ju inte ens!!! Det närmsta vi hittat en en rackare för 599 kr som iallafall kan gå och prata. En Buzzlightyear ska han ha och det bestämt! Frågan är nu bara hur besviken han kommer att bli för 599 kr? Men rackarns också vad nöjd han kommer att bli som något större barn. Inte ens med en kraftig inflation inräknad kan en vattenpistol för 79 på långa vägar mäta sig med en Buzzlightyear…
Strategin är en av anledningarna till varför det inte blir flera barn här i detta huset trots syskonens eviga längtan. Vi har inte råd!!
Jag letar efter alla skäl och förklararingar här, tänk, ett femte barn... lite större än familjen Beckham (men fortfarande färre än familjen Pitt-Jolie, och hur snygg är inte hon - det måste vara barnen som gör det?). Men vi har ju just bytt bil och står i starten inför att bygga en balkong. Inte räcker pengarna till ännu ett barn? Inte om det väljer en legobyggsats för 2399 kr... när barnet en gång slutar med napp om många år, om barnet nu ens behagar använda napp.
Jag letar bara efter hållbara argument, men anar att jag får leta vidare.
Men vad gör man inte för barnen? Äpplenappar? Buzzlightyear? Och jag följer inte alls tankarna jag hade om barn och fostran innan jag fick den äran att bli förälder. Jag sticker till barnen små kronor att köpa automattuggummin för ibland för att jag inte "orkar" stå emot, automattuggummin vilka är totalt meningslösa, onyttiga och nästintill farliga av hårdhet och man vågar knappt inte tänka på hur länge de legat där. Det skulle jag ALDRIG göra som förälder, trots att jag själv fick köpa automattuggummin under söndagarnas torgmöten på ICA:s parkering. Men barndomens tuggummin var ju på något sätt fyllda med andlighet. Dagens tuggummin är bara hårda och råa...
Jag som alltid tänkt att leva ett enkelt och humant liv med mina barn, gärna ett liv med kottar och pinnar (på laaaaandet) och framförallt exkluderat VAPEN!!! Men man ändrar sig, omvärderar, anpassar sig och lite galant förskjuter inställningen åt något håll vilket gör det enklare att hantera olika situationer. För vår första son var världen ”liten” ganska länge. Molly Mus var det enda som visades i rutan fram till sonens fjärde levnadsår då Alfons Åberg tog vid. Som kompensation sköt vi till lite glitter och glamor via melodifestivalens DVD:er (nån måtta får det väl ändå vara?) Wiggo var inte mer än drygt tre år då han visste exakt vilka artister som hade headset och vilka som hade handmikrofoner, hur många dansare artisterna hade och HUR korta kjolar dansarna hade, hujeda mej!!! Men som en liten motpol till alla förbjudna vapnen måste det väl ändå förlåtas. Det är ju ändå Melodifestivalen vi pratar om!
För minstingen fanns redan pistoler, micron och dockor i mängder och vad passar väl inte bättre tydligen än en Buzzlightyear? Måhända får jag bara anpassa mej lite till den tid och de förhållanden barnen befinner sig i.
Det är inte lätt att vara förälder och jag tror ändå att de flesta på något vis försöker så gott de kan. ”Jag försöker” räcker inte alla gånger hela vägen men det räcker långt. Föräldrar av idag vill så mycket, funderar så mycket, och måste tvingas tänka sig in i och ta ställning till så mycket i en värld de själva inte fått uppleva ur ett barns perspektiv. Nätsurfande, "uppkoppling", buzzlighteryears, smartfones, all världens information alldeles utanför dörren. Man gör så gott man kan och går på någon slags magkänsla för hur man vill leva. Och visst, det blir lite skevt ibland, ibland står mamman och täljer äpplebåtar. Man försöker att göra det man tror är bra och det man för stunden mäktar med och orkar - det sistnämnda, något att också väga in i beräkningen.
Men jag tror ändå att de flesta föräldrar försöker vara så kärleksfulla de förmår och så smarta de har förmåga till att vara. Jag tror också att föräldrar ibland behöver vara lite snällare mot sig själva och inte tro att det gör så mycket att erkänna sina fel och brister för barnen utan låta dem se att vi också är människor med känslor och tårar. Istället för att se konsekvenserna av sina handlingar som grova misslyckanden kan det räcka med att tänka; "Det var så här det blev, och jag kanske inte gör likadant nästa gång!"
Det kanske inte var så smart att tälja äpplenappar?
Man får lägga ribban på någon höjd där man på något vis kan ta sig över den så att man också orkar ta sig vidare och vara hyfsat levnadsglad.
Semestern ligger bakom. Dagarna som kallas vardag rullar på igen i en vad ibland kan uppfattas som monoton tillvaro. Jag hoppas i höst lägga "ribban" så lågt att det finns mycket kraft och lust kvar till att bryta av vardagen med mycket bus och livsbejakande.
Höststarten blev snabbt "bruten" förvisso då Levis har opererats med efterföljande hemmadagar som bonus. "Vad segt sjukhuset är mamma, segare än pizzerian! Det är bara Mc Donalds som är riktigt snabba". Jag var 14 år då jag var på Mc Donalds för första gången. Tiderna förändras och man får hänga med och göra det bästa av det som är och det man tror på...
Höstpuss!!
För första barnet är avslutande av napp en enorm prestation. Allt vad första barnet lyckas åstadkomma är en förunderlig prestation, varenda liten rörelse ”Du är såååååå duktig!” Jag kommer ihåg att jag och tänkte på hur arg och lurad han kommer att känna sig när han blir större! ATT han bara inte valde det dyraste i hela affären bara för att det är det dyraste och liksom bara för det, inte på något vis för att prylen skulle vara festlig att leka med. Mycket rätt, idag finner han det hela mycket retligt och förnedrande. "Hur kunde jag vara så dum????"
Här kunde vi bytt strategi för inte visste kommande barn hur den inte helt orginella planen var, men akta dej för orättvisor, för tänk om det i vuxen ålder skulle komma upp att barn "ett" minsann fick välja fritt ur hyllorna och barn "två" och "två" ("tre") blev förpassade till att enbart välja ur pysselsortimentet, ”klipp och klister”. Nej, den eventuella orsaken till familjegruffel ville vi undanröja. Välj du lilla barn ty du är sååååå duktig!!
Barn nummer två och två? Två och tre? Dubbeltvåa? eller hur man nu väljer att numrera tvillingar i syskonskaran, slutade med napp samtidigt. De har slutat och börjat med allt samtidigt (allt för enkelhetens skull), blöjor, förskolor, lördagsgodis, amma, första klass, barnrytmiker, simskolor... Nova valde en docka som kunde skrika och gäspa och Elton valde en färgglad micro i plast. Dockan sved, 349 kr vilken kompenserades av den något mer prisvänliga micron för 179.
Här hade vi i alla fall alla chanser att byta strategi! Vi borde sett trenden! Jag tror också att vår minsting hade blivit minst lika upprymd över om han hade fått en godispåse för 29 kr. Han hann bli nästan fyra innan han fattade vad lördagsgodis var (stackars barn). Elton och Nova var tre år och Wiggo två år… också det en trend, en tjusig trend att stoltsera med inför tandläkarna (som kompensation för det som skulle bli ett intensivt och frekvent nappanvändande) - se, det är hos oss alla världens barn bör bo!!
Som vi jobbat på att få Levis att sluta med napp. Ingen kan anklaga oss för att iallafall inte ha gjort många tappra försök. Timmar har förflutit av den annars något sköna ”Levisfria” tiden som infunnit sig efter klockan 19.00. Napp - klubbad - djupt sovande. Vi har gett upp av orkeslöshet var gång då klockan istället närmat sig 23.00 och föräldrarna till slut stoppar in nappen för att de troligtvis själva vill sova eller eventuellt önskar göra något annat en liten, liten stund innan morgondagen tar fart.
Då Levis älskar ”äpplebåtar” vill jag till och med pinsamt nog minnas att jag en kväll i hopp om att tidigarelägga insomnandet desperat stod och täljde en ”äpplenapp”, alltså, hur dum får man vara? Jag vet knappt vad som är FARLIGAST för tänderna. Och tänk vilka vanor som kan sättas till? Tänk att stå och tälja äpplenappar varje kväll (känns inte det minsta onaturligt)? OCH tänk att behöva erkänna för tandläkaren; "Jo, han har visst slutat med napp men suger på nåt nappliknande täljt av äpple istället!", "Vaaa, du skojar?? Vad sa du egentligen?" MEN som jag önskat att det skulle få vara legitimt att ha napp på natten så länge barnet bara ville. Vid närmare eftertanke kanske det inte hade varit så dumt om det även varit legitimt för stora pojkar. Nappen med sin rogivande och behovsstillande funktion, med högt avslappnande effekt...
Nu kommer vi till minstingen. Han vill ha en Buzzlightyear som kan flyga???? Alltså det finns ju inte ens!!! Det närmsta vi hittat en en rackare för 599 kr som iallafall kan gå och prata. En Buzzlightyear ska han ha och det bestämt! Frågan är nu bara hur besviken han kommer att bli för 599 kr? Men rackarns också vad nöjd han kommer att bli som något större barn. Inte ens med en kraftig inflation inräknad kan en vattenpistol för 79 på långa vägar mäta sig med en Buzzlightyear…
Strategin är en av anledningarna till varför det inte blir flera barn här i detta huset trots syskonens eviga längtan. Vi har inte råd!!
Jag letar efter alla skäl och förklararingar här, tänk, ett femte barn... lite större än familjen Beckham (men fortfarande färre än familjen Pitt-Jolie, och hur snygg är inte hon - det måste vara barnen som gör det?). Men vi har ju just bytt bil och står i starten inför att bygga en balkong. Inte räcker pengarna till ännu ett barn? Inte om det väljer en legobyggsats för 2399 kr... när barnet en gång slutar med napp om många år, om barnet nu ens behagar använda napp.
Jag letar bara efter hållbara argument, men anar att jag får leta vidare.
Men vad gör man inte för barnen? Äpplenappar? Buzzlightyear? Och jag följer inte alls tankarna jag hade om barn och fostran innan jag fick den äran att bli förälder. Jag sticker till barnen små kronor att köpa automattuggummin för ibland för att jag inte "orkar" stå emot, automattuggummin vilka är totalt meningslösa, onyttiga och nästintill farliga av hårdhet och man vågar knappt inte tänka på hur länge de legat där. Det skulle jag ALDRIG göra som förälder, trots att jag själv fick köpa automattuggummin under söndagarnas torgmöten på ICA:s parkering. Men barndomens tuggummin var ju på något sätt fyllda med andlighet. Dagens tuggummin är bara hårda och råa...
Jag som alltid tänkt att leva ett enkelt och humant liv med mina barn, gärna ett liv med kottar och pinnar (på laaaaandet) och framförallt exkluderat VAPEN!!! Men man ändrar sig, omvärderar, anpassar sig och lite galant förskjuter inställningen åt något håll vilket gör det enklare att hantera olika situationer. För vår första son var världen ”liten” ganska länge. Molly Mus var det enda som visades i rutan fram till sonens fjärde levnadsår då Alfons Åberg tog vid. Som kompensation sköt vi till lite glitter och glamor via melodifestivalens DVD:er (nån måtta får det väl ändå vara?) Wiggo var inte mer än drygt tre år då han visste exakt vilka artister som hade headset och vilka som hade handmikrofoner, hur många dansare artisterna hade och HUR korta kjolar dansarna hade, hujeda mej!!! Men som en liten motpol till alla förbjudna vapnen måste det väl ändå förlåtas. Det är ju ändå Melodifestivalen vi pratar om!
För minstingen fanns redan pistoler, micron och dockor i mängder och vad passar väl inte bättre tydligen än en Buzzlightyear? Måhända får jag bara anpassa mej lite till den tid och de förhållanden barnen befinner sig i.
Det är inte lätt att vara förälder och jag tror ändå att de flesta på något vis försöker så gott de kan. ”Jag försöker” räcker inte alla gånger hela vägen men det räcker långt. Föräldrar av idag vill så mycket, funderar så mycket, och måste tvingas tänka sig in i och ta ställning till så mycket i en värld de själva inte fått uppleva ur ett barns perspektiv. Nätsurfande, "uppkoppling", buzzlighteryears, smartfones, all världens information alldeles utanför dörren. Man gör så gott man kan och går på någon slags magkänsla för hur man vill leva. Och visst, det blir lite skevt ibland, ibland står mamman och täljer äpplebåtar. Man försöker att göra det man tror är bra och det man för stunden mäktar med och orkar - det sistnämnda, något att också väga in i beräkningen.
Men jag tror ändå att de flesta föräldrar försöker vara så kärleksfulla de förmår och så smarta de har förmåga till att vara. Jag tror också att föräldrar ibland behöver vara lite snällare mot sig själva och inte tro att det gör så mycket att erkänna sina fel och brister för barnen utan låta dem se att vi också är människor med känslor och tårar. Istället för att se konsekvenserna av sina handlingar som grova misslyckanden kan det räcka med att tänka; "Det var så här det blev, och jag kanske inte gör likadant nästa gång!"
Det kanske inte var så smart att tälja äpplenappar?
Man får lägga ribban på någon höjd där man på något vis kan ta sig över den så att man också orkar ta sig vidare och vara hyfsat levnadsglad.
Semestern ligger bakom. Dagarna som kallas vardag rullar på igen i en vad ibland kan uppfattas som monoton tillvaro. Jag hoppas i höst lägga "ribban" så lågt att det finns mycket kraft och lust kvar till att bryta av vardagen med mycket bus och livsbejakande.
Höststarten blev snabbt "bruten" förvisso då Levis har opererats med efterföljande hemmadagar som bonus. "Vad segt sjukhuset är mamma, segare än pizzerian! Det är bara Mc Donalds som är riktigt snabba". Jag var 14 år då jag var på Mc Donalds för första gången. Tiderna förändras och man får hänga med och göra det bästa av det som är och det man tror på...
Höstpuss!!
Sunday 3 July 2011
Guppande bröst, solariebränna och svag självkänsla
Hur kan det vara möjligt? Jag förstår bara inte! Varje gång jag köper en BH blir jag expedierad av den solariebruna mannen. ”75A var det här, förlåt!” Jag försöker självklart smita in i kön då jag ser att inte HAN står bakom disken, men nähäädå, hoppsan, DÅ dyker han upp igen! Han hade visst bara TAPPAT nåt på golvet! ”Förlåt en gång till… fortfarande 75A!”. Och på något fånigt och skämmigt sätt känner jag att det nästintill bubblar upp en ursäkt likt; ”jaa, joo, efter barnen så har det blivit så här illa (nu har det väl just aldrig varit nåt annat, men det kan ju liksom inte han veta, så lika väl att ”dra” på), men du skulle varit med förr, för att inte tala om när jag ammade, tvillingar!!”
Jag vill gärna förklara mej här, och förtydliga att jag ENDAST är ett offer för ett djupt inrotat livsuppehållande beteende, likt djurhonan gör sig till för hannen… nä, det lät fel, i djurriket är det hannen som struttar runt och ska imponera, hade passat mej perfekt… men han kanske bara gör det för honan med stora…?
Faktum är att jag nära på skulle kunna tänkt mej att amma i evigheter just bara för de där brösten! Jag älskar bröst, hängandes, guppandes, dinglandes, häckandes - syftar på de där bibliska, eller om det snarare var svalorna som häckade vilket helt klart låter mer logiskt? Men hade nu brösten kunnat häcka lovar jag att jag skulle ha älskat dessa också!
Jag har så mycket att vara tacksam över. Det finns ju de som har problem på riktigt, verkliga problem, och jag är nöjd och glad över det mesta här i livet … MEN jag tycker ju bara att det är så vackert och härligt med lite rörelse i brösten, att det ändå syns att de finns. Jag tror ändå att en och annan är beredd att håll med…
Varför är jag så fascinerad av bröst? Det måste ju finnas en respektabel förklaring likt den med djurhonan (som förvisso ändå inte gick ihop på slutet)! Det vore iallafall så skönt om det funnits ett okontroversiellt svar. Efter en snabb återblick till min barndom kan jag se att jag också väger in andra dimensioner. För mej står bröst för trygghet, för värme och kärlek. Jag minns ännu hur jag som liten låg bredvid mamma och borrade in mej i hennes mjuka lekamen. Så underbart, jag kände mej så stark och fylld av kärlek. Jag fullkomligt älskade min mammas stora bröst. Jag minns också mycket väl min avbild av mamma. Jag var inte mer än ett par år då jag målade ett huvud, ett par enorma bröst som nådde ända ner till marken och vilka avslutades med ett par prydligt nerplitade bröstvårtor. Någonstans vid avslutet sedan också ett par små obefintliga fötter så att ”mamman” ändå skulle ha nåt till hjälp för att, om hon så önskade, också skulle kunna förflytta denna stora kärlek!
Det må väl bara inte ha varit på 4-årskontrollen jag målade min ”Bröstmamma”? Nu blir jag nästintill orolig på riktigt. Snälla, låt det inte ha varit så? För om så var fallet kan jag lova att jag gått under observation under hela min barndom och är med all sannolikhet dömd till någon form av livslång tillsyn vilket också lär förfölja var generatioen jag trots allt lyckas föra vidare, ty hos BVC ska man måla en huvudfoting bestående av huvud, två armar och två ben, INTE ett huvud, två gigantiska bröst och två små fötter! Då gör man fel!!! Jag har precis varit på 4-årsbesiktning med Levis så jag är nyligen informerad om huvudfotingens betydelse.
Den solariebruna mannen har expedierat mej vid iallafall ett annat tillfälle än vid mina BH-köp men inte vet jag om det blev så mycket bättre? Det var när jag hade grävt fram ett par ärtiga och raffiga små trosor för 20 kronor ur reaboxen. För 20 kronor kan man ju också passa på att ta ut svängarna lite. ”Jaha, du vill ha de här du, det kan jag förstå!”
Alltså, vad menade han där? Jag som ofta annars brukar komma på någon liten klämkäck kommentar i oförutsedda ögonblick förblev alldeles stum och låtsades att jag sjönk totalt igenom jorden, trots att jag stod där fånigt osjunken på golvet. Antingen förs noggrann statistik över alla kunder som handlar på rea, vilken lista jag med all sannolikhet toppar (förhållandet klädesplagg inhandlade till ordinariepris jämfört med reapris snittar på 1/100), eller också menade han nåt med de där ”svängarna”, och jag som hellre tagit "kurvorna", om jag hade fått välja… helt klart…
Kanske kan jag inte krångla mej ur detta resonnemang utan gör bäst i att erkänna att det hela mer handlar om svag självkänsla och att någon rörde sig innanför min privata svär. Kanske är svaret så hårt. Dock har jag nyligen sett ett svar på 75A. Ni anar inte vad lättad jag blev då jag hittade en ny BH-modell vid namn ”Bomb shell”. En gåva till den småbystade kvinnan, ”Increase your bust 2 sizes”. Slut på BH:ar med inlägg som ramlar ur, med kuddar som inte ligger still utan minst sagt retsamt sticker upp i halsurringningen (har lättat upp stämningen för kollegorna under en trist föreläsning med just detta).
”Mamma, vilka STORA bröst du har!”… Lyckligtvis är ändå barnen fortfarande i den åldern att deras mamma har störst bröst, är starkast, bäst och smartast, näst efter pappa då såklart. Han är starkast, kan definitivt tända grillen bäst och kan tveklöst också laga flest grejer, utan konkurrens. Möjligtvis kan han se sig ynkligt slagen just vad gäller brösten. Den ”tävlingen” leder jag tursamt ännu.
Men kanske står även mina bröst för kärlek och värme, kanske är det själva brösten och inte storleken som symboliserar trygghet och omsorg. Det gäller att bestämma sig här. I annat fall hade det varit smidigt att kunna skylla på brösten om mina barn som vuxna skulle anklaga mej för att inte ha fått den kärlek och omsorg vart barn har rätt till. "Sorry barnen, trötta och trista dagar fick inte värmen och kärleken plats i de små 75A" :)
Nej, som vi alla vet har ju storleken ingen "egentlig" betydelse. Tur är väl det, trots allt. Långa, korta, platta, mulliga, fylliga, guppande, skuttande, enorma... hundöron. Här hyllar vi självklart mångfalden, bara man slipper vara den som är sparsamt utrustad…
Och den solariebruna mannen, han hälsar glatt (och länge) var gång. Kanske passar man ganska bra som den man är ändå… oavsett liksom, med eller utan, bara för att man är just den man är… såsom det borde vara… såsom man är, enklast... för jag kan även informera om att det gäller att också vara begåvad med att ha något att FYLLA UT ett par ”Bomb shell” med för bästa resultat - ser lustigt ut annars... har testat:)
Idag har jag köpt trosor med Levis. Jag tar alltid med mej honom numera. Köp tre betala för två på Lindex, passar mej perfekt! För en alldeles snart 4-årig liten kille som tycker att rosa och spets är det bästa Gud givit människan är det lika med ett paradis att få knalla omkring bland alla underkläder. Levis får all uppmärksamhet då han yrar omkring och ogenerat plockar fram de allra mest rosa och "fräckaste" trosorna och jag får de allra kitschigaste trosorna serverade. "Mamma, de här är sååååå snygga, de måste du bara ha!". Sedan är det bara till att snabbt glida fram till kassan där Levis lyriskt fortsätter snacket, "Vad fiiiiiin du kommer att bli mamma!" Vad gör man liksom inte för sina barn? Och jag blir obefintlig i dessa ögonblick, passar mej perfekt!
Och den må vara lyckligt lottad som framöver kommer att få ta del av hans underklädesköp! Tills dess hänger han med mej!!
Idag har alla mina godingar åkt till Tiveden. Barnen träffar jag inte förrän om en vecka. Tårar rullade ner för min kind när bilen med de allra käraste jag har begav sig iväg. Jag har längtat så efter denna stund som också blev så jobbig! Jag som umgåtts med mina barn dygnet runt nu i ett par veckor då maken jobbat kände mej alldeles tom, men även fylld av tacksamhet och av det bästa som finns... kärlek!! Ha det så gott mina änglar! Jag saknar och älskar er!
Stor kram!
Jag vill gärna förklara mej här, och förtydliga att jag ENDAST är ett offer för ett djupt inrotat livsuppehållande beteende, likt djurhonan gör sig till för hannen… nä, det lät fel, i djurriket är det hannen som struttar runt och ska imponera, hade passat mej perfekt… men han kanske bara gör det för honan med stora…?
Faktum är att jag nära på skulle kunna tänkt mej att amma i evigheter just bara för de där brösten! Jag älskar bröst, hängandes, guppandes, dinglandes, häckandes - syftar på de där bibliska, eller om det snarare var svalorna som häckade vilket helt klart låter mer logiskt? Men hade nu brösten kunnat häcka lovar jag att jag skulle ha älskat dessa också!
Jag har så mycket att vara tacksam över. Det finns ju de som har problem på riktigt, verkliga problem, och jag är nöjd och glad över det mesta här i livet … MEN jag tycker ju bara att det är så vackert och härligt med lite rörelse i brösten, att det ändå syns att de finns. Jag tror ändå att en och annan är beredd att håll med…
Varför är jag så fascinerad av bröst? Det måste ju finnas en respektabel förklaring likt den med djurhonan (som förvisso ändå inte gick ihop på slutet)! Det vore iallafall så skönt om det funnits ett okontroversiellt svar. Efter en snabb återblick till min barndom kan jag se att jag också väger in andra dimensioner. För mej står bröst för trygghet, för värme och kärlek. Jag minns ännu hur jag som liten låg bredvid mamma och borrade in mej i hennes mjuka lekamen. Så underbart, jag kände mej så stark och fylld av kärlek. Jag fullkomligt älskade min mammas stora bröst. Jag minns också mycket väl min avbild av mamma. Jag var inte mer än ett par år då jag målade ett huvud, ett par enorma bröst som nådde ända ner till marken och vilka avslutades med ett par prydligt nerplitade bröstvårtor. Någonstans vid avslutet sedan också ett par små obefintliga fötter så att ”mamman” ändå skulle ha nåt till hjälp för att, om hon så önskade, också skulle kunna förflytta denna stora kärlek!
Det må väl bara inte ha varit på 4-årskontrollen jag målade min ”Bröstmamma”? Nu blir jag nästintill orolig på riktigt. Snälla, låt det inte ha varit så? För om så var fallet kan jag lova att jag gått under observation under hela min barndom och är med all sannolikhet dömd till någon form av livslång tillsyn vilket också lär förfölja var generatioen jag trots allt lyckas föra vidare, ty hos BVC ska man måla en huvudfoting bestående av huvud, två armar och två ben, INTE ett huvud, två gigantiska bröst och två små fötter! Då gör man fel!!! Jag har precis varit på 4-årsbesiktning med Levis så jag är nyligen informerad om huvudfotingens betydelse.
Den solariebruna mannen har expedierat mej vid iallafall ett annat tillfälle än vid mina BH-köp men inte vet jag om det blev så mycket bättre? Det var när jag hade grävt fram ett par ärtiga och raffiga små trosor för 20 kronor ur reaboxen. För 20 kronor kan man ju också passa på att ta ut svängarna lite. ”Jaha, du vill ha de här du, det kan jag förstå!”
Alltså, vad menade han där? Jag som ofta annars brukar komma på någon liten klämkäck kommentar i oförutsedda ögonblick förblev alldeles stum och låtsades att jag sjönk totalt igenom jorden, trots att jag stod där fånigt osjunken på golvet. Antingen förs noggrann statistik över alla kunder som handlar på rea, vilken lista jag med all sannolikhet toppar (förhållandet klädesplagg inhandlade till ordinariepris jämfört med reapris snittar på 1/100), eller också menade han nåt med de där ”svängarna”, och jag som hellre tagit "kurvorna", om jag hade fått välja… helt klart…
Kanske kan jag inte krångla mej ur detta resonnemang utan gör bäst i att erkänna att det hela mer handlar om svag självkänsla och att någon rörde sig innanför min privata svär. Kanske är svaret så hårt. Dock har jag nyligen sett ett svar på 75A. Ni anar inte vad lättad jag blev då jag hittade en ny BH-modell vid namn ”Bomb shell”. En gåva till den småbystade kvinnan, ”Increase your bust 2 sizes”. Slut på BH:ar med inlägg som ramlar ur, med kuddar som inte ligger still utan minst sagt retsamt sticker upp i halsurringningen (har lättat upp stämningen för kollegorna under en trist föreläsning med just detta).
”Mamma, vilka STORA bröst du har!”… Lyckligtvis är ändå barnen fortfarande i den åldern att deras mamma har störst bröst, är starkast, bäst och smartast, näst efter pappa då såklart. Han är starkast, kan definitivt tända grillen bäst och kan tveklöst också laga flest grejer, utan konkurrens. Möjligtvis kan han se sig ynkligt slagen just vad gäller brösten. Den ”tävlingen” leder jag tursamt ännu.
Men kanske står även mina bröst för kärlek och värme, kanske är det själva brösten och inte storleken som symboliserar trygghet och omsorg. Det gäller att bestämma sig här. I annat fall hade det varit smidigt att kunna skylla på brösten om mina barn som vuxna skulle anklaga mej för att inte ha fått den kärlek och omsorg vart barn har rätt till. "Sorry barnen, trötta och trista dagar fick inte värmen och kärleken plats i de små 75A" :)
Nej, som vi alla vet har ju storleken ingen "egentlig" betydelse. Tur är väl det, trots allt. Långa, korta, platta, mulliga, fylliga, guppande, skuttande, enorma... hundöron. Här hyllar vi självklart mångfalden, bara man slipper vara den som är sparsamt utrustad…
Och den solariebruna mannen, han hälsar glatt (och länge) var gång. Kanske passar man ganska bra som den man är ändå… oavsett liksom, med eller utan, bara för att man är just den man är… såsom det borde vara… såsom man är, enklast... för jag kan även informera om att det gäller att också vara begåvad med att ha något att FYLLA UT ett par ”Bomb shell” med för bästa resultat - ser lustigt ut annars... har testat:)
Idag har jag köpt trosor med Levis. Jag tar alltid med mej honom numera. Köp tre betala för två på Lindex, passar mej perfekt! För en alldeles snart 4-årig liten kille som tycker att rosa och spets är det bästa Gud givit människan är det lika med ett paradis att få knalla omkring bland alla underkläder. Levis får all uppmärksamhet då han yrar omkring och ogenerat plockar fram de allra mest rosa och "fräckaste" trosorna och jag får de allra kitschigaste trosorna serverade. "Mamma, de här är sååååå snygga, de måste du bara ha!". Sedan är det bara till att snabbt glida fram till kassan där Levis lyriskt fortsätter snacket, "Vad fiiiiiin du kommer att bli mamma!" Vad gör man liksom inte för sina barn? Och jag blir obefintlig i dessa ögonblick, passar mej perfekt!
Och den må vara lyckligt lottad som framöver kommer att få ta del av hans underklädesköp! Tills dess hänger han med mej!!
Idag har alla mina godingar åkt till Tiveden. Barnen träffar jag inte förrän om en vecka. Tårar rullade ner för min kind när bilen med de allra käraste jag har begav sig iväg. Jag har längtat så efter denna stund som också blev så jobbig! Jag som umgåtts med mina barn dygnet runt nu i ett par veckor då maken jobbat kände mej alldeles tom, men även fylld av tacksamhet och av det bästa som finns... kärlek!! Ha det så gott mina änglar! Jag saknar och älskar er!
Stor kram!
Friday 24 June 2011
Ohämmat rumpskak till midsommardans
Då har ännu en midsommarafton förflutit, de som jag som barn minns var mycket traditionsfasta. Först plockades det blommor. Sedan knöts kransar. Det åts sill och potatis med gräddfil och jag fick på mej finaste klänningen och sandaler. Det flätades också hår. Klockan 15.00 restes stången i Lundsbrunn till dans av spelmansgille och folkdansare vilket följdes av dans för hela den midsommarfirande skaran. Det var Små grodor, Moster Ingeborg, Vi äro Musikanter och hela köret. Min generations föräldrar klev fram och tog kommandot vilka annars på den tiden inte alltid var lika lekvänliga.
Mina midsommarminnen är ljuva till mina egna barns förtret. Jag kämpar krampaktigt för att få iväg telningarna till diverse midsommardansaktiviteter. Blommor i håret? Nope. Ingen vill ha, vilket förvisso besparar mej en massa knytande av kransar som jag dock så gärna hade bistått med då själva knytandet var en självklar del av min barndom.
Kanske fattade jag ändå inte och fattar fortfarande inte riktigt grejen med ringdans. Är det därför jag fullkomligt föser fram mina barn till stången, för att i alla fall ge dem en chans och möjlighet till att förstå det jag aldrig förstod; gåtan med midsommardansen, mystiken, hemligheten, gemenskapen, lyckan med att få skutta runt som små grodor, och tänk ändå; ”Moster Ingeborg, som hon bara svajade med kjolen!” En svajande kjol måste väl ändå vara detsamma som en sann och lycklig midsommar?
Idag klev jag fram till stången, först själv (med en hejande familj i bakgrunden) tills ett av mina barn insåg att de flesta föräldrar ändå hade någon liten barnahand att hålla i, eller också tyckte barnet bara synd om sin pinsamma mamma och ville hålla henne i handen just därför? Tack dotter! Många av barnen som idylliskt dansade gjorde det i sällskap av sina mor- eller farföräldrar. Kanske var det också därför som jag kände mitt ansvar så starkt. Vi delar inte midsommar med mor- och farföräldrar varav ansvaret helt ligger i mina händer. Ja, mannen min håller i kameran. Jag såg min egen generation dra sig tillbaka, måhända de heller aldrig riktigt fattat det fantastiska med midsommardansen och kände sig nu fullt bekväma i att låta andra föra vidare traditionen som väl ändå må vara var människas uppgift att föra vidare?
Jag gjorde svans på grisen men inte på grodan och öronen hamnade exakt där de skulle. Allt var i sin ordning tills ”midsommarstångsdansledaren 70-plus” sjöng om Moster Ingeborg. Plymen, muffen, hatten och kjolen svajade och svängde, precis som de skulle, precis som de alltid har gjort men döm om min förvåning blev stor då ”midsommarstångsdansledaren 70-plus” lade till en extra vers när allt liksom var viftat klart. Vad sjunger han då? ”Och så skakar rumpan, och rumpan skakar så. Ja så skakar rumpan, ja RUMPAN skakar så!” Kanske som ett litet försök till förnyelse och i hopp om att väcka den yngre generationens intresse, MEN så sjunger man väl ändå inte om den anständiga Moster Ingeborg? Visst var hon väl en fin dam med långa kjolar, i alla fall i min fantasi (tydligen var hon nåt helt annat i någon annans). Att skaka rumpa till Moster Ingeborg är väl ändå att häda mot hela Ingeborgs uppenbarelse? Hon ska svaja med sin plym och muff, svänga stiligt och elegant med lång romantisk kjol. Med den beskrivningen kan väl aldrig Ingeborg haft en kort åtsmitande kjol med tydliga rumpkonturer som rytmiskt skakats till tonerna av dragspel? Nej, det är omöjligt! Inte MIN Ingeborg.
Jag tittar på MIN generation och ser att de tänker likadant som jag. Så här gör man väl ändå inte? Ingen av dessa börjar skaka på sin egen rumpa för så fick vi ALDRIG göra som barn. Men vad händer här? Hoppsan! Tjena! Något litet barn må smila till men vilka är det som kvicknar till som aldrig förr? Jo, alla mor- och farföräldrar! Vilka härliga rumpor som svängs och skakas åt höger och vänster (ja, en del har liksom samlat på sig en del extra ”svängmedel” med åren). Vilket muskulärt engagemang i hela kroppen! Förutom att roas av hela skådespelet ser jag som sjukgymnast genast oändliga utvecklingsmöjligheter här. Lite rumpskak och kroppen blir ledig och fin! Kroppen har ingen chans att göra annat än att bara hänga med. Varenda led tvingas ut i sitt ytterläge. Plötsligt klingar även Sean Banan vackert i mina öron vars texter jag annars sällan tar i min mun.
Vad är det som får 70-plusarna att så ohämmat skaka rumpa till Moster Ingeborg? Kanske har de bara ett uppdämt behov av denna aktivitet? Kanske försvinner all anständighet vid en viss ålder, eller är det bara så att ”ombyte förnöjer” för det kanske börjar bli ganska trist med plymer och muffar? Måhända har de löst mysteriet med den präktiga Mostern och anser att det nu inte är mer än rätt att hon skall få "skaka rumpa" ända in i sin grav. För det är frågan, hur länge kommer de att överleva? De små grodorna, Musikanterna och Så gå vi runt kring en midsommarstång? Jag lovar ändå att göra vad jag kan! Jag tycker om traditionen, även om den för mej är totalt obegriplig. Likt religiösa grubblerier. Jag hänger på trots att jag inte fullt förstår…
Jag hoppas alla har haft en fin midsommarafton. Själv har jag mått förträffligt med nubbe, sill, gräslök och Små grodor. Kan nog inte komma på något som saknats, skulle vara lite mer ”rumpskak” kanske? Det såg ändå ganska befriande ut ändå och jag skakade inte riktigt fullt ut!
Mer ”Skaka rumpa” åt folket, liten som stor! För ett friskare Sverige!
Shake it!
Mina midsommarminnen är ljuva till mina egna barns förtret. Jag kämpar krampaktigt för att få iväg telningarna till diverse midsommardansaktiviteter. Blommor i håret? Nope. Ingen vill ha, vilket förvisso besparar mej en massa knytande av kransar som jag dock så gärna hade bistått med då själva knytandet var en självklar del av min barndom.
Kanske fattade jag ändå inte och fattar fortfarande inte riktigt grejen med ringdans. Är det därför jag fullkomligt föser fram mina barn till stången, för att i alla fall ge dem en chans och möjlighet till att förstå det jag aldrig förstod; gåtan med midsommardansen, mystiken, hemligheten, gemenskapen, lyckan med att få skutta runt som små grodor, och tänk ändå; ”Moster Ingeborg, som hon bara svajade med kjolen!” En svajande kjol måste väl ändå vara detsamma som en sann och lycklig midsommar?
Idag klev jag fram till stången, först själv (med en hejande familj i bakgrunden) tills ett av mina barn insåg att de flesta föräldrar ändå hade någon liten barnahand att hålla i, eller också tyckte barnet bara synd om sin pinsamma mamma och ville hålla henne i handen just därför? Tack dotter! Många av barnen som idylliskt dansade gjorde det i sällskap av sina mor- eller farföräldrar. Kanske var det också därför som jag kände mitt ansvar så starkt. Vi delar inte midsommar med mor- och farföräldrar varav ansvaret helt ligger i mina händer. Ja, mannen min håller i kameran. Jag såg min egen generation dra sig tillbaka, måhända de heller aldrig riktigt fattat det fantastiska med midsommardansen och kände sig nu fullt bekväma i att låta andra föra vidare traditionen som väl ändå må vara var människas uppgift att föra vidare?
Jag gjorde svans på grisen men inte på grodan och öronen hamnade exakt där de skulle. Allt var i sin ordning tills ”midsommarstångsdansledaren 70-plus” sjöng om Moster Ingeborg. Plymen, muffen, hatten och kjolen svajade och svängde, precis som de skulle, precis som de alltid har gjort men döm om min förvåning blev stor då ”midsommarstångsdansledaren 70-plus” lade till en extra vers när allt liksom var viftat klart. Vad sjunger han då? ”Och så skakar rumpan, och rumpan skakar så. Ja så skakar rumpan, ja RUMPAN skakar så!” Kanske som ett litet försök till förnyelse och i hopp om att väcka den yngre generationens intresse, MEN så sjunger man väl ändå inte om den anständiga Moster Ingeborg? Visst var hon väl en fin dam med långa kjolar, i alla fall i min fantasi (tydligen var hon nåt helt annat i någon annans). Att skaka rumpa till Moster Ingeborg är väl ändå att häda mot hela Ingeborgs uppenbarelse? Hon ska svaja med sin plym och muff, svänga stiligt och elegant med lång romantisk kjol. Med den beskrivningen kan väl aldrig Ingeborg haft en kort åtsmitande kjol med tydliga rumpkonturer som rytmiskt skakats till tonerna av dragspel? Nej, det är omöjligt! Inte MIN Ingeborg.
Jag tittar på MIN generation och ser att de tänker likadant som jag. Så här gör man väl ändå inte? Ingen av dessa börjar skaka på sin egen rumpa för så fick vi ALDRIG göra som barn. Men vad händer här? Hoppsan! Tjena! Något litet barn må smila till men vilka är det som kvicknar till som aldrig förr? Jo, alla mor- och farföräldrar! Vilka härliga rumpor som svängs och skakas åt höger och vänster (ja, en del har liksom samlat på sig en del extra ”svängmedel” med åren). Vilket muskulärt engagemang i hela kroppen! Förutom att roas av hela skådespelet ser jag som sjukgymnast genast oändliga utvecklingsmöjligheter här. Lite rumpskak och kroppen blir ledig och fin! Kroppen har ingen chans att göra annat än att bara hänga med. Varenda led tvingas ut i sitt ytterläge. Plötsligt klingar även Sean Banan vackert i mina öron vars texter jag annars sällan tar i min mun.
Vad är det som får 70-plusarna att så ohämmat skaka rumpa till Moster Ingeborg? Kanske har de bara ett uppdämt behov av denna aktivitet? Kanske försvinner all anständighet vid en viss ålder, eller är det bara så att ”ombyte förnöjer” för det kanske börjar bli ganska trist med plymer och muffar? Måhända har de löst mysteriet med den präktiga Mostern och anser att det nu inte är mer än rätt att hon skall få "skaka rumpa" ända in i sin grav. För det är frågan, hur länge kommer de att överleva? De små grodorna, Musikanterna och Så gå vi runt kring en midsommarstång? Jag lovar ändå att göra vad jag kan! Jag tycker om traditionen, även om den för mej är totalt obegriplig. Likt religiösa grubblerier. Jag hänger på trots att jag inte fullt förstår…
Jag hoppas alla har haft en fin midsommarafton. Själv har jag mått förträffligt med nubbe, sill, gräslök och Små grodor. Kan nog inte komma på något som saknats, skulle vara lite mer ”rumpskak” kanske? Det såg ändå ganska befriande ut ändå och jag skakade inte riktigt fullt ut!
Mer ”Skaka rumpa” åt folket, liten som stor! För ett friskare Sverige!
Shake it!
Wednesday 8 June 2011
Leopardmönstrade rosa tights, krångligt?
En, två, tre, fyra ”tjejboxar”, blev det denna gång. ¾ ”fel”. Det är alltid lika spännande, eller snarare intressant. Jo, vi besökte Mc Donalds i helgen och enligt konceptet ingår det att man får en liten plastgrej i vars barns Happy Meal Box. En ”tjejgrej” till tjejerna och en ”killgrej” till killarna då barnen troligtvis antas vara oförmögna att välja själva. Jag tycker bara att vi vuxna krånglar till det ibland.
Jag klandrar ingen, verkligen ingen för att ta mina söner för att vara mina döttrar vilket faktum är mer vanligt än det motsatta. Har man långt hår (skulle betala dyrt för storsonens hårsvall), tycker att leopardmönstrade rosa tights är så pass coola att man nästintill bor i dem, tycker att Hello Kitty är en riktigt schysst filur och mest av allt önskar sig en rosa barbiekamera när man fyller år, borde man vara en tjej, eller borde i alla fall troligast vara. Vi behöver kategorisera och generalisera för att kunna sortera alla stimuli som översvallar oss, göra dem till någon form av begriplighet. Inget konstigt med det. Därför kan jag också tycka att min vän som lite smått demonstrativt sätter på sin tjejbebis en marinblå luva för att liksom testa omgivningen, gör fint i att spara på sina aggressioner då omgivningen går i fällan ”Å, vilken fin liten kille!” Det kommer att finnas andra tillfällen framöver för aggressionerna, jag lovar!
Däremot kan jag tycka att det blir om än ännu mer intressant när ”omgivningen” blir så fast i sin föreställning (att långt hår och rosa enbart är reserverat för tjejer) att de är beredda att gå utanför de ledtrådar som ges och de lagar som råder. ”Men titta, där är en tjej med snopp!” . Eller den här; ”Jag har en brorson som heter Wiggo, inte visste jag att tjejer också kunde heta det!”. Eller varför inte den här; ”Men vad roligt att en liten tjej får vara med och spela i killarnas fotbollslag!” Jamen vad roligt! Vad vi krånglar till det. Det är inte roligt.
Jag frågade Wiggo en gång hur det känns att gång på gång bli kallad ”Lilla gumman” och blev lättad över svaret. ”De får kalla mej Lilla gumman eller vad de vill, jag vet ju ändå att jag är en kille!” Inget krångligt alls.
Men varför inte ha Mc Donalds-prylar barnen kan få välja på? För att INTE krångla till det. Eller varför inte UTESLUTA alla plastprylar ÖVERHUVUDTAGET!!!!!! Det skulle om inte annat underlätta städningen.
Knepigt bara att vi i det upplysta 2011 så tidigt sätter etiketten ”kille” eller ”tjej” på de små. Nyligen skulle jag handla en liten present till en (blå) bebis, eller snarare till hans föräldrar (som jag tror är röda). Expediten letade och letade, men nähä då, de blå omslagslådorna var slut. ”Tror du det går bra med en rosa?” Knappast :-) Det är inte bara 4-åringar som krånglar när de ”går myrsteg baklänges”.
Men hur gick det nu då? Hur gick det med Mc Donalds "tjejboxar"? ”Mamma, får man byta?”, "Så klart att man får vännen!"
Hur många bytte?
1/3
För visst är det ändå ganska coolt med glittriga rosa plastarmband, i alla fall jämfört med en blå plastbil?
2/3 av sönerna gjorde dock ”fel”.
Krångligt?
Jag klandrar ingen, verkligen ingen för att ta mina söner för att vara mina döttrar vilket faktum är mer vanligt än det motsatta. Har man långt hår (skulle betala dyrt för storsonens hårsvall), tycker att leopardmönstrade rosa tights är så pass coola att man nästintill bor i dem, tycker att Hello Kitty är en riktigt schysst filur och mest av allt önskar sig en rosa barbiekamera när man fyller år, borde man vara en tjej, eller borde i alla fall troligast vara. Vi behöver kategorisera och generalisera för att kunna sortera alla stimuli som översvallar oss, göra dem till någon form av begriplighet. Inget konstigt med det. Därför kan jag också tycka att min vän som lite smått demonstrativt sätter på sin tjejbebis en marinblå luva för att liksom testa omgivningen, gör fint i att spara på sina aggressioner då omgivningen går i fällan ”Å, vilken fin liten kille!” Det kommer att finnas andra tillfällen framöver för aggressionerna, jag lovar!
Däremot kan jag tycka att det blir om än ännu mer intressant när ”omgivningen” blir så fast i sin föreställning (att långt hår och rosa enbart är reserverat för tjejer) att de är beredda att gå utanför de ledtrådar som ges och de lagar som råder. ”Men titta, där är en tjej med snopp!” . Eller den här; ”Jag har en brorson som heter Wiggo, inte visste jag att tjejer också kunde heta det!”. Eller varför inte den här; ”Men vad roligt att en liten tjej får vara med och spela i killarnas fotbollslag!” Jamen vad roligt! Vad vi krånglar till det. Det är inte roligt.
Jag frågade Wiggo en gång hur det känns att gång på gång bli kallad ”Lilla gumman” och blev lättad över svaret. ”De får kalla mej Lilla gumman eller vad de vill, jag vet ju ändå att jag är en kille!” Inget krångligt alls.
Men varför inte ha Mc Donalds-prylar barnen kan få välja på? För att INTE krångla till det. Eller varför inte UTESLUTA alla plastprylar ÖVERHUVUDTAGET!!!!!! Det skulle om inte annat underlätta städningen.
Knepigt bara att vi i det upplysta 2011 så tidigt sätter etiketten ”kille” eller ”tjej” på de små. Nyligen skulle jag handla en liten present till en (blå) bebis, eller snarare till hans föräldrar (som jag tror är röda). Expediten letade och letade, men nähä då, de blå omslagslådorna var slut. ”Tror du det går bra med en rosa?” Knappast :-) Det är inte bara 4-åringar som krånglar när de ”går myrsteg baklänges”.
Men hur gick det nu då? Hur gick det med Mc Donalds "tjejboxar"? ”Mamma, får man byta?”, "Så klart att man får vännen!"
Hur många bytte?
1/3
För visst är det ändå ganska coolt med glittriga rosa plastarmband, i alla fall jämfört med en blå plastbil?
2/3 av sönerna gjorde dock ”fel”.
Krångligt?
Sunday 29 May 2011
Fin och värdefull
Vad händer i morgon? Danny på Liseberg! Ah, om man skulle gå ändå. Jag har ju noterat det i almanackan. "Danny!!". Danny till mej och Saade till barnen, jo det står där... Och det vore ju trevligt, riktigt trevligt! Jag vet inte vad det är med den grabben som gör mej smått knäsvag. Då jag var 12 år var det Per Herrey, då 25 år, som fick mitt hjärta att klappra på. Nu är det Danny! Jag googlar och ser att The D-man är född 1986. Jag är iallafall konsekvent!
Annars har jag aldrig blivit kär så där värst vidare fort. Då kompisarna blev alldeles nervösa och fnittriga när skolans "snyggingar" gick förbi blev jag också förvisso alldeles nervös, men av en annan orsak. Jag blev nervös för att jag inte fattade vad man skulle bli nervös och fnittring för. Varför blev inte jag sådär pirrig och "kär". Vad är det för fel på mej? Jasså, är han snygg? För mej kom det hela mer att handla om psykologi än fysiologi. "Där kommer en sån där (stimuli) med ett sådant där utseende som klassificeras som snygg, och då förväntas av mej (respons) fnitter och rodnad. Det sistnämnda har jag aldrig haft svårt för. Har alltid rodnat för allt och ingenting.
Men visst har jag blivit kär, alldeles vansinnigt kär (vad hemskt vore livet annars), men för mej har det krävts något annat, det har krävt en längre tid av samtal, promenader och uppvaktning. Olika är vår Herres vägar.
Min dotter är helt olik mej. På fullaste allvar tänkte hon förra sommaren gå upp på Lisebergsscenen och fråga chans på Alexander Ryback. Hon och jag var tidiga för att få en fin plats och hade väntat och väntat tålmodigt. Precis innan spelningen utropades det att Alexander inte kunde komma (sedan fick vi höra att han visst slagit sönder sin fiol, vilken besvärlig blivande svärson) och tårar trillade ner för dotterns kinder. Jag har aldrig vågat fråga chans på någon. Tänk om jag skulle få ett nej? Bäst att låta bli, för vem vill ha en tjej med glasögon, sned lugg och mulliga lår?
Vad härligt att vilja fria på en scen? Jag gillar iallafall tanken. "Här kliver jag fram på vinst och förlust. Jag är en schysst tjej så därför frågar jag på dej!" En sådan tjej tänker iallafall sköna tankar om sig själv, har ett högt egenvärde, och går det åt skogen får man liksom ta det!
Jag minns hur jag stod och funderade i väntan på att "Alexander" skulle komma, och blev nog en smula lättad över att han inte dök upp. "Problemet" var löst men dottern var ledsen. Ja, jag hade redan pratat om att det vanligaste är att man träffas en del först och blir intresserad och sedan kär och då kanske man bestämmer sig att bli ett par.... Men det var enligt dottern bara skitsnack. "Om jag inte frågar honom får jag ju aldrig veta om han svarar "ja", för det kan han ju faktiskt göra mamma!"
För dottern är det nu Eric Saade som gäller (har däremellan varit "kär" i ett par simlärare, skolpedagoger, söndagsskolelärare och golvläggare). Att jag berättat att Eric är tillsammans med Molly är av mindre betydelse. "Men, han kan väl ändra sig!", varvid modern får en tupp i halsen, "jo, men visst kan han det, för DU är ju alldeles speciell och underbar!"
Att vara jordern medelpunkt! Så behagligt det måste vara så länge det varar! Lillprinsen befinner sig just där. "Varför är det bara fem på kortet, vart var jag?" - Jo du var inte född ännu! "Johoodu! Jag var bara uppe på mitt rum och väntade på att få komma ner!" Självklart kan inte universum fungera utan universums centrum, Levis. Allt annat är uteslutet. Det är ju honom allt är till för! Så måste det vara!
Men tänk om jag kunde fått behålla lite av det där som nu i vuxen ålder ofta sviktar, den där känslan av att vara viktig. Att vara betydelsefull både för mej själv och för de som jag har runtomkring mej. Att mitt liv spelar roll. Att jag har mycket att ge. Att det inte är så farligt att misslyckas...
Jag är uppvuxen med en sång vars text alltid fått mej att må bra:
DU vet väl om att DU är värdefull, att DU är viktig här och nu, att DU är älskad för din egen skull, för ingen annan är som DU.
Mina tankar och känslor är viktiga. Dina upplevelser är viktiga, dina tankar och dina känslor. Vi har betydelse.
Så Danny, kanske skuttar jag upp på scenen i morgon och iallafall frågar. För ingen annan är som jag, så du kan väl iallafall ge mej en chans!
Vi ses!
Annars har jag aldrig blivit kär så där värst vidare fort. Då kompisarna blev alldeles nervösa och fnittriga när skolans "snyggingar" gick förbi blev jag också förvisso alldeles nervös, men av en annan orsak. Jag blev nervös för att jag inte fattade vad man skulle bli nervös och fnittring för. Varför blev inte jag sådär pirrig och "kär". Vad är det för fel på mej? Jasså, är han snygg? För mej kom det hela mer att handla om psykologi än fysiologi. "Där kommer en sån där (stimuli) med ett sådant där utseende som klassificeras som snygg, och då förväntas av mej (respons) fnitter och rodnad. Det sistnämnda har jag aldrig haft svårt för. Har alltid rodnat för allt och ingenting.
Men visst har jag blivit kär, alldeles vansinnigt kär (vad hemskt vore livet annars), men för mej har det krävts något annat, det har krävt en längre tid av samtal, promenader och uppvaktning. Olika är vår Herres vägar.
Min dotter är helt olik mej. På fullaste allvar tänkte hon förra sommaren gå upp på Lisebergsscenen och fråga chans på Alexander Ryback. Hon och jag var tidiga för att få en fin plats och hade väntat och väntat tålmodigt. Precis innan spelningen utropades det att Alexander inte kunde komma (sedan fick vi höra att han visst slagit sönder sin fiol, vilken besvärlig blivande svärson) och tårar trillade ner för dotterns kinder. Jag har aldrig vågat fråga chans på någon. Tänk om jag skulle få ett nej? Bäst att låta bli, för vem vill ha en tjej med glasögon, sned lugg och mulliga lår?
Vad härligt att vilja fria på en scen? Jag gillar iallafall tanken. "Här kliver jag fram på vinst och förlust. Jag är en schysst tjej så därför frågar jag på dej!" En sådan tjej tänker iallafall sköna tankar om sig själv, har ett högt egenvärde, och går det åt skogen får man liksom ta det!
Jag minns hur jag stod och funderade i väntan på att "Alexander" skulle komma, och blev nog en smula lättad över att han inte dök upp. "Problemet" var löst men dottern var ledsen. Ja, jag hade redan pratat om att det vanligaste är att man träffas en del först och blir intresserad och sedan kär och då kanske man bestämmer sig att bli ett par.... Men det var enligt dottern bara skitsnack. "Om jag inte frågar honom får jag ju aldrig veta om han svarar "ja", för det kan han ju faktiskt göra mamma!"
För dottern är det nu Eric Saade som gäller (har däremellan varit "kär" i ett par simlärare, skolpedagoger, söndagsskolelärare och golvläggare). Att jag berättat att Eric är tillsammans med Molly är av mindre betydelse. "Men, han kan väl ändra sig!", varvid modern får en tupp i halsen, "jo, men visst kan han det, för DU är ju alldeles speciell och underbar!"
Att vara jordern medelpunkt! Så behagligt det måste vara så länge det varar! Lillprinsen befinner sig just där. "Varför är det bara fem på kortet, vart var jag?" - Jo du var inte född ännu! "Johoodu! Jag var bara uppe på mitt rum och väntade på att få komma ner!" Självklart kan inte universum fungera utan universums centrum, Levis. Allt annat är uteslutet. Det är ju honom allt är till för! Så måste det vara!
Men tänk om jag kunde fått behålla lite av det där som nu i vuxen ålder ofta sviktar, den där känslan av att vara viktig. Att vara betydelsefull både för mej själv och för de som jag har runtomkring mej. Att mitt liv spelar roll. Att jag har mycket att ge. Att det inte är så farligt att misslyckas...
Jag är uppvuxen med en sång vars text alltid fått mej att må bra:
DU vet väl om att DU är värdefull, att DU är viktig här och nu, att DU är älskad för din egen skull, för ingen annan är som DU.
Mina tankar och känslor är viktiga. Dina upplevelser är viktiga, dina tankar och dina känslor. Vi har betydelse.
Så Danny, kanske skuttar jag upp på scenen i morgon och iallafall frågar. För ingen annan är som jag, så du kan väl iallafall ge mej en chans!
Vi ses!
Wednesday 25 May 2011
Två timmar och 80 år
Grrrrrr, jag har verkligen försökt att släppa det men jag kan inte!! För ett par veckor sedan läste jag i tidningen Mama om hur föräldrarna till en 1,5 åring introducerat egentid i spjälsäng två timmar varje morgon. Artikeln handlade till råga på allt också om hur man lyckas behålla något slags sexliv när man är småbarnsförälder. Jag vet inte vad jag tycker är mest fantastiskt och fascinerande i storyn, att få en 1,5 åring att leka själv i två timmar, eller att ha sex i två timmar (hade nog själv mellan sexet också passat på att sätta på en och annan tvättmaskin eller åtminstone en diskmaskin och på så vis skulle diverse påsättning kunna ingå som ett naturligt inslag bland morgonsysslorna).
Jag tycker att det är jobbigt att läsa sånt här och blir lätt provocerad (eller kanske snarare avundsjuk och fylld av en känsla av misslyckande) "Bara DU trycker på rätt knappar är allting möjlligt. Det är DU som blundar och stänger dörrar". Som ett hån mot andra (mej) som försöker och kämpar, som vänder ut och in på sig själv och som försöker trolla med händer och fötter för att få ihop tillvaron.
Föräldrarna i artikeln var heller inte några luttrade och erfarna fyrabarnsföräldrar utan FÖRSTAGÅNGSFÖRÄLDRAR! Jag känner mej lurad och lam. Är det verkligen så enkelt? Vad har jag missat? Vad är det jag inte har förstått? Är jag så att jag omedvetet förnekar barnets inre kreativitet och inte litar på dess kraft utan tar ifrån det sin alldeles egna kapabla ”lekasjälvförmåga”. Är det jag själv som forserat fram den oharmoniska tillvaro som infinner sig hos oss tidiga mornar? ”Vi har introducerat två timmars egentid...” Alltså, hur gör man??? Innan minstingen ens hunnit vakna klockan 5.20 (märk väl, innan morgonBolibompa förargligt nog ens hunnit börja) mumlas det ”jag är hungrig, kan du duka frukost?”. Klockan 5.21 mumlar jag ”det är inte frukostdags än men snart börjar Bolibompa som du kan titta på”. Samma tid kastas ett svar tillbaka som inte längre är i någon mumlande form ”MEN JAG ÄR FAKTISKT HUUUUUUNGRIIIIIG MAMMABAJSKORV!!!”, varvid mammabajskorven snubblar upp och letar fram kniv och äpple i ett försök att få till käcka smala äpplebåtar, såsom hon vet att prinsen önskar dem, i en skål utan att orsaka något anmärkningsvärt blodbad. På så vis finns sysselsättning i 10-15 minuter innan nästa frukostutrop...
Men visst, jag har ju faktiskt inte provat ”Du lillprinsen, vänta lite bara, vi introducerar lite egentid här. Vad sägs om att leka själv en liten stund (två timmar) medan pappa och jag vilar (gosar) vidare?", och i en bisats också trycka till med "ty ett lyckligt samliv ger lyckliga föräldrar". Och vad var det inte jag läste lite längre fram i artikeln, jo att paret var gravida i sjätte måndaden, självklart. Något annat hade nästan varit oförlåtligt.
Kanske bör jag inte läsa Mama mer. Jag kan ju faktiskt under korttidsprenumerationera slänga tidningarna direkt i pappersslumpen och ändå ta del av premierna? Det är ju ändå mest dem jag är ute efter. Man behöver inte läsa. Man får låta bli.
Men hur gör man???? Två timmar liksom! Frågan kvarstår...
Egentligen vill jag bara gratulera föräldrarna i artikeln, både till deras harmoniska unge och till deras blommande kärleksliv!
”Man får de barn man förtjänar”, sa en bekant till mej en gång, vilket måste betyda att jag borde vara av en alldeles speciellt stark och tålamodskraftig natur, ägare till en nästintill omänsklig övernaturlighet, (skulle dock hellre vilja vara lite klenare och därmed ha en sådan där spjälsängsunge i första hand, alternativt en sådan där fjärrkontroll från Solsidan i andra hand med förmågan att förutom att kunna sätta på TV:n genom väggarna också ha den egenskapen att alltid trolla fram tiden till Bolibompadags och som en liten bonus också kunna skära lagom tunna äpplebåtar).
Min filosofi lyder: Allting har sin tid! Ingen tonåring vill ligga i sin mammas säng eller ber sin bajskorvsmamma fixa äpplebåtar klockan 5.20. Ingen tonåring suger heller på napp. Jo, lillprinsen har fortfarande napp (mitt dåliga samvete, jag vet att det är uruselt för tänderna, men två av barnen har tendens till underbett, så min teori är att nappen bara hjälper upp balansen lite. Tandläkaren kommer att säga "tack", helt säkert!) även om vi introducerat nappfria zoner. Med den formuleringen skulle kanske även vi kunna vara ett intressant ämne för Mama? När tonåren är i antågande är det också mindre vanligt med blöjor nattetid, så släng er i väggen alla kisselarmklockor som väcker alla i familjen utom just den klockan är avsedd att väcka. Måhända det också kommer en tid då man till och med överväger att väcka sin tonåring för att det skall vara någon mening med att ens gå upp sett ur ett vuxenperspektiv. Hela veckans tvätt avklarad under en och samma "morgonslummer". Allting har sin tid! Och åren går utan möjlighet till att trampa på bromsen...
I morgon åker jag och min familj till Götene för att fira far 80 år.
Älskade fina pappa. Vad roligt att få fira dej! Det enda tokiga i det hela är att det är på tok för många år som skall firas! Jag är så stolt över att vara din dotter, kan man säga så? Jag gör det iallafall! Grattis KÄRA pappa! Jag älskar dej! Du är så klok, flitig, energisk, omtänksam, levnadsglad och föredömlig på många vis... Jag önskar dej och mamma många härliga och glada år framöver!
Tack för att du tar hand om henne på ett så fint sätt!
Du har alltid fått mej att känna mej så speciell och älskvärd.
Prioriterad.
Introducerade du egentid i spjälsäng förresten...?
//Din yngsta dotter
Love
Jag tycker att det är jobbigt att läsa sånt här och blir lätt provocerad (eller kanske snarare avundsjuk och fylld av en känsla av misslyckande) "Bara DU trycker på rätt knappar är allting möjlligt. Det är DU som blundar och stänger dörrar". Som ett hån mot andra (mej) som försöker och kämpar, som vänder ut och in på sig själv och som försöker trolla med händer och fötter för att få ihop tillvaron.
Föräldrarna i artikeln var heller inte några luttrade och erfarna fyrabarnsföräldrar utan FÖRSTAGÅNGSFÖRÄLDRAR! Jag känner mej lurad och lam. Är det verkligen så enkelt? Vad har jag missat? Vad är det jag inte har förstått? Är jag så att jag omedvetet förnekar barnets inre kreativitet och inte litar på dess kraft utan tar ifrån det sin alldeles egna kapabla ”lekasjälvförmåga”. Är det jag själv som forserat fram den oharmoniska tillvaro som infinner sig hos oss tidiga mornar? ”Vi har introducerat två timmars egentid...” Alltså, hur gör man??? Innan minstingen ens hunnit vakna klockan 5.20 (märk väl, innan morgonBolibompa förargligt nog ens hunnit börja) mumlas det ”jag är hungrig, kan du duka frukost?”. Klockan 5.21 mumlar jag ”det är inte frukostdags än men snart börjar Bolibompa som du kan titta på”. Samma tid kastas ett svar tillbaka som inte längre är i någon mumlande form ”MEN JAG ÄR FAKTISKT HUUUUUUNGRIIIIIG MAMMABAJSKORV!!!”, varvid mammabajskorven snubblar upp och letar fram kniv och äpple i ett försök att få till käcka smala äpplebåtar, såsom hon vet att prinsen önskar dem, i en skål utan att orsaka något anmärkningsvärt blodbad. På så vis finns sysselsättning i 10-15 minuter innan nästa frukostutrop...
Men visst, jag har ju faktiskt inte provat ”Du lillprinsen, vänta lite bara, vi introducerar lite egentid här. Vad sägs om att leka själv en liten stund (två timmar) medan pappa och jag vilar (gosar) vidare?", och i en bisats också trycka till med "ty ett lyckligt samliv ger lyckliga föräldrar". Och vad var det inte jag läste lite längre fram i artikeln, jo att paret var gravida i sjätte måndaden, självklart. Något annat hade nästan varit oförlåtligt.
Kanske bör jag inte läsa Mama mer. Jag kan ju faktiskt under korttidsprenumerationera slänga tidningarna direkt i pappersslumpen och ändå ta del av premierna? Det är ju ändå mest dem jag är ute efter. Man behöver inte läsa. Man får låta bli.
Men hur gör man???? Två timmar liksom! Frågan kvarstår...
Egentligen vill jag bara gratulera föräldrarna i artikeln, både till deras harmoniska unge och till deras blommande kärleksliv!
”Man får de barn man förtjänar”, sa en bekant till mej en gång, vilket måste betyda att jag borde vara av en alldeles speciellt stark och tålamodskraftig natur, ägare till en nästintill omänsklig övernaturlighet, (skulle dock hellre vilja vara lite klenare och därmed ha en sådan där spjälsängsunge i första hand, alternativt en sådan där fjärrkontroll från Solsidan i andra hand med förmågan att förutom att kunna sätta på TV:n genom väggarna också ha den egenskapen att alltid trolla fram tiden till Bolibompadags och som en liten bonus också kunna skära lagom tunna äpplebåtar).
Min filosofi lyder: Allting har sin tid! Ingen tonåring vill ligga i sin mammas säng eller ber sin bajskorvsmamma fixa äpplebåtar klockan 5.20. Ingen tonåring suger heller på napp. Jo, lillprinsen har fortfarande napp (mitt dåliga samvete, jag vet att det är uruselt för tänderna, men två av barnen har tendens till underbett, så min teori är att nappen bara hjälper upp balansen lite. Tandläkaren kommer att säga "tack", helt säkert!) även om vi introducerat nappfria zoner. Med den formuleringen skulle kanske även vi kunna vara ett intressant ämne för Mama? När tonåren är i antågande är det också mindre vanligt med blöjor nattetid, så släng er i väggen alla kisselarmklockor som väcker alla i familjen utom just den klockan är avsedd att väcka. Måhända det också kommer en tid då man till och med överväger att väcka sin tonåring för att det skall vara någon mening med att ens gå upp sett ur ett vuxenperspektiv. Hela veckans tvätt avklarad under en och samma "morgonslummer". Allting har sin tid! Och åren går utan möjlighet till att trampa på bromsen...
I morgon åker jag och min familj till Götene för att fira far 80 år.
Älskade fina pappa. Vad roligt att få fira dej! Det enda tokiga i det hela är att det är på tok för många år som skall firas! Jag är så stolt över att vara din dotter, kan man säga så? Jag gör det iallafall! Grattis KÄRA pappa! Jag älskar dej! Du är så klok, flitig, energisk, omtänksam, levnadsglad och föredömlig på många vis... Jag önskar dej och mamma många härliga och glada år framöver!
Tack för att du tar hand om henne på ett så fint sätt!
Du har alltid fått mej att känna mej så speciell och älskvärd.
Prioriterad.
Introducerade du egentid i spjälsäng förresten...?
//Din yngsta dotter
Love
Tuesday 3 May 2011
159,5 cm hög gran utlånas
Plask! Jo man tackar, en liten i vanliga fall oförarglig plastmugg fylld till hälften med vatten placerad överst på dörren som jag stängde blev liksom droppen. Självklart var detta tvunget, ja, bara tvunget att hända samtidigt under den lite smått redan hysteriska timmen mellan fyra och fem då barnen skall hämtas och storgossen på något sätt forslas till fotbollsträningen. Samtidgt ropar lillgossen "jag har bajsat och kissat på mej"! Och vilken bajs sen då, värsta lösisen som rinner ner för benen! Just som jag parerar som bäst mellan flytande bajs ringer maken och meddelar att han visst inte kan komma hem som planerat för att "stötta upp" med dagens schema, ja, dottern skulle visst hämtas hos kompisen också, självklart samma tid som allt annat....
Egentligen vill jag bara sätta mej ner på rumpan och ge upp och skrika "jag vill inte"! Hur vara mindfull i detta kaos? "Nej men se, där rinner bajs!, tänk om jag skulle ta och lukta på det, lyssna till det, andas in det och bara vara... i bajset, för en liten, liten stund". Förlåt... men den vuxna, tålmodiga, kärleksfulla och pedagogiska rollen är inte alltid så enkel att spela... Jag orkar inte! Jag vill inte!
Jag kan iallafall prova med att ta ett djupt andetag, med näsan bortvänd från bajset, för att iallafall symboliskt inandas kraft och tålamod, klokhet och idérikedom FÖR HUR I HELA FRIDEN DE NÄRMSTA MINUTRARNA SKALL AGERAS! Så ja, lugn och fin... det kommer en ny dag i morgon med nya möjligheter, (läs, nya potentiella kaosliknade tillfällen), så det kanske kan vara fint att spara lite på energin. Kan "mammaenergi" återvinnas förresten?
Roller. Man spelar ett par stycken, med mer eller mindre utgångspunkt från sig själv, som man, kvinna, pappa, mamma, fru, kollega. Listan kan göras lång. Vissa roller är enklare, andra svårare.
Jag och mina kollegor får ibland ta del av genusföreläsningar på jobbet. Vi får fundera bland annat över vad som är konstruerat och förväntat angående mansroller och kvinnoroller, och jobba med våra egna fördomar om ditten och datten. Utvecklande i hög grad. Vi gör en massa övningar också. Senast en "Toleransövning". Man skulle gå fram till någon och liksom påpeka nåt som "jag ser att du har glasögon på dej, men det är ok för mej". Ett nästa steg var att bli "attackerad" av en hel flock kollegor... ja, upplevelsen var iallafall sådan när "flocken" som i mitt fall knappast kunde enas om vad som skulle kommenteras. Jag som annars känner mej ganska trygg och nöjd med min fåfänga (kan också väljas att ses som skaparkraft) blev plötsligt osäker. Varför har jag så många nitarmband på mej som fem stycken, det kanske är ganska överdrivet ändå, tre hade räckt, eller kanske ett, eller vänta nu! Nitarmband, är inte det töntigt? Å den rosa klockan sen då, jo, vid närmare eftertanke kanske den är lite väl kitchig och vem tror man att man är när man har fotlänk på sig, med dinglande rosa hjärtan? Det liksom skallrar till lite grand för varje kroppsdel jag viftar med. Ja just det, mina örhängen, varför sa ingen nåt om dem? De har kanske skallrat där i öronen såpass länge att de inte länge sticker ut... de bara ÄR i mitt eget väsen...
En sådan här dag kände jag mej som en 159,5 (utan klack) centimeter hög julgran. "Julgran utlånas, mest rosa men med lite lila högst uppe på toppen, med eller utan klack beroende på takhöjd, klar att ställas in i vardagsrummet"...
Det är ju lysande, då kan jag stå där i ett hörn och bara se på när bajset flyter, när vatten faller, när benskydd och träningskläder förhoppningsvis packas av någon ANNAN, nu snackar vi mindfulness. Det är en gran man ska vara!
Men ingen har lovat att livet är enkelt. Ibland är allt upp och ner, som nu när det "össnöar" (Levis kommentar) i maj. Skratt och gråt blandas med varann. Ibland gör livet ont, det sliter och drar...
"Jag försöker minnas hur det var då våra blickar möttes för länge sedan, då luften vibrerade av
kärlek, lust och nyfikenhet.
Jag försöker minnas det nu när luften mellan oss fylls av
tystnad, svek och hopplöshet.
Hur hamnade vi här?
Jag försöker minnas de stunder då vi pratade om
drömmar, lust och livets möjlighet.
Det vi behöver nu är att prata om
förståelse, förlåtelse och sårbarhet.
Varför hamnade vi här?"
Nu ska jag leta upp min kupong med 30% rabatt från Kappahl. Ut i snön, då blir granen vit som en brud. Kanske köper jag mej nåt, kanske inte, kanske nåt rosa, eller en lila topp? Kanske vänder jag bara på klacken och tar ett djupt andetag och inandas frisk vårluft. Och se, det har slutat snöa! Jag tror visst att solen försöker tränga undan molnen. Det finns hopp!
Kärlek från S
Egentligen vill jag bara sätta mej ner på rumpan och ge upp och skrika "jag vill inte"! Hur vara mindfull i detta kaos? "Nej men se, där rinner bajs!, tänk om jag skulle ta och lukta på det, lyssna till det, andas in det och bara vara... i bajset, för en liten, liten stund". Förlåt... men den vuxna, tålmodiga, kärleksfulla och pedagogiska rollen är inte alltid så enkel att spela... Jag orkar inte! Jag vill inte!
Jag kan iallafall prova med att ta ett djupt andetag, med näsan bortvänd från bajset, för att iallafall symboliskt inandas kraft och tålamod, klokhet och idérikedom FÖR HUR I HELA FRIDEN DE NÄRMSTA MINUTRARNA SKALL AGERAS! Så ja, lugn och fin... det kommer en ny dag i morgon med nya möjligheter, (läs, nya potentiella kaosliknade tillfällen), så det kanske kan vara fint att spara lite på energin. Kan "mammaenergi" återvinnas förresten?
Roller. Man spelar ett par stycken, med mer eller mindre utgångspunkt från sig själv, som man, kvinna, pappa, mamma, fru, kollega. Listan kan göras lång. Vissa roller är enklare, andra svårare.
Jag och mina kollegor får ibland ta del av genusföreläsningar på jobbet. Vi får fundera bland annat över vad som är konstruerat och förväntat angående mansroller och kvinnoroller, och jobba med våra egna fördomar om ditten och datten. Utvecklande i hög grad. Vi gör en massa övningar också. Senast en "Toleransövning". Man skulle gå fram till någon och liksom påpeka nåt som "jag ser att du har glasögon på dej, men det är ok för mej". Ett nästa steg var att bli "attackerad" av en hel flock kollegor... ja, upplevelsen var iallafall sådan när "flocken" som i mitt fall knappast kunde enas om vad som skulle kommenteras. Jag som annars känner mej ganska trygg och nöjd med min fåfänga (kan också väljas att ses som skaparkraft) blev plötsligt osäker. Varför har jag så många nitarmband på mej som fem stycken, det kanske är ganska överdrivet ändå, tre hade räckt, eller kanske ett, eller vänta nu! Nitarmband, är inte det töntigt? Å den rosa klockan sen då, jo, vid närmare eftertanke kanske den är lite väl kitchig och vem tror man att man är när man har fotlänk på sig, med dinglande rosa hjärtan? Det liksom skallrar till lite grand för varje kroppsdel jag viftar med. Ja just det, mina örhängen, varför sa ingen nåt om dem? De har kanske skallrat där i öronen såpass länge att de inte länge sticker ut... de bara ÄR i mitt eget väsen...
En sådan här dag kände jag mej som en 159,5 (utan klack) centimeter hög julgran. "Julgran utlånas, mest rosa men med lite lila högst uppe på toppen, med eller utan klack beroende på takhöjd, klar att ställas in i vardagsrummet"...
Det är ju lysande, då kan jag stå där i ett hörn och bara se på när bajset flyter, när vatten faller, när benskydd och träningskläder förhoppningsvis packas av någon ANNAN, nu snackar vi mindfulness. Det är en gran man ska vara!
Men ingen har lovat att livet är enkelt. Ibland är allt upp och ner, som nu när det "össnöar" (Levis kommentar) i maj. Skratt och gråt blandas med varann. Ibland gör livet ont, det sliter och drar...
"Jag försöker minnas hur det var då våra blickar möttes för länge sedan, då luften vibrerade av
kärlek, lust och nyfikenhet.
Jag försöker minnas det nu när luften mellan oss fylls av
tystnad, svek och hopplöshet.
Hur hamnade vi här?
Jag försöker minnas de stunder då vi pratade om
drömmar, lust och livets möjlighet.
Det vi behöver nu är att prata om
förståelse, förlåtelse och sårbarhet.
Varför hamnade vi här?"
Nu ska jag leta upp min kupong med 30% rabatt från Kappahl. Ut i snön, då blir granen vit som en brud. Kanske köper jag mej nåt, kanske inte, kanske nåt rosa, eller en lila topp? Kanske vänder jag bara på klacken och tar ett djupt andetag och inandas frisk vårluft. Och se, det har slutat snöa! Jag tror visst att solen försöker tränga undan molnen. Det finns hopp!
Kärlek från S
Tuesday 15 March 2011
Bokrea, kuponger och husets röda
Jag har gjort det igen! Idag har jag har återigen gått in på bokrean i syfte att köpa EN bok men kommit ut med FEM böcker då det envisas med att basuneras ”Ta fem betala för fyra”. Det är nåt märkligt som händer med mej i bokreatider. Jag tappar greppet totalt. Jag som annars ser mej som en iallafall till synes sparsam person som river ut kuponger, samlar streckkoder och ogenerat bläddrar i rabatthäften i kassakön; ”Vänta lite, jag ska ha rabatt på den där!”. Men när det kommer till bokrean finns inga spartider och jag känner mej dessutom starkt alltid legitemerad köpen. Jag köper barnböcker. Och för varje barnbok jag köper inbillar jag mej att jag köper mina barn bildning. Jag köper mina barn en plats in i den akademiska världen och ju mer jag betalar desto högre plats i graderna reserveras de. Jag vet, det är helt knäppt, det finns ju inga garantier för att ens böckerna öppnas och läses, och det finns bibliotek!
Från och med idag ska jag gå med snabba steg förbi bokrean, eller ska jag kanske köpa nåt till mej själv först?. Kanske en receptbok (som bok nummer FEM)? Nej, jag har nog många redan. Vid närmare eftertanke är det mer ”mixen” av receptböcker jag saknar, nån med titeln: ”Billig, lyxig vardagsmat på mindre än 15 minuter och med max 5 ingredienser – av det du redan har i kylskåpet”.
Mat, mat och vin. Till mat är det ofta gott med vin och tankarna på vin får mej osökt att tänka på den gamla lilla damen jag mötte på systemet en gång, på den tiden man köpte vin över disk, på den tiden man memorerade nummer och krångliga vintitlar (beroende på om man var matematiskt eller språkligt lagd) som man råpluggade i väntan på sin tur för att liksom verka lite med på banan. Och alltid blev man klibbig i munnen och fick tuppar i halsen då det till slut blev ens tur och var dags att bepröva sina minnesfärdigheter och bevisa för sig själv att dessa givit frukt.
Den gamla lilla damen kunde också sin läxa. Hon förklarade tydligt för expediten att hon var där i ärende att köpa EN flaska vin. På frågan: ”Vilket vin vill du ha?”, svarade hon; ”Rött!”. Hon pustade ut men fick bara vara nöjd med sitt svar en kort stund då hon raskt kontrades med frågan: ”Vilket av de röda?”. Det blev tyst en lång stund och pannan lades i djupa veck; ”Oj, finns det flera?”
I kväll ska jag äta lyxig mat utan att titta i någon receptbok och troligtvis kommer den att innehålla långt fler än 5 ingredienser. Det blir restaurang i kväll med en fin vän. Vi har inte träffats på länge (som det lätt brukar heta nu för tiden) och har en hel del att prata ”ikapp” om. Till maten tar jag ”Ett glas hustes röda, tack”, kort och lätt, helt utan tungvrickningar. Och innan notan skall betalas är det jag som viftar med enjoykupongen: "Ät två - betala för en"!
God kväll!
Puss!
Från och med idag ska jag gå med snabba steg förbi bokrean, eller ska jag kanske köpa nåt till mej själv först?. Kanske en receptbok (som bok nummer FEM)? Nej, jag har nog många redan. Vid närmare eftertanke är det mer ”mixen” av receptböcker jag saknar, nån med titeln: ”Billig, lyxig vardagsmat på mindre än 15 minuter och med max 5 ingredienser – av det du redan har i kylskåpet”.
Mat, mat och vin. Till mat är det ofta gott med vin och tankarna på vin får mej osökt att tänka på den gamla lilla damen jag mötte på systemet en gång, på den tiden man köpte vin över disk, på den tiden man memorerade nummer och krångliga vintitlar (beroende på om man var matematiskt eller språkligt lagd) som man råpluggade i väntan på sin tur för att liksom verka lite med på banan. Och alltid blev man klibbig i munnen och fick tuppar i halsen då det till slut blev ens tur och var dags att bepröva sina minnesfärdigheter och bevisa för sig själv att dessa givit frukt.
Den gamla lilla damen kunde också sin läxa. Hon förklarade tydligt för expediten att hon var där i ärende att köpa EN flaska vin. På frågan: ”Vilket vin vill du ha?”, svarade hon; ”Rött!”. Hon pustade ut men fick bara vara nöjd med sitt svar en kort stund då hon raskt kontrades med frågan: ”Vilket av de röda?”. Det blev tyst en lång stund och pannan lades i djupa veck; ”Oj, finns det flera?”
I kväll ska jag äta lyxig mat utan att titta i någon receptbok och troligtvis kommer den att innehålla långt fler än 5 ingredienser. Det blir restaurang i kväll med en fin vän. Vi har inte träffats på länge (som det lätt brukar heta nu för tiden) och har en hel del att prata ”ikapp” om. Till maten tar jag ”Ett glas hustes röda, tack”, kort och lätt, helt utan tungvrickningar. Och innan notan skall betalas är det jag som viftar med enjoykupongen: "Ät två - betala för en"!
God kväll!
Puss!
Tuesday 8 March 2011
Gravid, snygg och sexig
En unge i minuten! Ja, jag såg på det igår, drogs med, fascinerades, svettades, krystade och gladdes enormt med dessa okända människor som fick möta livets under. Jag vill så gärna vara med en gång till. Jag vill, vill, vill! Men vad är det egentligen jag vill uppleva? Jag räcker knappast till åt mej själv, håller knappt ihop. Kan det vara andligheten jag vill åt? Att vara gravid, föda barn och titta in i de små ögonen för första gången lyfter liksom självaste livet till en helt annan nivå. Isåfall kan det vara idé att fundera över annan åtgärd. Måhända en skogspromenad i klar vårluft iallafall kan vara värd att prova i syfte att möta andligheten i, bli uppfylld av. Andas in det stora, det obegripliga. Skapelsen. Om inte annat må hyn bli fräschare av frisk luft än av sömnlösa vaknätter – som en liten bonus...
”Dags att trycka på knappen”. Så fick de göra igår, och det var också så min första graviditet slutade och Wiggos liv startade. Katastrofsnitt även kallat. Jag insåg igår hur snabbt det går, oron, paniken, ovissheten om hur det kommer att sluta. När jag var mitt uppe i det förstod jag ingenting. Jag fattade inte varför jag snabbt rullades in i en hiss, varför en nål sattes i min arm i hissen (i en hiss åker man väl bara hiss för att man just behöver åka hiss?), varför det kastades sterilt vatten på min mage. När jag under graviditeten ”läste på” om förlossningar hoppade jag alltid över kapitlet om kejsarsnitt, jag visst knappt vad det var. Jag hade ju också skrivit ett ”förlossningsbrev”, där frun vackert hade förklarat hur hon ville ”uppleva” sin förlossning, vilken smärtlindring som önskades och hur hon ville att barnet skulle komma ut, alltså i vilken ställning, knästående, sidliggande, stående, framåtlutande (alltså, nu låter det ju precis som om vi är tillbaks där allt började). I mitt ”förlossningsbrev” stod det inget om att det skulle tryckas på nån knapp. Jag skulle ju föda med akupunktur, käckt knästående och låta mej dras med av urkrafterna. Klart!!
Förlossningen började ganska rart ändå. Jag var på väg till en fotograf med min stora mage. Jag var stylad från topp till tå. Jag var till och med ordentligt överdrivet stylad då jag någonstans läst att 40 % av sminket faller bort vid självaste korttagandet. Frisyren jag hade skulle se likadan i ut värsta stormen. Värkarna kom alltså mycket olämpligt ty jag ville verkligen bli fotograferad. Det är nog få tillfällen som jag känner mej så vacker, snygg och sexig som när jag är gravid. Så älskvärd. Jag befinner mej i ett tillstånd av mer eller mindre konstant kåthet och att i ett sådant tillstånd posera framför en kamera kan knappast upplevas som annat än lustfyllt. Men, maken tog sin frus förnuft till fånga (vred på ratten) och resan till fotografen vändes mot förlossningen.
Att komma till förlossningen med hårspraysstank och ögonskuggor i lager ger inga fördelar. ”Oj, så fin man ska vara här då!” Min första barnmorska hånlog åt mej när hon såg att jag flämtandes försökte fly upp i en fåtölj av smärta. ”Haha, här hjälper inget läppstift, inget lockat hår, nu du din lilla snärta skall du lida, LIDA!” Ja, hon sa kanske inte riktigt sådär, men helt säkert tänkte hon nog så, det kändes iallafall som om hon tänkte så...
Idag har vi varit på Tillväxtenheten igen. Nu går det så bra med barnens tillväxt att vi bara behöver åka dit tre gånger om året och väga, mäta och ta prover. 6,6 cm har barnen växt sammanlagt sedan förra gången för tre månader sedan. Jag blir fortfarande fånigt stolt över varje centimeter. Kanske för att det fanns en tid när det stack till i bröstet var gång den egentligen betydelselösa frågan kom: ”Och hur är det med barnen, de växer och blir stora?”
Kanske kan min ytliga sida av mej (och den är ganska stor så här nära 40-årsstrecket) ge en förklaring till varför jag så gärna vill vara gravid igen. Snygg, sexig och kåt! Ja tack!
”Dags att trycka på knappen”. Så fick de göra igår, och det var också så min första graviditet slutade och Wiggos liv startade. Katastrofsnitt även kallat. Jag insåg igår hur snabbt det går, oron, paniken, ovissheten om hur det kommer att sluta. När jag var mitt uppe i det förstod jag ingenting. Jag fattade inte varför jag snabbt rullades in i en hiss, varför en nål sattes i min arm i hissen (i en hiss åker man väl bara hiss för att man just behöver åka hiss?), varför det kastades sterilt vatten på min mage. När jag under graviditeten ”läste på” om förlossningar hoppade jag alltid över kapitlet om kejsarsnitt, jag visst knappt vad det var. Jag hade ju också skrivit ett ”förlossningsbrev”, där frun vackert hade förklarat hur hon ville ”uppleva” sin förlossning, vilken smärtlindring som önskades och hur hon ville att barnet skulle komma ut, alltså i vilken ställning, knästående, sidliggande, stående, framåtlutande (alltså, nu låter det ju precis som om vi är tillbaks där allt började). I mitt ”förlossningsbrev” stod det inget om att det skulle tryckas på nån knapp. Jag skulle ju föda med akupunktur, käckt knästående och låta mej dras med av urkrafterna. Klart!!
Förlossningen började ganska rart ändå. Jag var på väg till en fotograf med min stora mage. Jag var stylad från topp till tå. Jag var till och med ordentligt överdrivet stylad då jag någonstans läst att 40 % av sminket faller bort vid självaste korttagandet. Frisyren jag hade skulle se likadan i ut värsta stormen. Värkarna kom alltså mycket olämpligt ty jag ville verkligen bli fotograferad. Det är nog få tillfällen som jag känner mej så vacker, snygg och sexig som när jag är gravid. Så älskvärd. Jag befinner mej i ett tillstånd av mer eller mindre konstant kåthet och att i ett sådant tillstånd posera framför en kamera kan knappast upplevas som annat än lustfyllt. Men, maken tog sin frus förnuft till fånga (vred på ratten) och resan till fotografen vändes mot förlossningen.
Att komma till förlossningen med hårspraysstank och ögonskuggor i lager ger inga fördelar. ”Oj, så fin man ska vara här då!” Min första barnmorska hånlog åt mej när hon såg att jag flämtandes försökte fly upp i en fåtölj av smärta. ”Haha, här hjälper inget läppstift, inget lockat hår, nu du din lilla snärta skall du lida, LIDA!” Ja, hon sa kanske inte riktigt sådär, men helt säkert tänkte hon nog så, det kändes iallafall som om hon tänkte så...
Idag har vi varit på Tillväxtenheten igen. Nu går det så bra med barnens tillväxt att vi bara behöver åka dit tre gånger om året och väga, mäta och ta prover. 6,6 cm har barnen växt sammanlagt sedan förra gången för tre månader sedan. Jag blir fortfarande fånigt stolt över varje centimeter. Kanske för att det fanns en tid när det stack till i bröstet var gång den egentligen betydelselösa frågan kom: ”Och hur är det med barnen, de växer och blir stora?”
Kanske kan min ytliga sida av mej (och den är ganska stor så här nära 40-årsstrecket) ge en förklaring till varför jag så gärna vill vara gravid igen. Snygg, sexig och kåt! Ja tack!
Saturday 15 January 2011
"Neeeeeeeeeeeej!"
”Mamma, mamma, jag gjorde nästan mål!! Det var egentligen bara målvakten som stod i vägen!”
Jo, jag har varit med min dotter på handbollscup idag och beskådat små tjejer som med gott humör kämpat mot tufft motstånd. Laget var relativt ”ungt” i flera bemärkelser. Två av spelarna var på sin första handbollsträning i torsdags varav min dotter var den ena, och sedan, ja de var liksom bara fem! Trots kämparglädje och spring i benen förblev förhållandet gjorda mål per antal insläppta ungefär 1/10. Men vad gör det när humöret ändå är på topp trots nederlag och misslyckanden! Kan ana att det med tiden lär sippra ut både könsord och svordomar efter att gång på gång ”nästan” göra mål. Ska försöka få dottern att hålla fast vid att ”nästan göra mål” faktiskt är RIKTIGT bra!! På det hela taget är det ju som att göra mål. Det enda som skiljer är ju egentligen bara målet!
Och föräldrarna! Vilket engagemang! (skulle kunna valt andra ordval här) Säkerligen svettigare än spelarna efter en dag som denna. På nåt vis försöker de driva laget upp och ner på plan med kommunikation?! ”Visa dej, visa dej”, ”Ta bollen, den är din”, ”Backa hem”, ”Framåt”, ”Neeeeeeeeej!!” Ett under att barnen fortfarande vinkar glatt till sina hesa förmyndare varvid de på grund av bristande uppmärksamhet bara "råkar" släppa in ytterligare mål.... "Neeeeeeeeej!! men va fa.."
Festligt ändå vad jag under de här första åren med barnen fått ta del av. Plötsligt kryssar jag mellan olika idrottsaktiviteter. Är det inte handboll så är det fotboll och är det inte fotboll krattas det längdhoppsgropar. Den enda form av fysisk aktivitet jag som barn utsatte mej för var att trycka ner pianotangenter och tvärflöjtsputor, flitigt förvisso, men för mej är ”sport” en ny arena. Och som motpol till barndomens inaktivitet ser jag det nu härligt att få vara aktiv då jag på nåt vis luras tro att enbart vistelsen i sporthallar är tillräcklig för att också få ta del av de träningseffekter som efterföljer sportutövandet!
Idag fick treåringen vara med på läktaren och han ser det på sitt vis. Vid varje avblås lyftes de små armarna upp; ”Yes, Nova vann!”. Att han tog det hela på största allvar var det iallafall inget tvivel om. Då handbollsfarsorna i sin iver skrek till sina döttrar ”Upp med händerna, upp med händerna” (ja, det går ju onekligen lite lättare att fånga bollarna då), blev de kontrade av lillgrabbens...
"...annars skjuter jag!”
Jo, jag har varit med min dotter på handbollscup idag och beskådat små tjejer som med gott humör kämpat mot tufft motstånd. Laget var relativt ”ungt” i flera bemärkelser. Två av spelarna var på sin första handbollsträning i torsdags varav min dotter var den ena, och sedan, ja de var liksom bara fem! Trots kämparglädje och spring i benen förblev förhållandet gjorda mål per antal insläppta ungefär 1/10. Men vad gör det när humöret ändå är på topp trots nederlag och misslyckanden! Kan ana att det med tiden lär sippra ut både könsord och svordomar efter att gång på gång ”nästan” göra mål. Ska försöka få dottern att hålla fast vid att ”nästan göra mål” faktiskt är RIKTIGT bra!! På det hela taget är det ju som att göra mål. Det enda som skiljer är ju egentligen bara målet!
Och föräldrarna! Vilket engagemang! (skulle kunna valt andra ordval här) Säkerligen svettigare än spelarna efter en dag som denna. På nåt vis försöker de driva laget upp och ner på plan med kommunikation?! ”Visa dej, visa dej”, ”Ta bollen, den är din”, ”Backa hem”, ”Framåt”, ”Neeeeeeeeej!!” Ett under att barnen fortfarande vinkar glatt till sina hesa förmyndare varvid de på grund av bristande uppmärksamhet bara "råkar" släppa in ytterligare mål.... "Neeeeeeeeej!! men va fa.."
Festligt ändå vad jag under de här första åren med barnen fått ta del av. Plötsligt kryssar jag mellan olika idrottsaktiviteter. Är det inte handboll så är det fotboll och är det inte fotboll krattas det längdhoppsgropar. Den enda form av fysisk aktivitet jag som barn utsatte mej för var att trycka ner pianotangenter och tvärflöjtsputor, flitigt förvisso, men för mej är ”sport” en ny arena. Och som motpol till barndomens inaktivitet ser jag det nu härligt att få vara aktiv då jag på nåt vis luras tro att enbart vistelsen i sporthallar är tillräcklig för att också få ta del av de träningseffekter som efterföljer sportutövandet!
Idag fick treåringen vara med på läktaren och han ser det på sitt vis. Vid varje avblås lyftes de små armarna upp; ”Yes, Nova vann!”. Att han tog det hela på största allvar var det iallafall inget tvivel om. Då handbollsfarsorna i sin iver skrek till sina döttrar ”Upp med händerna, upp med händerna” (ja, det går ju onekligen lite lättare att fånga bollarna då), blev de kontrade av lillgrabbens...
"...annars skjuter jag!”
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
