"Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår,
och alla min levnadsdagar.
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter."
Varför gör det så ont att älska dej?
"Hur kan det komma sig att ett pappafrö kan växa och bli stort när inte ens ett saltkorn kan det som är större? Och mamma, mamma, mammaaaaaa, är det inte märkligt EGENTLIGEN att man kan rulla mycket lättare nerför än uppför, för varför EGENTLIGEN?, och om inte pappa slutar tramsa sig vill jag att du blir kär i en annan man!"
Vissa funderingar får ett svar onödigt enkelt för efter att ha blivit betraktad en stund kommer nästa attack: "Tänka sig, vissa saker vet jag utan att jag lärt mej det i skolan, som till exempel att kvinnor också kan ha skägg och mustasch..." varvid mamman raskt promenerar in till badrummet och tar ett stadigt tag om pincetten. Visst, där har de frodats gott, ett helg gäng och jag känner mej lite smått förnärmad av upptäckten. Aj, men bort ska de, hela bunten! Hur kunde jag missa en hel skog?? Dags att gå till optikern igen kanske?
Dessa barn. Dessa underbara, påhittiga, iakttagande, känsliga små människor.
"Mamma, jag kan skriva lösenordet på datorn, titta här:
L-Ö-S-E-N-O-R-D-E-T, men det funkar inte ändå, VARFÖR??!
Vissa frågor kan jag svara på utan att googla. Wow :)
Jag önskar ibland att mina egna frågor hade lika enkla svar.
Varför gör det så ont att älska dej?
Jag gör allt för dej, slår knutar bak och fram och in och ut för att vara tillgänglig. Jag är högst medveten om att min drivkraft till att alltid finnas till hands och undanröja bekymmer många gånger kanske stjälper dej mer än hjälper dej. Jag presenterar gärna färdiga lösningar utefter mina egna perspektiv, erfarenheter och förmågor, som kanske dessutom står långt ifrån din begreppsvärld. Men när du inte mår bra går jag SÖNDER! Därför är jag där och fixar för att du min vän ska bli glad igen och när du ändå inte blir glad trots alla mina ansträngningar känner jag mej totalt misslyckad. Jag måste lära mej att hantera att vissa saker står utanför min kontroll.
"Jag vill ej forma ditt liv för jag litar på din kraft, på din tro, på att du hittar hem".
Orden är tagna ur en visa jag skrev till dej och som jag också sjöng på ditt barndop. De kändes så självklara och enkla då, men ack så svåra nu.
Jag kommer ihåg när du hade svårt att bajsa. Du ville inte, vilket gjorde att du höll inne alla korvar som ville komma ut. OJ, vad vi höll på med olika salvor, lavemang, läkarbesök och belöninssystem till höger och vänster för att få ut de där förhårdnade knortarna. Och till slut fann vi tillsammans en lösning. Du började så småningom acceptera att sitta på toaletten, men BARA om jag var med och krystade sittandes på huk bredvid. Och för att processen skulle gå snabbare underlättade det även om varje krystning efterföljdes av ljudeffekter i form av ett suckande ljud. Det gick nämligen lättare då att få ut korvarna sa du och även om det nu är många år sedan kan jag fortfarande höra dej säga: "Mamma, kan du hjälpa mej att bajsa?"
Och självklart, vad gör lilla mamman då? Jo, hon tar i från tårna huksittandes och pustar ut av lättnad när "plumsen" kommer. Vetskapen att det lär dröja cirka ett dygn till nästa procedur är också något att pusta ut över.
Som sagt, jag gör vad som helst för att röja barnens problem.
Och det fanns ingen tvekan om att INTE agera när jag en gång satt på en uterestaurang med en väninna och telefonen ringde: "Mamma, kan du hjälpa mej att bajsa, foooort!!"
Jag rusar ut från restaurangen, hittar en telefonkiosk tvärs över gatan, försöker gömma mej någorlunda för de ätande restauranggästerna och påbörjar krystandet. Jag hoppade över huksittandet den gången, tänkte att det liksom inte skulle märkas genom telefonen, men sedan tog jag i för kung och fosterland med efterföljande suckar och bara hoppades att inte alltför många lade märke till mina något egendomliga "ticks". Och om nu någon såg och hörde hoppas jag att de bara lät hela åsynen passera utan vidare analyser. Jag hade liksom inte mycket till mitt försvar: "Jag bara hjälper mitt barn att bajsa!"
Ut kom iallafall korven och att höra "plumsen" via telefonen var den gången ännu mer befriande än att höra den på plats. Och efter: "Tack mamma!", kunde jag pusta ut, torka svetten ur pannan och fortsätta min middag med ett fånigt leende på läpparna.... Vad sysslar jag med EGENTLIGEN? :)
För mej fanns inget alternativ.
För:
"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter".
Därför gör det så ont att älska dej.
"Du" i detta inlägg är inte bara ett och samma barn utan ett samlingsnamn för någon av barnen. Redaktionens anmärkning :)
Wednesday 5 March 2014
Tuesday 21 January 2014
Lusmedel, efterrätt och 2014
Jaha, då sitter jag här igen med lusmedel i håret. Det är inte första gången det senaste året utan snarare den fjärde. Sedan är det väl också så här att "jag får löss" då någon annan får det. Så fort en lus besöker någon av familjemedlemmarna börjar det klia ögonblickligen, bums, överallt, både utvärtes och invärtes - så man kan väl säga som så att jag gärna kurerar mej utan behov av tecken på bekräftat lusangrepp.
Men ändå? "Mamma, jag tycker att vi har onormalt mycket löss i vår familj", sade mellansonen i morse då han återigen satt med det långa håret i knut, indränkt i medel, söt som få, och nog måste det vara så. Jag bara väntar på ett störtsäkert forskningsanrop om att löss dras till smarta hjärnceller, att man funnit nån form av magnetism mellan lus och den hårbotten som omger dessa klipska, välanpassade tankeceller, för det blir dyrt det här - och snart vill jag ha valuta för pengarna!!
Jag ser nu till att ha lusmedel hemma för självklart upptäcks lössen under helgen då man äntligen har tid att känna efter om det kliar. Och att VETA OM att man har löss, dokumenterade eller eventuella, UTAN att ha tillgång till lusmedel gör mej ordentligt hysterisk. Då kliar det ännu mer, ännu djupare och jag liksom hör lössen äta sig in i mej och lägga ägg inne i örongångarna och i alla möjliga tänkbara hålrum jag har. Jag vet, jag överdriver kanske lite grand och vet att lössen turligt nog inte är begåvade med denna egenskap. Men känslan, känslan är sådan!! Blä!
Jag klipper också ut varenda liten rabattkupong från apoteket jag kommer åt för ACK vad det svider att lägga ut 700 spänn på lusmedel var gång! Vi är ju dessvärre många hårfagra i familjen.
En gång då jag var på apoteket i lusmedelsärende och hamnade hos samma apotekare jag varit hos månaden innan i samma ärende log hon mot mej och sa: "Du, du ska få nåt, här!" Och sedan fick jag en dagkräm värd 149 kronor! Jag blev nästan tårögd. Äntligen nån form av payback för lössens framfart. Eller också tyckte hon bara att jag såg så sliten ut, med grå och glåmig hy, att hon därmed fick en ingivelse av att vara tvungen att "rädda mej" innan jag faller alltför djupt ner - med både kraschad ekonomi och föråldrad hy?
Det skulle bli för mycket för de lusiga stackars små barnen!
Året har annars börjat bra. Jag känner mej liiiite piggare och liiiiite mer muskulös efter att ha köpt ett klippkort på Friskis & Svettis (jag har en känsla av att vara på gång, iallafall i tanken). Jag vet också att det blir liiiite ljusare för var dag. Tack gode Gud för det!
I höstas hade jag fullt upp med att ens försöka tänka positiva saker om mej själv och det blev ju inte bättre av att från barnen få frågan "Mamma, vad ska du bli när du blir stor?" Inte ens framför dem fick jag känna mej kompetent, duglig och värdig att representera en yrkeskår jag jobbat inom i 17 år.
Nä, det enda jag kom på att jag var bra på i höstas var: att handla på rea, säga upp prenumerationer på exakt samma dag jag fått premierna, inreda i rosa och att med raka ben få ner handflatorna i golvet. Inget att skryta med precis eller nåt att bli ihågkommen för eller ens värt av eftervärlden att lägga på minnet. Då vi även förtvivlat sökte nåt herrskap att fira nyår med utan att få napp kände jag mej också så totalt misslyckad och övergiven att jag ett ögonblick funderade på om jag skulle dra till med att lägga ut en annons på Blocket:
"Nyårsgäster sökes. Ni får Trerätters inklusive dryck. Vi får sällskap. Ej förenat med ytterligare kostnader, möjligtvis endast någon gå-bort-present, förslagsvis - Lusmedel!."
Jag har alltid avundats de som har sitt på det torra, som roterar rätter och värdskap på käckt i sitt lilla gäng att om man nu är road av det liksom kan räkna ut att: "År 2027 minsann firas hos Petterson och då står Knutson för efterrätten!"
Nu brukar det ordna sig för oss ändå och även om vi inte detta nyår firade med några andra så hade vi varandra och vi är ju ett par stycken, dessbättre i detta sammanhang. Vi njöt av att vara tillsammans och jag tänkte på att det också finns de som inte har en familj att fira med. Vi åt fantastiskt god mat, drack massor, spelade spel och pratade om vad vi önskade skulle hända 2014.
Det jag önskade skulle hända var att alla i familjen skulle få känna sig älskade, respekterade och tillfreds med sig själva. Jag önskade mej att få höra mycket skratt och att alla i familjen, liten som stor, skulle vara snälla mot varandra. Det är i det lilla det behöver börja för att räcka till i det stora.
Efter denna höst känner jag mej väldigt ödmjuk inför tidigare högtsvävande drömmar, krav och förväntningar på mej själv och andra i min närhet. Jag bara önskar att vi får ha varanadra ett år till! Det stora har blivit det lilla, eller också är det det lilla som är det stora? Sexåringens kommentar häromkvällen: "Mamma, jag vill alltid finnas vid din sida!", är en rikedom nog.
Men OM nu energin behagar att komma tillbaka tar jag tacksamt emot den med öppna armar och ser fram emot att få känna att jag räcker till åt lite mer än så här. Om energin kommer tillbaka vill jag få ner den i musik och ord igen så att eftervärlden får nåt annat att bevara i minnet än åsynen av handflatorna mot golvet med sträckta knän.
Men just nu?
Jag tar dagen som den kommer men står öppen för vad 2014 vill bjuda på.
Och vad önskar sig barnen ska hända under 2014?
Hm, det vanliga ;)
Syskon.
Kanske tycker de ändå att jag räcker till? Kanske tar min egen känsla av att känna mej otillräcklig en stor del av min energi?
Kanske är det så att jag är good enough?
Hej 2014!
Det här ska bli kul!
Puss och kram
Men ändå? "Mamma, jag tycker att vi har onormalt mycket löss i vår familj", sade mellansonen i morse då han återigen satt med det långa håret i knut, indränkt i medel, söt som få, och nog måste det vara så. Jag bara väntar på ett störtsäkert forskningsanrop om att löss dras till smarta hjärnceller, att man funnit nån form av magnetism mellan lus och den hårbotten som omger dessa klipska, välanpassade tankeceller, för det blir dyrt det här - och snart vill jag ha valuta för pengarna!!
Jag ser nu till att ha lusmedel hemma för självklart upptäcks lössen under helgen då man äntligen har tid att känna efter om det kliar. Och att VETA OM att man har löss, dokumenterade eller eventuella, UTAN att ha tillgång till lusmedel gör mej ordentligt hysterisk. Då kliar det ännu mer, ännu djupare och jag liksom hör lössen äta sig in i mej och lägga ägg inne i örongångarna och i alla möjliga tänkbara hålrum jag har. Jag vet, jag överdriver kanske lite grand och vet att lössen turligt nog inte är begåvade med denna egenskap. Men känslan, känslan är sådan!! Blä!
Jag klipper också ut varenda liten rabattkupong från apoteket jag kommer åt för ACK vad det svider att lägga ut 700 spänn på lusmedel var gång! Vi är ju dessvärre många hårfagra i familjen.
En gång då jag var på apoteket i lusmedelsärende och hamnade hos samma apotekare jag varit hos månaden innan i samma ärende log hon mot mej och sa: "Du, du ska få nåt, här!" Och sedan fick jag en dagkräm värd 149 kronor! Jag blev nästan tårögd. Äntligen nån form av payback för lössens framfart. Eller också tyckte hon bara att jag såg så sliten ut, med grå och glåmig hy, att hon därmed fick en ingivelse av att vara tvungen att "rädda mej" innan jag faller alltför djupt ner - med både kraschad ekonomi och föråldrad hy?
Det skulle bli för mycket för de lusiga stackars små barnen!
Året har annars börjat bra. Jag känner mej liiiite piggare och liiiiite mer muskulös efter att ha köpt ett klippkort på Friskis & Svettis (jag har en känsla av att vara på gång, iallafall i tanken). Jag vet också att det blir liiiite ljusare för var dag. Tack gode Gud för det!
I höstas hade jag fullt upp med att ens försöka tänka positiva saker om mej själv och det blev ju inte bättre av att från barnen få frågan "Mamma, vad ska du bli när du blir stor?" Inte ens framför dem fick jag känna mej kompetent, duglig och värdig att representera en yrkeskår jag jobbat inom i 17 år.
Nä, det enda jag kom på att jag var bra på i höstas var: att handla på rea, säga upp prenumerationer på exakt samma dag jag fått premierna, inreda i rosa och att med raka ben få ner handflatorna i golvet. Inget att skryta med precis eller nåt att bli ihågkommen för eller ens värt av eftervärlden att lägga på minnet. Då vi även förtvivlat sökte nåt herrskap att fira nyår med utan att få napp kände jag mej också så totalt misslyckad och övergiven att jag ett ögonblick funderade på om jag skulle dra till med att lägga ut en annons på Blocket:
"Nyårsgäster sökes. Ni får Trerätters inklusive dryck. Vi får sällskap. Ej förenat med ytterligare kostnader, möjligtvis endast någon gå-bort-present, förslagsvis - Lusmedel!."
Jag har alltid avundats de som har sitt på det torra, som roterar rätter och värdskap på käckt i sitt lilla gäng att om man nu är road av det liksom kan räkna ut att: "År 2027 minsann firas hos Petterson och då står Knutson för efterrätten!"
Nu brukar det ordna sig för oss ändå och även om vi inte detta nyår firade med några andra så hade vi varandra och vi är ju ett par stycken, dessbättre i detta sammanhang. Vi njöt av att vara tillsammans och jag tänkte på att det också finns de som inte har en familj att fira med. Vi åt fantastiskt god mat, drack massor, spelade spel och pratade om vad vi önskade skulle hända 2014.
Det jag önskade skulle hända var att alla i familjen skulle få känna sig älskade, respekterade och tillfreds med sig själva. Jag önskade mej att få höra mycket skratt och att alla i familjen, liten som stor, skulle vara snälla mot varandra. Det är i det lilla det behöver börja för att räcka till i det stora.
Efter denna höst känner jag mej väldigt ödmjuk inför tidigare högtsvävande drömmar, krav och förväntningar på mej själv och andra i min närhet. Jag bara önskar att vi får ha varanadra ett år till! Det stora har blivit det lilla, eller också är det det lilla som är det stora? Sexåringens kommentar häromkvällen: "Mamma, jag vill alltid finnas vid din sida!", är en rikedom nog.
Men OM nu energin behagar att komma tillbaka tar jag tacksamt emot den med öppna armar och ser fram emot att få känna att jag räcker till åt lite mer än så här. Om energin kommer tillbaka vill jag få ner den i musik och ord igen så att eftervärlden får nåt annat att bevara i minnet än åsynen av handflatorna mot golvet med sträckta knän.
Men just nu?
Jag tar dagen som den kommer men står öppen för vad 2014 vill bjuda på.
Och vad önskar sig barnen ska hända under 2014?
Hm, det vanliga ;)
Syskon.
Kanske tycker de ändå att jag räcker till? Kanske tar min egen känsla av att känna mej otillräcklig en stor del av min energi?
Kanske är det så att jag är good enough?
Hej 2014!
Det här ska bli kul!
Puss och kram
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
