Täljda äpplenappar

Att sluta med napp. Vi instiftade en inte helt orginell plan för att om möjligt underlätta för den förstfödde att sluta med napp. Efter att ha klarat X antal nätter utan napp och detta också utan alltför mycket krångel och gnäll skulle sonen få välja en valfri leksak ur leksaksaffärens fulla sortiment. På den tiden ville vi att barnens uppväxt skulle vara skjutprylsfri men då sonens högsta önskan var en vattenpistol lät vi våra egna ståndpunkter passera och istället pusta ut. Man får ta det onda med det goda - vi blev iallafall inte ruinerade! Han såg väl också sitt livs chans hos de lättmanipulerade föräldrarna (nu eller aldrig skulle det skjutas!).

För första barnet är avslutande av napp en enorm prestation. Allt vad första barnet lyckas åstadkomma är en förunderlig prestation, varenda liten rörelse ”Du är såååååå duktig!” Jag kommer ihåg att jag och tänkte på hur arg och lurad han kommer att känna sig när han blir större! ATT han bara inte valde det dyraste i hela affären bara för att det är det dyraste och liksom bara för det, inte på något vis för att prylen skulle vara festlig att leka med. Mycket rätt, idag finner han det hela mycket retligt och förnedrande. "Hur kunde jag vara så dum????"

Här kunde vi bytt strategi för inte visste kommande barn hur den inte helt orginella planen var, men akta dej för orättvisor, för tänk om det i vuxen ålder skulle komma upp att barn "ett" minsann fick välja fritt ur hyllorna och barn "två" och "två" ("tre") blev förpassade till att enbart välja ur pysselsortimentet, ”klipp och klister”. Nej, den eventuella orsaken till familjegruffel ville vi undanröja. Välj du lilla barn ty du är sååååå duktig!!

Barn nummer två och två? Två och tre? Dubbeltvåa? eller hur man nu väljer att numrera tvillingar i syskonskaran, slutade med napp samtidigt. De har slutat och börjat med allt samtidigt (allt för enkelhetens skull), blöjor, förskolor, lördagsgodis, amma, första klass, barnrytmiker, simskolor... Nova valde en docka som kunde skrika och gäspa och Elton valde en färgglad micro i plast. Dockan sved, 349 kr vilken kompenserades av den något mer prisvänliga micron för 179.

Här hade vi i alla fall alla chanser att byta strategi! Vi borde sett trenden! Jag tror också att vår minsting hade blivit minst lika upprymd över om han hade fått en godispåse för 29 kr. Han hann bli nästan fyra innan han fattade vad lördagsgodis var (stackars barn). Elton och Nova var tre år och Wiggo två år… också det en trend, en tjusig trend att stoltsera med inför tandläkarna (som kompensation för det som skulle bli ett intensivt och frekvent nappanvändande) - se, det är hos oss alla världens barn bör bo!!

Som vi jobbat på att få Levis att sluta med napp. Ingen kan anklaga oss för att iallafall inte ha gjort många tappra försök. Timmar har förflutit av den annars något sköna ”Levisfria” tiden som infunnit sig efter klockan 19.00. Napp - klubbad - djupt sovande. Vi har gett upp av orkeslöshet var gång då klockan istället närmat sig 23.00 och föräldrarna till slut stoppar in nappen för att de troligtvis själva vill sova eller eventuellt önskar göra något annat en liten, liten stund innan morgondagen tar fart.

Då Levis älskar ”äpplebåtar” vill jag till och med pinsamt nog minnas att jag en kväll i hopp om att tidigarelägga insomnandet desperat stod och täljde en ”äpplenapp”, alltså, hur dum får man vara? Jag vet knappt vad som är FARLIGAST för tänderna. Och tänk vilka vanor som kan sättas till? Tänk att stå och tälja äpplenappar varje kväll (känns inte det minsta onaturligt)? OCH tänk att behöva erkänna för tandläkaren; "Jo, han har visst slutat med napp men suger på nåt nappliknande täljt av äpple istället!", "Vaaa, du skojar?? Vad sa du egentligen?" MEN som jag önskat att det skulle få vara legitimt att ha napp på natten så länge barnet bara ville. Vid närmare eftertanke kanske det inte hade varit så dumt om det även varit legitimt för stora pojkar. Nappen med sin rogivande och behovsstillande funktion, med högt avslappnande effekt...

Nu kommer vi till minstingen. Han vill ha en Buzzlightyear som kan flyga???? Alltså det finns ju inte ens!!! Det närmsta vi hittat en en rackare för 599 kr som iallafall kan gå och prata. En Buzzlightyear ska han ha och det bestämt! Frågan är nu bara hur besviken han kommer att bli för 599 kr? Men rackarns också vad nöjd han kommer att bli som något större barn. Inte ens med en kraftig inflation inräknad kan en vattenpistol för 79 på långa vägar mäta sig med en Buzzlightyear…

Strategin är en av anledningarna till varför det inte blir flera barn här i detta huset trots syskonens eviga längtan. Vi har inte råd!!

Jag letar efter alla skäl och förklararingar här, tänk, ett femte barn... lite större än familjen Beckham (men fortfarande färre än familjen Pitt-Jolie, och hur snygg är inte hon - det måste vara barnen som gör det?). Men vi har ju just bytt bil och står i starten inför att bygga en balkong. Inte räcker pengarna till ännu ett barn? Inte om det väljer en legobyggsats för 2399 kr... när barnet en gång slutar med napp om många år, om barnet nu ens behagar använda napp.

Jag letar bara efter hållbara argument, men anar att jag får leta vidare.

Men vad gör man inte för barnen? Äpplenappar? Buzzlightyear? Och jag följer inte alls tankarna jag hade om barn och fostran innan jag fick den äran att bli förälder. Jag sticker till barnen små kronor att köpa automattuggummin för ibland för att jag inte "orkar" stå emot, automattuggummin vilka är totalt meningslösa, onyttiga och nästintill farliga av hårdhet och man vågar knappt inte tänka på hur länge de legat där. Det skulle jag ALDRIG göra som förälder, trots att jag själv fick köpa automattuggummin under söndagarnas torgmöten på ICA:s parkering. Men barndomens tuggummin var ju på något sätt fyllda med andlighet. Dagens tuggummin är bara hårda och råa...

Jag som alltid tänkt att leva ett enkelt och humant liv med mina barn, gärna ett liv med kottar och pinnar (på laaaaandet) och framförallt exkluderat VAPEN!!! Men man ändrar sig, omvärderar, anpassar sig och lite galant förskjuter inställningen åt något håll vilket gör det enklare att hantera olika situationer. För vår första son var världen ”liten” ganska länge. Molly Mus var det enda som visades i rutan fram till sonens fjärde levnadsår då Alfons Åberg tog vid. Som kompensation sköt vi till lite glitter och glamor via melodifestivalens DVD:er (nån måtta får det väl ändå vara?) Wiggo var inte mer än drygt tre år då han visste exakt vilka artister som hade headset och vilka som hade handmikrofoner, hur många dansare artisterna hade och HUR korta kjolar dansarna hade, hujeda mej!!! Men som en liten motpol till alla förbjudna vapnen måste det väl ändå förlåtas. Det är ju ändå Melodifestivalen vi pratar om!

För minstingen fanns redan pistoler, micron och dockor i mängder och vad passar väl inte bättre tydligen än en Buzzlightyear? Måhända får jag bara anpassa mej lite till den tid och de förhållanden barnen befinner sig i.

Det är inte lätt att vara förälder och jag tror ändå att de flesta på något vis försöker så gott de kan. ”Jag försöker” räcker inte alla gånger hela vägen men det räcker långt. Föräldrar av idag vill så mycket, funderar så mycket, och måste tvingas tänka sig in i och ta ställning till så mycket i en värld de själva inte fått uppleva ur ett barns perspektiv. Nätsurfande, "uppkoppling", buzzlighteryears, smartfones, all världens information alldeles utanför dörren. Man gör så gott man kan och går på någon slags magkänsla för hur man vill leva. Och visst, det blir lite skevt ibland, ibland står mamman och täljer äpplebåtar. Man försöker att göra det man tror är bra och det man för stunden mäktar med och orkar - det sistnämnda, något att också väga in i beräkningen.

Men jag tror ändå att de flesta föräldrar försöker vara så kärleksfulla de förmår och så smarta de har förmåga till att vara. Jag tror också att föräldrar ibland behöver vara lite snällare mot sig själva och inte tro att det gör så mycket att erkänna sina fel och brister för barnen utan låta dem se att vi också är människor med känslor och tårar. Istället för att se konsekvenserna av sina handlingar som grova misslyckanden kan det räcka med att tänka; "Det var så här det blev, och jag kanske inte gör likadant nästa gång!"

Det kanske inte var så smart att tälja äpplenappar?

Man får lägga ribban på någon höjd där man på något vis kan ta sig över den så att man också orkar ta sig vidare och vara hyfsat levnadsglad.

Semestern ligger bakom. Dagarna som kallas vardag rullar på igen i en vad ibland kan uppfattas som monoton tillvaro. Jag hoppas i höst lägga "ribban" så lågt att det finns mycket kraft och lust kvar till att bryta av vardagen med mycket bus och livsbejakande.

Höststarten blev snabbt "bruten" förvisso då Levis har opererats med efterföljande hemmadagar som bonus. "Vad segt sjukhuset är mamma, segare än pizzerian! Det är bara Mc Donalds som är riktigt snabba". Jag var 14 år då jag var på Mc Donalds för första gången. Tiderna förändras och man får hänga med och göra det bästa av det som är och det man tror på...

Höstpuss!!