En höst har förflutit. De gör ju gärna det, höstarna! Jag funderar över om jag varit mer närvarande denna höst än tidigare förflutna höstar?
Jag har nämligen gått en kurs i Mindfulness, medveten närvaro. Åååå, klockan 20.40 var torsdagkväll har jag känt mej alldeles mör, lugn, sann, lycklig och okej. Dessa torsdagkvällar har varit en gåva till mej själv (eller, jobbet har betalat både avgift och tid, vilken bonus!). Men tänk själv. Tänk att åka iväg och få möjligheten att meditera och andas djupa andetag!? Det enda som haft med prestation att göra har varit att varje vecka gått "rundan" där man i tur och ordning berättat hur illa det stått till med "läxorna" vilka inte varit några läxor men som i det tysta ändå förväntades vara läxor bara för att man just fått denna möjlighet, att få vara med, i gemenskapen, i meditationen...
Tack och lov har allt varit "okej"! Stämningen har varit öppen och alla har kunnat säga utan röda blossande kinder att, "njae det har varit mycket denna vecka, har inte övat som jag borde!" Alla lever vi ett intensivt liv, visst är det så (även om jag själv fortsätter att hävda att allt handlar om prioroteringar. Jag får lätt förhöjd puls över de som menar att de inte hinner med facebook eller dagboksskriverier medan de håller koll på varenda liten påtänkt möjlig litteraturnobelprisatagare, för tänk-om-utifall-om-att han/hon får pris? Jag läser inte, jag är hyfsat på facebook, skriver lite musik då och då, men läser inte. Inte för att jag tycker att det är meningslöst på något vis, snarare tvärtom, jag respekterar och högaktar de som prioriterar läsningen!, men just nu i detta nu prioriterar jag annat. Vi är fria att prioritera som vi vill och tack för att vi har fått den möjligheten!)
Under kursen har vi fått träna oss i att vara närvarande, att öppna upp alla våra sinnen och att tänka bort alla malande och destruktiva tankar, som om man liksom sätter dem på ett litet löv, eller ett litet moln eller liknande (det som känns okej :)) för att sedan "tänka" bort dem, se dem svinga iväg långt, långt bort. Och kommer de tillbaka är det bara till att "sätta" tankarna på molnen igen. Och det är det som varit så gott med kursen, allt har varit okej!
Under en övning var "rosen" i centrum. Vi fick alla hålla i rosen under ett par minuter för att undersöka den med alla sinnen (hörseln inkluderad). Jag luktade, vände och vred, vidrörde bladen, pillade lite försiktigt på taggarna och upplevde en kortis hur kronbladen kändes intill örat. Jag gick fullständigt in för min uppgift totalt befriad från genans över att alla de andra kunde se hur jag behandlade min ros. Det kändes fint och för mej har aldrig en rs varit så vacker, aldrig förr har jag skådat sådana färgskiftningar och ådringar i bladen. Det enda som slog mej var måhända att rosen fick mer koncentrerad uppmärksamhet av mej än vad min man brukar få. (Kanske skulle jag plocka in honom i detta rum, låta honom göra "rundan" som någon liten slags kompensation? Nä, men så desperat kan han väl ändå inte vara, väl?...)
Även om övningen kan tyckas vara en smula konstruerad kunde jag ändå finna många meningar med den. Det enkla och vardagliga kan om vi bara ger det en chans vara just det som ger oss lycka och tillfredsställelse.
En annan övning handlade om en torkad ekologisk aprikos. Men då brast det för mej, jag kunde bara inte låta bli! Då vi satt där alla tio i en ring kände jag mej bara tvungen att lyfta blicken för att få åskåda det jag med all sannolik aldrig mer skulle få tillfälle att åskåda. Så jag gjorde det, jag klev ur min egen "aprikosmeditation" och tittade upp och fick se tio personer sitta med var sin liten aprikos för att efter luktandet och pillandet även ta den till örat i syfte att lyssna på den. Tänk, där satt en hel grupp och lyssnade på var sin aprikos!! Alltså, har en aprikos någonsin talat? Men visst, under hur lång tid och hur många gånger har inte människan väntat på att Jesus ska komma tillbaks till jorden? Så vem vet egentligen vad gäller aprikosen? Och hur förvånad skulle man inte bli, ett sådant ögonblick får man ju bara inte missa!??
Men, med några parenteser (det är ju bara att plocka åt sig av godbitarna och lämna resten), tycker jag att kursen varit fantastisk och visat på vad det hela handlar om. Att vara i nuet, att uppleva, se det stora i det lilla, som ett litet barn som upplever för första gången! Det är väl så det borde vara, så man bör leva, och jag hoppas vara närvarande nu när julen nalkas och det lätt blir många punkter på "att-göra-listan". För viktigast är väl ändå att vara närvarande i möten med alla människor, i mötet med barnen, med mannen :-), alla vänner men även kassörskan på Netto. Vi är alla värda att mötas och inte rusas över!
I vinterkylan är det annars lätt att tänka tillbaks på höstens Teneriffasemester då temperaturen låg på stadiga 27 grader plus. Nova springer förvisso fortfarande ut barbent och en annan har mest bara bytt ut drinkarna mot glögg för att om möjligt bibehålla semesterkänslan. Och jag kan fortfarande gå och småle åt Wiggos kommentar då jag försökte få honom till att gå på hotellets minidisco med argumentet, "att få se vilka tjejer som också bor på hotellet, "men mamma, dem har jag redan kollat in, i poolen!".
Är hopplöst efter!
Skål!
Friday 26 November 2010
Friday 27 August 2010
Ett vanligt "Hur är det?"
En vanlig dag. En vanlig fråga på Mölndals torg; "Är de dina allihop?" Ett vanligt svar: "Ja". En vanlig retur: "Men nu blir det inte fler va?", varvid den frågande får ett vanligt svar tillbaka. En vanlig fråga, så självklar, varför inte? En personlig angelägenhet, som KAN vara enkel, vanligtvis, men kanske inte alltid?
Jag berättar gärna. Det är inte det. Jag berättar kanske även ibland för "främlingar" (om de ser någorlunda snälla och intresserade ut), men jag berättar inte alla mina hemlisar i Netto-kön! Svaret är så förväntat, så uträknat, där inget annat utrymme ges än det svar som den utfrågande förväntar sig. Tänk att dra till med ett svar av helt annorlunda karaktär, nåt ovanligt!? "Mina allihop, nej de är min gammelmormors!", eller "Sex är min främsta fritidssysselsättning förstår du, det kan komma att bli många fler!".
Jag tänker på en annan "vanlig" fråga jag fick en gång. Jag promenerade då jag mötte min konversationspartner, på cykel!! I farten utbrast hon "Hur är det?" och det enda svar som över huvudtaget går att ta emot och behandla i den aktionen är just ett "vanligt" "Bra"!
Frågan hör till ordningen, men kan frågan inte vara mer irriterande än givande många gånger beroende på hur den förmedlas? Visst, ett "Jo, tack bra!" är alltid enkelt och oproblematiskt för alla involverade men jag vill varje gång jag ställer frågan "Hur är det?" utstråla någon slags intresse för att vara redo att ta emot ett ärligt svar. Jag vill vara närvarande, annars räcker det kanske med ett "hej"? I allafall på cykeln!!
Alltså, denna konversation är inte förargelseväckande eller plågande på något vis. Det krävs mer än så för att få mej exalterad. Exemplen är bara ett prov på hur vi kanske artigt, skämtsamt eller kontaktsökande frågar utan större mening än att få ett "vanligt" svar tillbaka. Bara en produkt av vår sociala inlärning, på någon form av anpassning till samhällets sociala struktur som jag ibland bara kan ha lite svårt att förhålla mej till. Jag kan lätt bli klumpig och ställer till med oro i sammanhanget.
Senast idag tvekade jag någon sekund på svaret "Ja" efter frågan "Hur är det?", varvid jag fick tillbaka: "Men, är det inte bra?". Mitt svar dröjde då jag kände att jag behövde tänka igenom dagen så att jag svarade hyfsat sanningsenligt (med vad jag ville förmedla). Jag försökte bara finna någon slags närvaro i nuet.
Idag räcker det förvisso med fyra barn. Jag kommer alltid att längta till ögonblicken av det fullständigt nya, av den första ögonkontakten, av den helt beroende, av det lilla lilla men så självklara självklara. Men det räcker och det är mitt vanliga svar. Jag låter inte alls trevande eller tvekande. Det är ärligt och förväntat och den frågande pustar ut! Efter att idag av dottern blivit kallad "ditt idiotiska självportätt" är jag också idag mer nöjd än andra dagar. Svaret blir enkelt "JA!" på frågan.
Förväntat förvisso...
...som vanligt!
Jag berättar gärna. Det är inte det. Jag berättar kanske även ibland för "främlingar" (om de ser någorlunda snälla och intresserade ut), men jag berättar inte alla mina hemlisar i Netto-kön! Svaret är så förväntat, så uträknat, där inget annat utrymme ges än det svar som den utfrågande förväntar sig. Tänk att dra till med ett svar av helt annorlunda karaktär, nåt ovanligt!? "Mina allihop, nej de är min gammelmormors!", eller "Sex är min främsta fritidssysselsättning förstår du, det kan komma att bli många fler!".
Jag tänker på en annan "vanlig" fråga jag fick en gång. Jag promenerade då jag mötte min konversationspartner, på cykel!! I farten utbrast hon "Hur är det?" och det enda svar som över huvudtaget går att ta emot och behandla i den aktionen är just ett "vanligt" "Bra"!
Frågan hör till ordningen, men kan frågan inte vara mer irriterande än givande många gånger beroende på hur den förmedlas? Visst, ett "Jo, tack bra!" är alltid enkelt och oproblematiskt för alla involverade men jag vill varje gång jag ställer frågan "Hur är det?" utstråla någon slags intresse för att vara redo att ta emot ett ärligt svar. Jag vill vara närvarande, annars räcker det kanske med ett "hej"? I allafall på cykeln!!
Alltså, denna konversation är inte förargelseväckande eller plågande på något vis. Det krävs mer än så för att få mej exalterad. Exemplen är bara ett prov på hur vi kanske artigt, skämtsamt eller kontaktsökande frågar utan större mening än att få ett "vanligt" svar tillbaka. Bara en produkt av vår sociala inlärning, på någon form av anpassning till samhällets sociala struktur som jag ibland bara kan ha lite svårt att förhålla mej till. Jag kan lätt bli klumpig och ställer till med oro i sammanhanget.
Senast idag tvekade jag någon sekund på svaret "Ja" efter frågan "Hur är det?", varvid jag fick tillbaka: "Men, är det inte bra?". Mitt svar dröjde då jag kände att jag behövde tänka igenom dagen så att jag svarade hyfsat sanningsenligt (med vad jag ville förmedla). Jag försökte bara finna någon slags närvaro i nuet.
Idag räcker det förvisso med fyra barn. Jag kommer alltid att längta till ögonblicken av det fullständigt nya, av den första ögonkontakten, av den helt beroende, av det lilla lilla men så självklara självklara. Men det räcker och det är mitt vanliga svar. Jag låter inte alls trevande eller tvekande. Det är ärligt och förväntat och den frågande pustar ut! Efter att idag av dottern blivit kallad "ditt idiotiska självportätt" är jag också idag mer nöjd än andra dagar. Svaret blir enkelt "JA!" på frågan.
Förväntat förvisso...
...som vanligt!
Thursday 26 August 2010
Städfusk
Japp, då var det dammsuget igen, iallafall på ett ungefär. Sååååå tråkigt, men visst, det blir fint! Det är liksom inte det. Det är bara så trååååkigt!
Idag vid kaffebordet på jobbet diskuterades det hur mycket oftare man behöver torka hallgolvet om man nu valt att sätta in ett svart sådant. Alltså, vi "valde" ett svart men det blir liksom inte torkat oftare för det! Vart stod det någonstans? Vi valde ett svart för att det är snyggt och inte för att det måste torkas stup i ett!
Då barnen tycker sig ha en lite "skral" månadspeng kom jag på den lysande idén att de kan få dammsuga för extrapengar! Stor våning: 4 kr, liten våning: 2 kr, vilket ger hela huset: 10 kr, vilket dessvärre också i sin tur betyder att det är hyfsat fint i mitten av golven i alla rum omringat av kvadratmetrar av katastrof och jag förlorar i båda ändarna (måste smygdammsuga för att inte verka otacksam eller stjälpa deras självkänsla, samt förlorar pengar då de ändå efter bästa förmåga städat - väl? Eller ogillar de städning lika mycket som jag och FUSKAR?).
Som liten uppskattade jag verkligen det rena och fina i barndomshemmet. Mamma städade och putsade, strök och våttorkade. När gästerna kom strålade hemmet. Allt luktade gott och ljusen stod tända 15 minuter innan gästerna kom utifall att gästerna skulle vara lite tidiga vilket aldrig inträffade. Pappa hade sin roll i städningen. Han "drog dammsugaren", som han sa, medan mamma sa: "Ta lite mer i hörnen!" Han FUSKADE väl inte?
Jag har någon form av strävan att vilja ge mina barn det som för mej i min barndom innebar betydelse. Min referens. Ha, vilket utopi! Jag stoppar där ett slag för att "rädda" mej själv.
Hur såg det ut i min familj? Jag var enda barnet hemma och jag kunde sitta ett otal timmar och skriva berättelser om en flicka som blev kär i en pojke som hon vips fick fyra barn med, ofta tvillingar. Hon stopade, nej han stopade.... nej, inte visste jag nåt om nåt sånt då:-) (Tvillingar måste väl ändå vara det bästa för då slipper man liksom hålla på!). Men faktiskt och riktigt sant, alla mina berättelse bestod av sex familjemedlemmar, eller möjligtvis sju om de hade en liten tax eller så. Och här befinner jag mej nu. Vilken profetia! Inte svårt att vara troende då! Han stopar...
Men visst var det mycket enklare för min mamma att städa (snälla!??) som bara hade EN dotter som dessutom satt och skrev och när hon inte skrev klippte hon, eller målade, eller klistrade. Det fanns inget syskon att bråka med. Det bråk som kunde uppstå var mellan henne själv och klistret, utifall att det hade torkat, eller om hon i värsta fall hade snott lite av pappas sånt där "sätta-in-i-album-klister", ett sånt där som luktade, ni vet, som luktade så där speciellt... Då kunde det bli bråk, för så fick man inte göra! Städningen avbröts...
Men man VILL ju ändå ha det fint och städat, det hör liksom hela mänskligheten till på nåt vis, eller hur obstinat får man vara, inte så värst väl?
Vi ska ha gäster i helgen så nu bör det snart vara dammsuget igen, har en våning kvar bara (en sån där värd 2 kronor). Jag kanske kan hoppa över den denna gången också? Ser möjligtvis barnens städinsatser som en livlina här: "Jo men se, i vårt hus är det barnen som städar!"
Kanske är värt ett par slantar ändå?
Idag vid kaffebordet på jobbet diskuterades det hur mycket oftare man behöver torka hallgolvet om man nu valt att sätta in ett svart sådant. Alltså, vi "valde" ett svart men det blir liksom inte torkat oftare för det! Vart stod det någonstans? Vi valde ett svart för att det är snyggt och inte för att det måste torkas stup i ett!
Då barnen tycker sig ha en lite "skral" månadspeng kom jag på den lysande idén att de kan få dammsuga för extrapengar! Stor våning: 4 kr, liten våning: 2 kr, vilket ger hela huset: 10 kr, vilket dessvärre också i sin tur betyder att det är hyfsat fint i mitten av golven i alla rum omringat av kvadratmetrar av katastrof och jag förlorar i båda ändarna (måste smygdammsuga för att inte verka otacksam eller stjälpa deras självkänsla, samt förlorar pengar då de ändå efter bästa förmåga städat - väl? Eller ogillar de städning lika mycket som jag och FUSKAR?).
Som liten uppskattade jag verkligen det rena och fina i barndomshemmet. Mamma städade och putsade, strök och våttorkade. När gästerna kom strålade hemmet. Allt luktade gott och ljusen stod tända 15 minuter innan gästerna kom utifall att gästerna skulle vara lite tidiga vilket aldrig inträffade. Pappa hade sin roll i städningen. Han "drog dammsugaren", som han sa, medan mamma sa: "Ta lite mer i hörnen!" Han FUSKADE väl inte?
Jag har någon form av strävan att vilja ge mina barn det som för mej i min barndom innebar betydelse. Min referens. Ha, vilket utopi! Jag stoppar där ett slag för att "rädda" mej själv.
Hur såg det ut i min familj? Jag var enda barnet hemma och jag kunde sitta ett otal timmar och skriva berättelser om en flicka som blev kär i en pojke som hon vips fick fyra barn med, ofta tvillingar. Hon stopade, nej han stopade.... nej, inte visste jag nåt om nåt sånt då:-) (Tvillingar måste väl ändå vara det bästa för då slipper man liksom hålla på!). Men faktiskt och riktigt sant, alla mina berättelse bestod av sex familjemedlemmar, eller möjligtvis sju om de hade en liten tax eller så. Och här befinner jag mej nu. Vilken profetia! Inte svårt att vara troende då! Han stopar...
Men visst var det mycket enklare för min mamma att städa (snälla!??) som bara hade EN dotter som dessutom satt och skrev och när hon inte skrev klippte hon, eller målade, eller klistrade. Det fanns inget syskon att bråka med. Det bråk som kunde uppstå var mellan henne själv och klistret, utifall att det hade torkat, eller om hon i värsta fall hade snott lite av pappas sånt där "sätta-in-i-album-klister", ett sånt där som luktade, ni vet, som luktade så där speciellt... Då kunde det bli bråk, för så fick man inte göra! Städningen avbröts...
Men man VILL ju ändå ha det fint och städat, det hör liksom hela mänskligheten till på nåt vis, eller hur obstinat får man vara, inte så värst väl?
Vi ska ha gäster i helgen så nu bör det snart vara dammsuget igen, har en våning kvar bara (en sån där värd 2 kronor). Jag kanske kan hoppa över den denna gången också? Ser möjligtvis barnens städinsatser som en livlina här: "Jo men se, i vårt hus är det barnen som städar!"
Kanske är värt ett par slantar ändå?
Saturday 10 July 2010
Ketchup, tragik och oordning
Jag har precis kommit hem till min skitiga hus, mitt kaos, min katastrof av ordning! Visst, jag har tillbringat ett par dagar i ett hus där jag nu hittar det jag behöver snabbare än vad jag hittar samma prylar i mitt eget hem.
Jag tror på det, verkligen - "var sak har sin plats"! Hur svårt kan det vara? Jag är uppväxt med det, men "oordningsgenen" må varit väldigt kraftig då miljön ändå var så starkt präglat av orden "var sak...". Jag blundar och ser för ett ögonblick alla sakerna sväva omkring, till just sin plats - vilken hägring!
Huset jag bott i bebos förvisso av två vuxna med utflugna barn sedan urminnes och jag håller fast vid det ett slag och ser vad det kan innebära?
Inga leksaker, inga snabbproducerande teckningar i drivor som "man" inte kan slänga för att "man" precis svarat "självklart, den är jättefin" på frågan; "vill du ha den?". Inga barn heller som "man" hela tiden uppmanar att plocka iordning efter sig och som måhända också gör det på sitt vis - de lägger iallafall plåstren i ungefär samma låda som de tog dem men långt ifrån i storleksordning uppradade som de befann sig i i huset jag just kommer ifrån. Inga träningskläder utslängda i en lång rad på väg till duschen i närheten av de andra svettiga som inte blivit upplockade. En viss "Följa-John-lek" kan urskiljas.
Men jag vill så gärna, för mitt inre blir oroligt när det är oroligt runtomkring. Oredan påminner också om att jag har för mycket grejer, om den materiella värld vi faktiskt lever i. Jag blir påmind om att jag tagit på mej mer än vad jag reder ut, jag tappar kontrollen och blir stressad.
Men hur var det innan barnatiden? Jodå, jag sorterade mina prylar och var noga med att de låg fint i lådan. Jag har ännu oanvända suddigum och klistermärken kvar på sitt ark (bara de fina, de fula är redan använda) för jag väntade alltid på bättre tider. Jag var så sparsam och ville inte störa ordningen. Inte undra på att paniken stiger nu när allt slängs i drivor och Bamsetidningar och DOCKOR (läs egenproducerade bebisar) behandlas med högsta oansvarlighet och minsta varsamhet!! Men mycket av den kreativitet som skulle kunna komma till stånd på barnsben kom aldrig fram på grund av att jag var så sparsam och inte ville anväda mitt material. "Var sak har sin plats (i lådan)". Kanske är det bara till att acceptera (iallafall lite) av den oreda jag lever i nu?
Men visst är det mer som förändrats sedan jag fick barn! Jag är nog lite mer accepterande över huvudtaget. Nu är det helt okej att gå och titta Disney på bio och jag erkänner att jag även njuter och finner behållning - och framförallt, slutet gott allting gott, så enkelt på nåt vis. Jag behöver inte låtsa mej förstå eller ens försöka tycka om de högkulturella franska smalfilmerna om någon revolution där de prostiturerade knarkade ihjäl sig i en stinkande källare och allt slutar i ett enda mörker.
För att inte tala om bjudmaten! Tidigare när jag bjöd hem gäster bjöd jag alltid på trerätters med tjusig dukning (ingen prestige alls) vilket förvisso kan vara kul att göra när man har tid för det. Allt var klart när gästerna kom. Men nu: "Hej och välkommen, jo du kan gärna hjälpa till med att skära morotsstavar och ta ut ketchupen, vi skall alldeles snart sätta på grillen, måste bara städa ur den först, ni kan väl spela kubb så länge!"
Jag dansar också gärna med till radiokanalernas topplistor. Jag behöver inte hitta det smala och "genuina" någonstans. Jag befinner mej mitt i ketchupkommersen!
Men inte för alltid?
Kanske är det en fas?
Kanske kommer tiden tillbaka där var sak har sin plats, där trerätters dukas fram inom ett väl vägt tidsschema, där det uppskattas att titta på svarta öststatsfilmer igen där slutet är så obegripligt att det enda man förstår är att det inte gick bra för någon, inte den minsta lilla endaste.
Just nu räcker jag bara till för det här. Och, det vidgar också mina vyer! Jag har skrivit det förr. Människan är oerhört anpassningsbar.
Det är spännande att leva, för livet är långt ifrån statiskt!
/Kisses
Jag tror på det, verkligen - "var sak har sin plats"! Hur svårt kan det vara? Jag är uppväxt med det, men "oordningsgenen" må varit väldigt kraftig då miljön ändå var så starkt präglat av orden "var sak...". Jag blundar och ser för ett ögonblick alla sakerna sväva omkring, till just sin plats - vilken hägring!
Huset jag bott i bebos förvisso av två vuxna med utflugna barn sedan urminnes och jag håller fast vid det ett slag och ser vad det kan innebära?
Inga leksaker, inga snabbproducerande teckningar i drivor som "man" inte kan slänga för att "man" precis svarat "självklart, den är jättefin" på frågan; "vill du ha den?". Inga barn heller som "man" hela tiden uppmanar att plocka iordning efter sig och som måhända också gör det på sitt vis - de lägger iallafall plåstren i ungefär samma låda som de tog dem men långt ifrån i storleksordning uppradade som de befann sig i i huset jag just kommer ifrån. Inga träningskläder utslängda i en lång rad på väg till duschen i närheten av de andra svettiga som inte blivit upplockade. En viss "Följa-John-lek" kan urskiljas.
Men jag vill så gärna, för mitt inre blir oroligt när det är oroligt runtomkring. Oredan påminner också om att jag har för mycket grejer, om den materiella värld vi faktiskt lever i. Jag blir påmind om att jag tagit på mej mer än vad jag reder ut, jag tappar kontrollen och blir stressad.
Men hur var det innan barnatiden? Jodå, jag sorterade mina prylar och var noga med att de låg fint i lådan. Jag har ännu oanvända suddigum och klistermärken kvar på sitt ark (bara de fina, de fula är redan använda) för jag väntade alltid på bättre tider. Jag var så sparsam och ville inte störa ordningen. Inte undra på att paniken stiger nu när allt slängs i drivor och Bamsetidningar och DOCKOR (läs egenproducerade bebisar) behandlas med högsta oansvarlighet och minsta varsamhet!! Men mycket av den kreativitet som skulle kunna komma till stånd på barnsben kom aldrig fram på grund av att jag var så sparsam och inte ville anväda mitt material. "Var sak har sin plats (i lådan)". Kanske är det bara till att acceptera (iallafall lite) av den oreda jag lever i nu?
Men visst är det mer som förändrats sedan jag fick barn! Jag är nog lite mer accepterande över huvudtaget. Nu är det helt okej att gå och titta Disney på bio och jag erkänner att jag även njuter och finner behållning - och framförallt, slutet gott allting gott, så enkelt på nåt vis. Jag behöver inte låtsa mej förstå eller ens försöka tycka om de högkulturella franska smalfilmerna om någon revolution där de prostiturerade knarkade ihjäl sig i en stinkande källare och allt slutar i ett enda mörker.
För att inte tala om bjudmaten! Tidigare när jag bjöd hem gäster bjöd jag alltid på trerätters med tjusig dukning (ingen prestige alls) vilket förvisso kan vara kul att göra när man har tid för det. Allt var klart när gästerna kom. Men nu: "Hej och välkommen, jo du kan gärna hjälpa till med att skära morotsstavar och ta ut ketchupen, vi skall alldeles snart sätta på grillen, måste bara städa ur den först, ni kan väl spela kubb så länge!"
Jag dansar också gärna med till radiokanalernas topplistor. Jag behöver inte hitta det smala och "genuina" någonstans. Jag befinner mej mitt i ketchupkommersen!
Men inte för alltid?
Kanske är det en fas?
Kanske kommer tiden tillbaka där var sak har sin plats, där trerätters dukas fram inom ett väl vägt tidsschema, där det uppskattas att titta på svarta öststatsfilmer igen där slutet är så obegripligt att det enda man förstår är att det inte gick bra för någon, inte den minsta lilla endaste.
Just nu räcker jag bara till för det här. Och, det vidgar också mina vyer! Jag har skrivit det förr. Människan är oerhört anpassningsbar.
Det är spännande att leva, för livet är långt ifrån statiskt!
/Kisses
Kärlek
Jag älskar dej så oändligt mycket
mer än du någonsin kan förstå
Därför har jag också så svårt
att möta din ilska
din ledsenhet
Jag ser maktlöst på
när dina tårar rinner
Mina ord
min smekning
min kärlek
räcker inte som tröst
Jag räcker inte till
Du är förkrossad
Jag klyvs i bitar
Jag måste släppa taget
Lita på att du är stark nog
att hantera dina egna känslor
Jag vill så gärna få dej att se
det fina och vackra hos dej
Det fantastiska med alla dagar som kommer
Det sköna med att få vara här och nu
Den trygghet det innebär
att få vara omsluten
av så mycket kärlek
av så många
Det finns så mycket att ta tillvara på
att ta för sig av
Jag älskar dej så oändligt mycket
mer än du någonsin kommer att förstå
mer än du någonsin kan förstå
Därför har jag också så svårt
att möta din ilska
din ledsenhet
Jag ser maktlöst på
när dina tårar rinner
Mina ord
min smekning
min kärlek
räcker inte som tröst
Jag räcker inte till
Du är förkrossad
Jag klyvs i bitar
Jag måste släppa taget
Lita på att du är stark nog
att hantera dina egna känslor
Jag vill så gärna få dej att se
det fina och vackra hos dej
Det fantastiska med alla dagar som kommer
Det sköna med att få vara här och nu
Den trygghet det innebär
att få vara omsluten
av så mycket kärlek
av så många
Det finns så mycket att ta tillvara på
att ta för sig av
Jag älskar dej så oändligt mycket
mer än du någonsin kommer att förstå
Wednesday 30 June 2010
Trots, utveckling, Cullberg och påtår
En dag som så många andra just nu, fylld av trots - jag klara det, jag klarar det, jag klarar det... tänk om jag inte klarar det??? Jag är lugn, jag är lugn, jag är lugn och fin till och med, lugn och fin, jättelugn, JÄTTEFIN! Glömde mascaran. Vad är en kvinna utan mascara?
Jag försöker för ren överlevnads skull fantisera "att om ett barn orkar och ens VÅGAR trotsa så mycket som barnet ifråga gör just nu, så borde väl barnet vara så rackrarns tryggt och in i märgen också känna och uppleva mammans gränslösa kärlek att det absolut funkar fint att trotsa då barnet ändå är störtsäker på att FÅ kärleken TROTS att mamman blir så arg, så arg, så arg"! Kul att trotsa lite, för att typ se vad som händer "är ändå älskad.... gör inget, blir förlåten, alltid älskad...", "Jo, vad du är älskad lilla barn men jag blir så arg, så arg, så arg när du gör på detta viset!!!!"
Minns också Cullbergs "Kris och utveckling" från skoltiden. Den är fin att ta till i en tid som denna. Utveckling har ändå en positiv klang över sig. Ingen utveckling utan kris - (krisa på bara för snart kommer efterrätten!) kan man tänka för att fylla trotset med djupaste mening, för att orka lite till, för att överleva!
Men "utvecklingsfaser" då, det är väl ändå ett grannare ordval, lite vackrare, lite mer akademiskt! Frågan kvarstår dock. Hur många "utvecklingsfaser" finns det, snälla säg? Jag läste i en frågespalt en gång att det INTE finns några trotsperioder, i allafall inte om den vuxne hittar käcka strategier för att "parera" dem! Tackar, übermensch, jag orkar inte mer!
Jag BEHÖVER trotsperioder för att komma vidare (oavsett om de finns eller inte), för att tänka att det "snart går över", och att det "snart blir ljusare tider (speciellt nu när midsommar passerat!)", samtidigt som det är en utmaning att ändå försöka sig på att möta dem på ett någorlunda moget sätt - har lite lätt för att själv hamna på samma "låga" nivå, - "wow, det gick ändå hyfsat okej med frukosten idag och kanske berodde det till viss del på mitt agerande (min kreativitet, min spontanitet, min skärpa att förutse hela händelsen samt förståelsen inför att ändra fokus i exakt rätt tidpunkt och till rätt områdeskategori.) Är om sanningen ska fram egentligen totalt utmattad och har ingen större lust och ork till någonting mer denna dag!" Aj då, jag sjönk visst som en sten igen!
Jag läste i en annan spalt att "hela livet mer eller mindre kan nämnas i faser" (ja, om man nu inte läser från spalten jag citerade från ovan - då de inte finns, där fokus enbart sattes till omgivnigens interaktion och hanteringen av dem, så bekvämt!). Kanske passar det inte att för en någorlunda-snart-förtioåring befinna sig i en trotsperiod, visst bör åren präglat "perioden" och slipat av det värsta av det kantiga beteendet och "trotsperioden" mer går att nämnas vid en "reflektionsfas", - det låter väl ändå utvecklande?
Sara Jonåker befinner sig i en reflektionsfas, var god stör ej!!!!!!! Jo, den kan jag köpa, den "behöver" jag!
Jag tror jag tar mej en kopp kaffe, det behöver jag, var god stör ej! Här reflekteras.
Jag och barnen har varit och badat i sjön idag, erh... det kan räcka så.
Påtår!!
Jag försöker för ren överlevnads skull fantisera "att om ett barn orkar och ens VÅGAR trotsa så mycket som barnet ifråga gör just nu, så borde väl barnet vara så rackrarns tryggt och in i märgen också känna och uppleva mammans gränslösa kärlek att det absolut funkar fint att trotsa då barnet ändå är störtsäker på att FÅ kärleken TROTS att mamman blir så arg, så arg, så arg"! Kul att trotsa lite, för att typ se vad som händer "är ändå älskad.... gör inget, blir förlåten, alltid älskad...", "Jo, vad du är älskad lilla barn men jag blir så arg, så arg, så arg när du gör på detta viset!!!!"
Minns också Cullbergs "Kris och utveckling" från skoltiden. Den är fin att ta till i en tid som denna. Utveckling har ändå en positiv klang över sig. Ingen utveckling utan kris - (krisa på bara för snart kommer efterrätten!) kan man tänka för att fylla trotset med djupaste mening, för att orka lite till, för att överleva!
Men "utvecklingsfaser" då, det är väl ändå ett grannare ordval, lite vackrare, lite mer akademiskt! Frågan kvarstår dock. Hur många "utvecklingsfaser" finns det, snälla säg? Jag läste i en frågespalt en gång att det INTE finns några trotsperioder, i allafall inte om den vuxne hittar käcka strategier för att "parera" dem! Tackar, übermensch, jag orkar inte mer!
Jag BEHÖVER trotsperioder för att komma vidare (oavsett om de finns eller inte), för att tänka att det "snart går över", och att det "snart blir ljusare tider (speciellt nu när midsommar passerat!)", samtidigt som det är en utmaning att ändå försöka sig på att möta dem på ett någorlunda moget sätt - har lite lätt för att själv hamna på samma "låga" nivå, - "wow, det gick ändå hyfsat okej med frukosten idag och kanske berodde det till viss del på mitt agerande (min kreativitet, min spontanitet, min skärpa att förutse hela händelsen samt förståelsen inför att ändra fokus i exakt rätt tidpunkt och till rätt områdeskategori.) Är om sanningen ska fram egentligen totalt utmattad och har ingen större lust och ork till någonting mer denna dag!" Aj då, jag sjönk visst som en sten igen!
Jag läste i en annan spalt att "hela livet mer eller mindre kan nämnas i faser" (ja, om man nu inte läser från spalten jag citerade från ovan - då de inte finns, där fokus enbart sattes till omgivnigens interaktion och hanteringen av dem, så bekvämt!). Kanske passar det inte att för en någorlunda-snart-förtioåring befinna sig i en trotsperiod, visst bör åren präglat "perioden" och slipat av det värsta av det kantiga beteendet och "trotsperioden" mer går att nämnas vid en "reflektionsfas", - det låter väl ändå utvecklande?
Sara Jonåker befinner sig i en reflektionsfas, var god stör ej!!!!!!! Jo, den kan jag köpa, den "behöver" jag!
Jag tror jag tar mej en kopp kaffe, det behöver jag, var god stör ej! Här reflekteras.
Jag och barnen har varit och badat i sjön idag, erh... det kan räcka så.
Påtår!!
Sunday 13 June 2010
GUL BIL och en och annan rovfågel!
Häromdagen satt jag och körde bil utan barnen. Det är inte vanligt förekommande men det händer någongång så där ibland faktiskt. När barnen är med är det ett intensivt letande efter gula bilar. Den som finner en gul bil ropar ut fyndet och får en poäng i det ögonblick den också klappar motspelaren på någon åtkomlig kroppsdel, vanligtvis axeln. I bilen måste det förvisso sättas upp regler då föraren anser att "klapparna" (den irriterande leken är högst olämplig överallt förvisso) knappast hör hemma i bilen. Dock har ett visst tillmötesgående ändå gjorts - det kan tänkas vara okej med en lätt strykning, vilket också kan ses som en träning i att inte bli alltför exalterad inför gula fordon, en prövning i självbehärskning, i att lägga band på sina känslor!
Då jag kör bil med fyra barn i bilen existerar inga gula bilar för mej. Jag har fullt upp med att bemöta både barnen och trafiken så att alla för mej samspelande parter hålls lugna och fina. De gula bilarna liksom bara försvinner. Jag har redan förklarat mej som chanslös. Jag får sällan poäng....
Till viss del inbillar jag mej att min poänglöshet kan hänga ihop med det låga intresse inför gula bilar jag anser mej att ha, för visst såg min far varenda liten rovfågel på kilometers avstånd just då han satt bakom ratten och trafiken var som tätast. Jag minns hur han pekade upp emot skyn och hur mor fick överta ratten utropandes "Men Rune!" För min far behövdes inga poäng för att urskilja flygaren. Siktet var alltid inställt oavsett mängden stimuli runtomkring.
Det jag märkte nu när jag körde bil allena var att jag faktiskt såg gula bilar, och det lite överallt! Jag såg även gula grävskopor och bussar - jag vet, dessa genererar ej i poäng, men ändå?! - och jag såg också gula män, sådana där som jobbar vid vägen, i gula arbetskläder! Gula? Brukar de förresten inte vara oranga de där männen? Men absolut säkert lite kul med variation både för brukare och betraktare, måhända trend 2010! Vi målar hela världen gul lilla mamma!
Det var gult lite överallt och jag kom på mej själv med att mumla "gul bil"! Men hallå! Jag mumlade "GUL BIL", på riktigt!! Jag blev fullkomligt förnärmad, av mej själv, och samtidigt lättad över att det inte satt någon mer i bilen (även om det då hade gett en poäng om jag också lite diskret samtidigt lyckats "stryka" någon på till exempel knät innan någon annan redan gjort upptäckten och lyckats "stryka" först). Jag blev förnärmad och också förvånad över hur lätt det är dras med i det jag anser vara oviktigheter, ovilligheter, sånt jag ändå måste medge att jag känner en viss motsträvighet inför (alltså, ärligt, hur enerverande är den inte, LEKEN, även om den fyller en viss tidsfördrivande funktion). Med ens är man fast, trots att man inte vill, kämpar emot - "jag kör faktiskt bil!!" - men längst in i det omedvetna finns den - revanschlusten som pockar på. "Hur töntig jag än anser den här gul-bil-leken än må vara vill jag ändå vara med och tävla (och det för att vinna)!"
När jag kom hem från min bilresa berättade jag för barnen att jag faktiskt sett gula bilar jag också och att jag därmed också ansåg mej vara en värdig kandidat till att få poäng. Självklart ogiltigförklarades min vädjan. "Mamma, det är fusk!" och någonstans kan jag inte släppa det, mina försnuvade poäng, de förpillat försnuvade, för jag såg dem faktiskt, jo jag såg dem, flera stycken...
... gula bilar!
Och jag var för ett ögonblick med i leken.
Räkna alltid med mej!
Då jag kör bil med fyra barn i bilen existerar inga gula bilar för mej. Jag har fullt upp med att bemöta både barnen och trafiken så att alla för mej samspelande parter hålls lugna och fina. De gula bilarna liksom bara försvinner. Jag har redan förklarat mej som chanslös. Jag får sällan poäng....
Till viss del inbillar jag mej att min poänglöshet kan hänga ihop med det låga intresse inför gula bilar jag anser mej att ha, för visst såg min far varenda liten rovfågel på kilometers avstånd just då han satt bakom ratten och trafiken var som tätast. Jag minns hur han pekade upp emot skyn och hur mor fick överta ratten utropandes "Men Rune!" För min far behövdes inga poäng för att urskilja flygaren. Siktet var alltid inställt oavsett mängden stimuli runtomkring.
Det jag märkte nu när jag körde bil allena var att jag faktiskt såg gula bilar, och det lite överallt! Jag såg även gula grävskopor och bussar - jag vet, dessa genererar ej i poäng, men ändå?! - och jag såg också gula män, sådana där som jobbar vid vägen, i gula arbetskläder! Gula? Brukar de förresten inte vara oranga de där männen? Men absolut säkert lite kul med variation både för brukare och betraktare, måhända trend 2010! Vi målar hela världen gul lilla mamma!
Det var gult lite överallt och jag kom på mej själv med att mumla "gul bil"! Men hallå! Jag mumlade "GUL BIL", på riktigt!! Jag blev fullkomligt förnärmad, av mej själv, och samtidigt lättad över att det inte satt någon mer i bilen (även om det då hade gett en poäng om jag också lite diskret samtidigt lyckats "stryka" någon på till exempel knät innan någon annan redan gjort upptäckten och lyckats "stryka" först). Jag blev förnärmad och också förvånad över hur lätt det är dras med i det jag anser vara oviktigheter, ovilligheter, sånt jag ändå måste medge att jag känner en viss motsträvighet inför (alltså, ärligt, hur enerverande är den inte, LEKEN, även om den fyller en viss tidsfördrivande funktion). Med ens är man fast, trots att man inte vill, kämpar emot - "jag kör faktiskt bil!!" - men längst in i det omedvetna finns den - revanschlusten som pockar på. "Hur töntig jag än anser den här gul-bil-leken än må vara vill jag ändå vara med och tävla (och det för att vinna)!"
När jag kom hem från min bilresa berättade jag för barnen att jag faktiskt sett gula bilar jag också och att jag därmed också ansåg mej vara en värdig kandidat till att få poäng. Självklart ogiltigförklarades min vädjan. "Mamma, det är fusk!" och någonstans kan jag inte släppa det, mina försnuvade poäng, de förpillat försnuvade, för jag såg dem faktiskt, jo jag såg dem, flera stycken...
... gula bilar!
Och jag var för ett ögonblick med i leken.
Räkna alltid med mej!
Friday 11 June 2010
Klackskor och "Fröken Frågvis" 100611
När jag hämtar mina skolbarn går jag förbi en förskola. Nästan varje gång kommer nästan samma barn fram till mej och ställer frågor. ”Varför har du lila hår?” Den är ganska lätt att ta sig an utan att behöva snubbla över krångliga formuleringar; – ”För att jag tycker om lila.” Svaret godtas och barnet ifråga brukar sedan vara nöjt. Jag känner mej också nöjd. Jag har inte behövt blotta mej eller skylta med min fåfänga så där rakt inför små oskyldiga barn.
”Men varför har du då inte lila kläder?” Hm, den är något svårare, kräver ökad tankeverksamhet; ”För att det då blir för mycket lila!” (erh, inte logiskt någonstans men barnet accepterar svaret och jag slipper tappa fattningen!).
”Varför har du alltid klackskor?” Åh, vad jag hatar den frågan! Faktum är att jag tycker att det är sexigt med klackskor, (benen blir liksom ståtligare), vilket inte känns bekvämt att svara – inte för någon :)! Istället provar jag; ”Jag tycker om klackskor!” Ah, det funkade, inga följdfrågor. Puh!
Igår hade jag inte klackskor när jag hämtade barnen och vips var ”Fröken Frågvis” framme vid staketet ännu en gång och jag hann inte komma undan. ”Varför har du inte klackskor idag då?” Men då, ge dej! ”Erh” (jag kände mej så osexig redan på morgonen så att ett par klackskor hade varit till att häda mot övrig outfit och helhetskänsla, som ett hån mot hela min uppenbarelse, osmakligt, taffligt, liksom; ”förlåt – jag orkade bara sexa till fötterna, resten fick va!”)
”Erh, jo idag tyckte jag bättre om clifs-clofs!” Jag vände om, försökte se ut som om jag hade jättebråttom så att jag omöjligtvis hade tid till att svara på fler frågor. Flickebarnet hade ingen chans till följdfrågor. Jag undkom även denna gång, dock mindre nöjd.
Intressant ändå, alla dessa val som görs, mer eller mindre medvetet eller omedvetet (haha!), klackskor? clifs-clofs?, som av det lilla barnet uppmärksammas och önskas fås in i ett sammanhang mer än vad den vuxne aktören är beredd på eller oförmögen att formulera eller ens anse sig kunna förmedla. Ibland står också barnets och den vuxnes begreppsvärld så långt ifrån varandra att ett försök till ”försoning” är lönlöst. En liten efterkonstruktion skapas för att ändå visa lust till samarbete. För barnets förståelse kanske helt meningslös? Situationen är avklarad med förvisso förvanskad verklighetsanknyning. Trots det är barnet nöjt, har fått svar. Men för den vuxne (mej) väcks tankar...
... varför klackskor, egentligen?
”Men varför har du då inte lila kläder?” Hm, den är något svårare, kräver ökad tankeverksamhet; ”För att det då blir för mycket lila!” (erh, inte logiskt någonstans men barnet accepterar svaret och jag slipper tappa fattningen!).
”Varför har du alltid klackskor?” Åh, vad jag hatar den frågan! Faktum är att jag tycker att det är sexigt med klackskor, (benen blir liksom ståtligare), vilket inte känns bekvämt att svara – inte för någon :)! Istället provar jag; ”Jag tycker om klackskor!” Ah, det funkade, inga följdfrågor. Puh!
Igår hade jag inte klackskor när jag hämtade barnen och vips var ”Fröken Frågvis” framme vid staketet ännu en gång och jag hann inte komma undan. ”Varför har du inte klackskor idag då?” Men då, ge dej! ”Erh” (jag kände mej så osexig redan på morgonen så att ett par klackskor hade varit till att häda mot övrig outfit och helhetskänsla, som ett hån mot hela min uppenbarelse, osmakligt, taffligt, liksom; ”förlåt – jag orkade bara sexa till fötterna, resten fick va!”)
”Erh, jo idag tyckte jag bättre om clifs-clofs!” Jag vände om, försökte se ut som om jag hade jättebråttom så att jag omöjligtvis hade tid till att svara på fler frågor. Flickebarnet hade ingen chans till följdfrågor. Jag undkom även denna gång, dock mindre nöjd.
Intressant ändå, alla dessa val som görs, mer eller mindre medvetet eller omedvetet (haha!), klackskor? clifs-clofs?, som av det lilla barnet uppmärksammas och önskas fås in i ett sammanhang mer än vad den vuxne aktören är beredd på eller oförmögen att formulera eller ens anse sig kunna förmedla. Ibland står också barnets och den vuxnes begreppsvärld så långt ifrån varandra att ett försök till ”försoning” är lönlöst. En liten efterkonstruktion skapas för att ändå visa lust till samarbete. För barnets förståelse kanske helt meningslös? Situationen är avklarad med förvisso förvanskad verklighetsanknyning. Trots det är barnet nöjt, har fått svar. Men för den vuxne (mej) väcks tankar...
... varför klackskor, egentligen?
Wednesday 2 June 2010
Vagnskrället och "mojen" 100602
”Mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”. Alltså, orden är ju hur rara som helst, men - Förbaskade vagn!! Jag fick höra kommentaren av Levis då jag återigen inte tänkte ge upp utan istället arbetandes, kämpandes, stånkandes försökte fälla ihop hans vagn för hundrade gången. För försöka bör man, ”plötsligt händer det!”. Väl?
Det är bara hur retligt som helst! Maken liksom leker ihop vagnen, tänker ihop vagnen och vips ligger den där prydligt ihopfälld. Smäcker som en dag. Men för mej.... händer ingenting!! trots att jag ingår kampen med full närvaro och kraftigt adrenalinpåslag.
Det är en liten ”moj” som skall tryckas in samtidigt som man i ett tvåhandgrepp skall hålla upp ett par ringar och liksom samtidigt igen med valfritt knä få ner ryggstödet utan att tappa greppet om den lilla ”mojen”! Jag måste också inför varje försök leta upp”mojen” då jag på något vis också lyckas förtränga ”mojens” lokalisation mellan var försök. Troligtvis en försvarsmekanism för att inte om och om igen kränkas av misslyckanden. Bort, bort med hela vagnskrället ur medvetandet!
Visst, jag är ingen jättekvinna med mina 46 kilo och jag är inte heller känd för att ha några stora händer, snarare tvärtom, men jag anar (återigen) att det mer har med teknik att göra. En teknikgren alltså, likt den med ”kast med den där lilla sketans bollen” som jag aldrig fick iväg och för att inte tala om ”stöten med kulrackarn”. ”Sara stötte 2,40 idag!” Jag fick aldrig till det och jag fruktar för att det så också kommer att sluta vad gäller vagnen. Jag kommer aldrig att få ihop den!
Kanske påminner vagnen mej om min egen litenhet, min egen otillräcklighet, min egen osjälvständighet. Jag blir frustrerad över att jag inte får till det som för andra (maken) utförs i en graciös handvändning. ”Jag vill själv”, ”jag (borde) kunna själv” ropar det i mitt inre. Om möjligt kan jag också förstå barnets frustration över färdigheter det vill bemästra men som det inte klarar av. Barnets vardag och väg till automatiska handlingar.”När du är lika stor som mamma, då kan du göra allt jag kan!”
För tillfället (tills dess att jag växt till mej) heter lösningen ”stor bil”. Efter mina misslyckade försök med att fälla ihop vagnskrället pressar jag in den, som den är, in emellan säten och bilstolar. Både maken och bilen tackar för att snömodden gett sig för denna gång och med lite fantasi kan man också säga att det nu är säsong för att lasta in uppfällda vagnar. Jag är dock något aggressiv, något upphetsad och samtidigt något generad vid själva pressandet. Det hela är ju så uppenbart! Och jag som ville vara en självständig kvinna! Jag vill inte höra ”mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”
Hur rart det än må låta...
Det är bara hur retligt som helst! Maken liksom leker ihop vagnen, tänker ihop vagnen och vips ligger den där prydligt ihopfälld. Smäcker som en dag. Men för mej.... händer ingenting!! trots att jag ingår kampen med full närvaro och kraftigt adrenalinpåslag.
Det är en liten ”moj” som skall tryckas in samtidigt som man i ett tvåhandgrepp skall hålla upp ett par ringar och liksom samtidigt igen med valfritt knä få ner ryggstödet utan att tappa greppet om den lilla ”mojen”! Jag måste också inför varje försök leta upp”mojen” då jag på något vis också lyckas förtränga ”mojens” lokalisation mellan var försök. Troligtvis en försvarsmekanism för att inte om och om igen kränkas av misslyckanden. Bort, bort med hela vagnskrället ur medvetandet!
Visst, jag är ingen jättekvinna med mina 46 kilo och jag är inte heller känd för att ha några stora händer, snarare tvärtom, men jag anar (återigen) att det mer har med teknik att göra. En teknikgren alltså, likt den med ”kast med den där lilla sketans bollen” som jag aldrig fick iväg och för att inte tala om ”stöten med kulrackarn”. ”Sara stötte 2,40 idag!” Jag fick aldrig till det och jag fruktar för att det så också kommer att sluta vad gäller vagnen. Jag kommer aldrig att få ihop den!
Kanske påminner vagnen mej om min egen litenhet, min egen otillräcklighet, min egen osjälvständighet. Jag blir frustrerad över att jag inte får till det som för andra (maken) utförs i en graciös handvändning. ”Jag vill själv”, ”jag (borde) kunna själv” ropar det i mitt inre. Om möjligt kan jag också förstå barnets frustration över färdigheter det vill bemästra men som det inte klarar av. Barnets vardag och väg till automatiska handlingar.”När du är lika stor som mamma, då kan du göra allt jag kan!”
För tillfället (tills dess att jag växt till mej) heter lösningen ”stor bil”. Efter mina misslyckade försök med att fälla ihop vagnskrället pressar jag in den, som den är, in emellan säten och bilstolar. Både maken och bilen tackar för att snömodden gett sig för denna gång och med lite fantasi kan man också säga att det nu är säsong för att lasta in uppfällda vagnar. Jag är dock något aggressiv, något upphetsad och samtidigt något generad vid själva pressandet. Det hela är ju så uppenbart! Och jag som ville vara en självständig kvinna! Jag vill inte höra ”mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”
Hur rart det än må låta...
Monday 24 May 2010
Sprutor, Hårt arbete och Lusten efter fler 100524
”Växer du med spruta eller utan?” har det hänt att barnen ibland frågat sina kompisar, varvid kompisarna i värsta fall sett våra barn som totalt knepiga och rusat därifrån. Det är så i vår familj - våra barn måste ta en spruta varje kväll för att växa och må bra. Det är det normativa hos oss. Majoriteten växer på detta sätt varvid frågan blir adekvat i sammanhanget, livets sammanhang som barnet med en enorm drivkraft försöker att förstå.
Jag minns det etiska dilemma jag tyckte mej befinna mej i då jag som trebarnsförälder intensivt längtade efter barn nummer fyra. Den fråga jag ställde mej var; ”om man får drömma om ett barn då man med all sannolikhet redan vet att just det barnet kommer att behöva gå igenom smärtsamma undersökningar samt livslång behandling” Är drömmen enbart egoistisk?
Lite generad yppade jag mina funderingar inför barnens läkare då det i mitt huvud var totalt stopp. I mina egna tankar kom jag inte vidare. Lusten vs interlektet. Lite smått besvärad också över att avslöja att jag i ett trebarnskaos ansåg mej ha kapacitet att kasta mej ännu djupare ner i kaoset, jag var rädd för att anses som oansvarig och ha alltför för höga tankar om mej själv.
Läkaren som själv visade sig vara fyrbarnspappa berättade hur underbart det var (Yes, mitt i prick! -jag känner mej alltid så tillfreds när jag är med andra som har fyra barn. Lusten och längtan efter fler barn blir liksom naturlig utan att man för den skull behöver förklaras som galen, en känsla av samhörighet uppstår!). Sedan fortsatte läkaren: ”Kom ska jag visa er någonting?” Han ledde oss ut från undersökningsrummet till väntrummet där våra barn satt uppradade och spelade Fia med knuff på ett för stunden föredömligt vis. ”Nu ska jag visa er något riktigt fint!”. Då förstod jag vad han menade och också ville få mej att fokusera på - det positiva och det livskraftiga! En del växer med spruta och andra utan, så är det bara!
Men visst var det också skönt att till viss del lägga över ansvaret för beslutet på läkaren - för skuld, det kommer jag nog alltid att känna, speciellt nu när Levis tycker att sprutorna gör ont. Levis har nog delvis läkaren att tacka sin tillkomst för, även om det förvisso var hans föräldrar som gjorde jobbet! Som doppade....
Tack och lov är människan anpassningsbar. För de tre stora är det sällan några problem numera att ta sin spruta. Det är lite ”coolt och häftigt faktiskt att vara så modig”, och det är bara att rida vidare på den vågen så länge den varar!
Jo, människan är fantastiskt anpassningsbar. Jag har tänkt på det flera gånger, inte bara ikväll. Min man jobbar typ, hela tiden! vilket jag har anpassat mej till. ”Jobb ikväll, igen – till midnatt, igen, okej!” Jag försöker för ren överlevnads skull finna några fyndigheter i den situation som nu råder. Erh, ”JOBBA”- Jag Ordnar Bättre Betalt Arbete, nä, - Jesus Orkar Bättre Bära Arbetet. Nej, det går inte, ofyndigt var ordet... jag ger upp! Men ändå, jobb är så legitimt på nåt vis. Jag blir inte längre arg eller besviken, jag ser mej slagen och reagerar inte alls. Är anpassad till situationen.
Men vilket jobb kan vara viktigare än att få uppleva nuet, grönskan, nyfunna ord, kärleken, berusningen av livet , lyckan över att få vara i barnens värld. För även om det är kämpigt att vara hemma och försöka få tillvaron att flyta någorlunda, är jag glad över att jag får vara den som ändå har en möjlighet att få uppleva det där mänskliga, jordnära, uppenbara, vitala. Det blev inte som vi önskade men det blev så här!
Det gäller bara att kunna mötas igen sedan, när det JOBBIGA är över. Människan är nämligen väldigt anpasssningsbar, lika sant som att vissa växer med spruta och andra utan, så är det bara.
Jag minns det etiska dilemma jag tyckte mej befinna mej i då jag som trebarnsförälder intensivt längtade efter barn nummer fyra. Den fråga jag ställde mej var; ”om man får drömma om ett barn då man med all sannolikhet redan vet att just det barnet kommer att behöva gå igenom smärtsamma undersökningar samt livslång behandling” Är drömmen enbart egoistisk?
Lite generad yppade jag mina funderingar inför barnens läkare då det i mitt huvud var totalt stopp. I mina egna tankar kom jag inte vidare. Lusten vs interlektet. Lite smått besvärad också över att avslöja att jag i ett trebarnskaos ansåg mej ha kapacitet att kasta mej ännu djupare ner i kaoset, jag var rädd för att anses som oansvarig och ha alltför för höga tankar om mej själv.
Läkaren som själv visade sig vara fyrbarnspappa berättade hur underbart det var (Yes, mitt i prick! -jag känner mej alltid så tillfreds när jag är med andra som har fyra barn. Lusten och längtan efter fler barn blir liksom naturlig utan att man för den skull behöver förklaras som galen, en känsla av samhörighet uppstår!). Sedan fortsatte läkaren: ”Kom ska jag visa er någonting?” Han ledde oss ut från undersökningsrummet till väntrummet där våra barn satt uppradade och spelade Fia med knuff på ett för stunden föredömligt vis. ”Nu ska jag visa er något riktigt fint!”. Då förstod jag vad han menade och också ville få mej att fokusera på - det positiva och det livskraftiga! En del växer med spruta och andra utan, så är det bara!
Men visst var det också skönt att till viss del lägga över ansvaret för beslutet på läkaren - för skuld, det kommer jag nog alltid att känna, speciellt nu när Levis tycker att sprutorna gör ont. Levis har nog delvis läkaren att tacka sin tillkomst för, även om det förvisso var hans föräldrar som gjorde jobbet! Som doppade....
Tack och lov är människan anpassningsbar. För de tre stora är det sällan några problem numera att ta sin spruta. Det är lite ”coolt och häftigt faktiskt att vara så modig”, och det är bara att rida vidare på den vågen så länge den varar!
Jo, människan är fantastiskt anpassningsbar. Jag har tänkt på det flera gånger, inte bara ikväll. Min man jobbar typ, hela tiden! vilket jag har anpassat mej till. ”Jobb ikväll, igen – till midnatt, igen, okej!” Jag försöker för ren överlevnads skull finna några fyndigheter i den situation som nu råder. Erh, ”JOBBA”- Jag Ordnar Bättre Betalt Arbete, nä, - Jesus Orkar Bättre Bära Arbetet. Nej, det går inte, ofyndigt var ordet... jag ger upp! Men ändå, jobb är så legitimt på nåt vis. Jag blir inte längre arg eller besviken, jag ser mej slagen och reagerar inte alls. Är anpassad till situationen.
Men vilket jobb kan vara viktigare än att få uppleva nuet, grönskan, nyfunna ord, kärleken, berusningen av livet , lyckan över att få vara i barnens värld. För även om det är kämpigt att vara hemma och försöka få tillvaron att flyta någorlunda, är jag glad över att jag får vara den som ändå har en möjlighet att få uppleva det där mänskliga, jordnära, uppenbara, vitala. Det blev inte som vi önskade men det blev så här!
Det gäller bara att kunna mötas igen sedan, när det JOBBIGA är över. Människan är nämligen väldigt anpasssningsbar, lika sant som att vissa växer med spruta och andra utan, så är det bara.
Thursday 6 May 2010
1, 2, 3, 4, 5, "fniss", 7
”Mamma, mamman, kan inte vi få fler syskon? Ni kan väl doppa snoppen i snippan igen! Du har ju berättat att ni gör det ibland för att det är skönt, men varför kommer det inga bebisar?”
”Doppa snoppen i snippan”, det heter så i vår familj, av en anledning jag inte känner till men jag har valt att inte korrigera det då jag tycker det låter så mysigt, ja rentutav rart och innerligt.
Men, är barnen redan redo för genomgång nummer två? Om inte annat så behövs ett och annat redas ut så att de inte tror det endast blir barn om det gör ont?
Jo, vi hade en genomgång för ett par månader sedan. Det kändes som om det liksom var dags när frågorna stockade sig med den spännande frågan ”hur många gånger är snoppen dippad?” i spetsen. Den store sonen var kaxig, för han visste redan; ”tre, så klart, för tvillingar görs i samma dopp!”
Så jag samlade barnen tillsammans med mod och kraft och berättade om lusten, längtan, menstruationer och nattliga sädesavgångar. ”Jaha”, blev responsen, det blev liksom inte mer dramatiskt än så. Jag som var så laddad, hade förberett mej, var beredd att illustrera och var helt säker på att barnen i alla fall ville säga upp oss som föräldrar, för hur äcklig får man va!?. Men icke, Nova undrade mest om det gör ont med en snopp i snippan medan matematiken Wiggo satte igång med att räkna ut hur många ägglossningar som passerar en kvinnas liv.
Men fler syskon! Vad härligt ändå! Och generöst att vilja dela mammans och pappans uppmärksamhet med fler! Jag ser det som ett gott betyg på föräldraskapet, eller kan det möjligtvis vara tvärtom? Enda vägen bort från kontrollen, ut i friheten, är att föräldrarnas intensiva engagemang fördelas på fler. Någon gång måste de väl stupa!?
Jo, sex är ju ändå bland det mest naturliga som finns och jag brukar inte ha några problem att snacka om sex, men jag kommer alltid att minnas händelsen som tog sexet bort från det naturliga, då JAG blandades in vilket fick mej att känna mej generad, upptäckt, skamsen...
...det var på Wiggos första påskbasar i skolan. Han var sex år och hade just fått reda på att han återigen skulle bli storebror! Wiggo och hans klasskamrater hade fått i uppgift att skriva om sina gosedjur. Deras alster skulle sättas upp på skärmar för att sedan på basaren visas upp för stolta föräldrar ”tänk vad de små kan ändå, och vad rart med gosedjur!”.
Barnen hade blivit fotograferade med sitt gosedjur i knät och till gulligt foto fått skriva en liten text som för den stora majoriteten löd ungefär så här ”det här är mit gosejur katen Albin. Hn är 3 år ok tyker om at äta bular”. Jo men visst, Wiggo skrev också vackert om sin "gepard 2 år", men vips hade han i sin berättelse sladdat in på det han tyckte var det viktigaste av allt, nämligen att: ”papa har stopat (märk väl, inte ”dopat” denna gång) snopen i mamas snipa så nu ska vi bli seks”. Japp, där satt den! Och många tack min vän! Föräldrarna gick och läste på skärmarna och stockades framför Wiggos invecklade och utvecklande berättelse om sin gepard. Och inte kunde jag ens dra till med att ”jo, se barn har en sådan fantasi”, för bredvid stod jag med magen i vädret, liksom uppenbar, påkommen, helt utan försvar. Nu vet alla, ja verkligen alla, att vi har ”stopat snopen i snipan”! Och med en gång kändes inte det där naturliga så naturligt längre, vilken märklig företeelse.
Ikväll har jag varit på en diskussionskväll i jobbets regi som handlade om hur man får ihop privatlivet när man är beroende av personlig assistans. Känn på den!
”Doppa snoppen i snippan”, det heter så i vår familj, av en anledning jag inte känner till men jag har valt att inte korrigera det då jag tycker det låter så mysigt, ja rentutav rart och innerligt.
Men, är barnen redan redo för genomgång nummer två? Om inte annat så behövs ett och annat redas ut så att de inte tror det endast blir barn om det gör ont?
Jo, vi hade en genomgång för ett par månader sedan. Det kändes som om det liksom var dags när frågorna stockade sig med den spännande frågan ”hur många gånger är snoppen dippad?” i spetsen. Den store sonen var kaxig, för han visste redan; ”tre, så klart, för tvillingar görs i samma dopp!”
Så jag samlade barnen tillsammans med mod och kraft och berättade om lusten, längtan, menstruationer och nattliga sädesavgångar. ”Jaha”, blev responsen, det blev liksom inte mer dramatiskt än så. Jag som var så laddad, hade förberett mej, var beredd att illustrera och var helt säker på att barnen i alla fall ville säga upp oss som föräldrar, för hur äcklig får man va!?. Men icke, Nova undrade mest om det gör ont med en snopp i snippan medan matematiken Wiggo satte igång med att räkna ut hur många ägglossningar som passerar en kvinnas liv.
Men fler syskon! Vad härligt ändå! Och generöst att vilja dela mammans och pappans uppmärksamhet med fler! Jag ser det som ett gott betyg på föräldraskapet, eller kan det möjligtvis vara tvärtom? Enda vägen bort från kontrollen, ut i friheten, är att föräldrarnas intensiva engagemang fördelas på fler. Någon gång måste de väl stupa!?
Jo, sex är ju ändå bland det mest naturliga som finns och jag brukar inte ha några problem att snacka om sex, men jag kommer alltid att minnas händelsen som tog sexet bort från det naturliga, då JAG blandades in vilket fick mej att känna mej generad, upptäckt, skamsen...
...det var på Wiggos första påskbasar i skolan. Han var sex år och hade just fått reda på att han återigen skulle bli storebror! Wiggo och hans klasskamrater hade fått i uppgift att skriva om sina gosedjur. Deras alster skulle sättas upp på skärmar för att sedan på basaren visas upp för stolta föräldrar ”tänk vad de små kan ändå, och vad rart med gosedjur!”.
Barnen hade blivit fotograferade med sitt gosedjur i knät och till gulligt foto fått skriva en liten text som för den stora majoriteten löd ungefär så här ”det här är mit gosejur katen Albin. Hn är 3 år ok tyker om at äta bular”. Jo men visst, Wiggo skrev också vackert om sin "gepard 2 år", men vips hade han i sin berättelse sladdat in på det han tyckte var det viktigaste av allt, nämligen att: ”papa har stopat (märk väl, inte ”dopat” denna gång) snopen i mamas snipa så nu ska vi bli seks”. Japp, där satt den! Och många tack min vän! Föräldrarna gick och läste på skärmarna och stockades framför Wiggos invecklade och utvecklande berättelse om sin gepard. Och inte kunde jag ens dra till med att ”jo, se barn har en sådan fantasi”, för bredvid stod jag med magen i vädret, liksom uppenbar, påkommen, helt utan försvar. Nu vet alla, ja verkligen alla, att vi har ”stopat snopen i snipan”! Och med en gång kändes inte det där naturliga så naturligt längre, vilken märklig företeelse.
Ikväll har jag varit på en diskussionskväll i jobbets regi som handlade om hur man får ihop privatlivet när man är beroende av personlig assistans. Känn på den!
Wednesday 5 May 2010
Grävskopor och söta män från 090630
Huset skakar, vilket uppvaknande, ja just det, idag skulle det komma en grässkopa hit för att skala av gräsmattan, men vänta lite, vad är klockan? 5:30! Det var just en snygg tid att rulla in i trädgården på. Och Levis som sov så gott, vaknade...
Som vi har funderat runt denna gräsmatta. I flera år! Min man vill en sak och jag en annan, men vi har gjort en enkel uppdelning. Jag bestämmer hur det ska se ut inomhus så bestämmer maken om det som berör trädgården. Sedan bestämmer jag också vad barnen ska heta så därför kan jag också vara extra genrös och överge min bestämmanderätt däremellan (om petitesser, typ om löken ska vara smått eller stort hackad). Men nu handlar beslutet om en massa pengar, si så där en 30 000! Problemet med vår gräsmatta - förutom alla maskrosor, klöver och tistlar – är att den är för hög, precis, för HÖG!! Rabatterna runtomkring ligger 10-20 cemtimeter lägre än självaste gräsmattan . Man hade kanske kunnat strunta i det och bara med övertygelse gått rakt över gräsmattan (utan att ramla ner) med bestämda steg lallandes ”jo, så här ska det vara, nytänkande men vare sig estetiskt eller värst vidare funktionellt”, eller också gör man som vi gör nu... börjar om med ny gräsmatta. Jag hade dock tänkt lalla på ett tag till!
Maken gör gärna saker själv. Han är händig som få och hade lätt kunnat fixa gräsmattan och resultatet hade säkert också blivit jämnare, rakare och mer noggrant, men... då hade det också varit det enda vi (han) gjort i sommar.
Jag tycker det är lite kämpigt med folk så nära inpå, intimt på nåt sätt, sedan visst, det hade varit enklare om de inte varit så förbaskat söta allihop. Tänk dej, fyra 20-25 åringar som alla ser ut ungefär som Björn Gustavsson eller iallafall hans kompisar (utifall att de nu skulle vara lika söta). Klart det känns lite ”kämpigt” att gå härinne då och glutta. Tack och lov att vi bor på andra våningen, mitt gluttande blir inte lika tydligt då. Det var inte bara jag som ”upptäckt”grabbarna, det gjorde min dotter också. Hon blev kär i en med en gång! ”Nu är jag kär i tre!” utbrast hon, norske Fairytalekillen, Måns Z och denne grävmaskinskille och jag ska väl bara vara tacksam. Om det håller i sig kan ju tjusiga gener blanda sig in i familjen.
Söta men ack så sega... de väntar på en lastbil med skopa som ska komma ena stunden för att nästa stund vänta på en annan lastbil som ska komma med matjord... och i väntan sitter de i vår trädgård.
Barnen har delat ut pärlplattor till dem och Elton föreslog att de kunde få låna en kortlek att leka med medan de väntar. En kommentar som verkar i all välmening då den kommer från barnamun men som skulle ha en helt annan betydelse om den läckte ut från den vuxnes läppar. Vi betalar för de timmar de är här, oavsett om de bara väntar eller inte, och visst, synen är trevlig men det är ett dyrt skådebröd.
Men idag har värmen kommit mej tillgodo – grabbarna i trädgården tycker också det är varmt! :-) Vi betalar ju iallafall 30 000 och idén var min makes!
Som vi har funderat runt denna gräsmatta. I flera år! Min man vill en sak och jag en annan, men vi har gjort en enkel uppdelning. Jag bestämmer hur det ska se ut inomhus så bestämmer maken om det som berör trädgården. Sedan bestämmer jag också vad barnen ska heta så därför kan jag också vara extra genrös och överge min bestämmanderätt däremellan (om petitesser, typ om löken ska vara smått eller stort hackad). Men nu handlar beslutet om en massa pengar, si så där en 30 000! Problemet med vår gräsmatta - förutom alla maskrosor, klöver och tistlar – är att den är för hög, precis, för HÖG!! Rabatterna runtomkring ligger 10-20 cemtimeter lägre än självaste gräsmattan . Man hade kanske kunnat strunta i det och bara med övertygelse gått rakt över gräsmattan (utan att ramla ner) med bestämda steg lallandes ”jo, så här ska det vara, nytänkande men vare sig estetiskt eller värst vidare funktionellt”, eller också gör man som vi gör nu... börjar om med ny gräsmatta. Jag hade dock tänkt lalla på ett tag till!
Maken gör gärna saker själv. Han är händig som få och hade lätt kunnat fixa gräsmattan och resultatet hade säkert också blivit jämnare, rakare och mer noggrant, men... då hade det också varit det enda vi (han) gjort i sommar.
Jag tycker det är lite kämpigt med folk så nära inpå, intimt på nåt sätt, sedan visst, det hade varit enklare om de inte varit så förbaskat söta allihop. Tänk dej, fyra 20-25 åringar som alla ser ut ungefär som Björn Gustavsson eller iallafall hans kompisar (utifall att de nu skulle vara lika söta). Klart det känns lite ”kämpigt” att gå härinne då och glutta. Tack och lov att vi bor på andra våningen, mitt gluttande blir inte lika tydligt då. Det var inte bara jag som ”upptäckt”grabbarna, det gjorde min dotter också. Hon blev kär i en med en gång! ”Nu är jag kär i tre!” utbrast hon, norske Fairytalekillen, Måns Z och denne grävmaskinskille och jag ska väl bara vara tacksam. Om det håller i sig kan ju tjusiga gener blanda sig in i familjen.
Söta men ack så sega... de väntar på en lastbil med skopa som ska komma ena stunden för att nästa stund vänta på en annan lastbil som ska komma med matjord... och i väntan sitter de i vår trädgård.
Barnen har delat ut pärlplattor till dem och Elton föreslog att de kunde få låna en kortlek att leka med medan de väntar. En kommentar som verkar i all välmening då den kommer från barnamun men som skulle ha en helt annan betydelse om den läckte ut från den vuxnes läppar. Vi betalar för de timmar de är här, oavsett om de bara väntar eller inte, och visst, synen är trevlig men det är ett dyrt skådebröd.
Men idag har värmen kommit mej tillgodo – grabbarna i trädgården tycker också det är varmt! :-) Vi betalar ju iallafall 30 000 och idén var min makes!
Varmt från 090625
Idag har det varit varmt, riktigt varmt. Varmt var det igår med och i mogron kommer det att bli varmt igen. Jo, visst har man väntat, men det finns ju gränser även för värmen, och för mej. Jag fungerar inte i värme utan blir mest bara vresig och samtidigt stressad för hur jag ska ”ta tillvara på värmen” för det kan ju faktiskt vara över i morgon, ja, vi kan ju helt hypotetiskt faktiskt just i denna stund uppleva vår sista sommardag för denna säsong, och om vi har riktigt otur så även för hela livet. Vem vet i dessa klimathysteriska tider hur det kommer att bli – så det gäller att passa på... med vad då? Att svettas? Att dricka vatten med isbitar i? Att gå naken i trädgården utan att frysa? Jo det gäller att passa på... för tänk om... (vad då??)
Idag åkte jag och barnen till en sjö och jag har gett mej en klapp på axeln för detta (jag gillar inte att bada själv, tycker det är mäckigt med sandiga handdukar, krångliga baddräkter och med barn (mina) som skakar av sandiga handdukar rakt på alla andra badgäster. Men vi gjorde det, åkte till en sjö, och jag hittade, och fick beröm av barnen. Annars brukar jag snurra runt ett slag innan jag hittar en parkeringsplats där jag kan stanna bilen för att ringa min man och fråga hur jag ska köra (alternativt lite smått ynkligt fråga: ”När slutar din dag älskling, kan du ta bussen och komma och möta upp mej för jag vägrar att ge mej ut på vägarna igen, snyft, snyft).
Egentligen undrar jag varför vi for iväg. Ingen av barnen ville och jag gillar inte att bada när vattentemperaturen understiger 30 grader. Men bad hör sommaren till och det gäller ju att passa på, eller hur?
Det ska bli så skönt när även min man får semester, nu är det bara en dag kvar och även om jag tar mej ut och iväg med barnen – jag tror många tyckte jag var oansvarlig idag när jag var vid en sjö med fyra barn, de flesta kommer där en hel skock, barn med mamma och pappa och med farfar och med mormor. Sedan kom det också barn med bara farfar och farmor, och visst har mina barn både farfar, farmor och mormor och morfar, men... men... så kan det också vara – så blir det ju lite också därefter.
Rörelsefriheten ökar ändå med två vuxna. Idag kunde jag inte simträna med Nova trots, ”snälla snälla mamma” eftersom Levis älskade att springa fort på bryggan! Det mest ”oansvarliga” jag gjort var att åka till Universeum själv med mina barn. Det brukar inte vara några problem men jag har heller inte tidigare träffat in dagen när de flesta av Göteborgs stads skolor har lovdag! Levis låg då fortfarande i vagnen så honom visste jag vart jag hade men han var också den enda många gånger. Elton hittade jag till slut i en tunna när jag precis var på väg till att anmäla honom försvunnen. Jag kan fortfarande fundera på hur han kom in i den där tunnan. Någon måste ha lyft i honom, han var alltför liten för att få till den manövern själv.
Den stora behållningen på stranden idag var ändå Wiggos kommentar: ”Mamma, jag har blivit så stor nu att jag tycker om att titta på söta tjejer!” Underbart, tänk vad mycket han nu har att glädjas av, skulle man kunna tro... på fyra timmar hittade han bara två söta tjejer.
Killen är lika kräsen som sin far!
Idag åkte jag och barnen till en sjö och jag har gett mej en klapp på axeln för detta (jag gillar inte att bada själv, tycker det är mäckigt med sandiga handdukar, krångliga baddräkter och med barn (mina) som skakar av sandiga handdukar rakt på alla andra badgäster. Men vi gjorde det, åkte till en sjö, och jag hittade, och fick beröm av barnen. Annars brukar jag snurra runt ett slag innan jag hittar en parkeringsplats där jag kan stanna bilen för att ringa min man och fråga hur jag ska köra (alternativt lite smått ynkligt fråga: ”När slutar din dag älskling, kan du ta bussen och komma och möta upp mej för jag vägrar att ge mej ut på vägarna igen, snyft, snyft).
Egentligen undrar jag varför vi for iväg. Ingen av barnen ville och jag gillar inte att bada när vattentemperaturen understiger 30 grader. Men bad hör sommaren till och det gäller ju att passa på, eller hur?
Det ska bli så skönt när även min man får semester, nu är det bara en dag kvar och även om jag tar mej ut och iväg med barnen – jag tror många tyckte jag var oansvarlig idag när jag var vid en sjö med fyra barn, de flesta kommer där en hel skock, barn med mamma och pappa och med farfar och med mormor. Sedan kom det också barn med bara farfar och farmor, och visst har mina barn både farfar, farmor och mormor och morfar, men... men... så kan det också vara – så blir det ju lite också därefter.
Rörelsefriheten ökar ändå med två vuxna. Idag kunde jag inte simträna med Nova trots, ”snälla snälla mamma” eftersom Levis älskade att springa fort på bryggan! Det mest ”oansvarliga” jag gjort var att åka till Universeum själv med mina barn. Det brukar inte vara några problem men jag har heller inte tidigare träffat in dagen när de flesta av Göteborgs stads skolor har lovdag! Levis låg då fortfarande i vagnen så honom visste jag vart jag hade men han var också den enda många gånger. Elton hittade jag till slut i en tunna när jag precis var på väg till att anmäla honom försvunnen. Jag kan fortfarande fundera på hur han kom in i den där tunnan. Någon måste ha lyft i honom, han var alltför liten för att få till den manövern själv.
Den stora behållningen på stranden idag var ändå Wiggos kommentar: ”Mamma, jag har blivit så stor nu att jag tycker om att titta på söta tjejer!” Underbart, tänk vad mycket han nu har att glädjas av, skulle man kunna tro... på fyra timmar hittade han bara två söta tjejer.
Killen är lika kräsen som sin far!
Tomtar, Tandtroll och Sex från 080207
Idag har jag blivit arg. Jag blir inte arg så där jätteofta och lätt, faktiskt! Jag gick över en gata med Levis i vagn och Elton och Nova på cyklar med stödhjul. Jag vet, det tar lite tid ibland att komma över en gata. Det är liksom mycket som kan hända, en pedal som slinter eller snurrar galet, höga trottoarkanter som gör att man knappast vågar ta sig över gatan som 4-åring utan behöver lite assistans av sin mamma, då mamman i sin tur måste vända om efter att ha parkerat Levisvagnen på andra sidan och försäkrat sig om att bromsen verkligen satts ner. Ibland kan man ju faktiskt också hitta något vackert som man bara måste plocka upp, kanske en glittrig sten eller en smutsig gummisnodd. Visst, det tar lite tid alltid och jag vill inte stressa barnen, då skulle de absolut ramla mitt i gatan vilket skulle sinka trafiken ännu mer!
Idag skulle vi över gatan. Det är ett övergångsställe och så vitt jag vet har jag och barnen företräde. Vi började ta oss över, och det tog lite tid. Cyklarna trasslade och Nova behövde lite assistans. Jag såg kvinnans min bakom ratten, lätt irriterad. När vi nästan hade nått vårt mål tutade tanten och viftade med handen att vi skulle snabba på. Men hallå, vi gör så gott vi kan! Bromsa livet tanten!! Jag som annars brukar vara lite sen i reaktion med primitiva känslor var nu glasklar i tanken. Med nöje ställde jag mej mitt framför bilen och bara tittade på henne i två sekunder. Det var ett par långa två sekundrar, men ack så skönt! Hoppas att hon tänker sig för nästa gång hon ser barn som kämpar över gatan.
Annars har vi det bra hemma. Julen är över och det är gott att bli av med alla hemmapysseltomtar, hjärtan, stjärnor, girlanger i mängder. Jag säger ”O, vad fint!” till barnen när de kommer hem med sina alster som de gärna vill pryda hemmet med. Da... vart kan jag hänga dem så att de stör minst och egentligen nästan inte syns alls i mitt annars hyfsat estetiskt korrekta hem. Ibland frågar jag; ”finns det någon som du vill ge bort den här fina smällkaramellen till, jag kan hjälpa dej att göra ett fint paket?” Nu är iallafall alla grejerna borta och det har blivit lugnt igen.
Under julen har jag funderat mycket över ”tomtetron”. Varför det liksom på något sätt och vis är den vuxnes plikt att få barnen att behålla tomtetron så länge det bara är möjligt. Här är den vuxne benägen att ljuga sitt barn rakt upp i ansiktet och hon känner sig skyddad av plikten! I julas kände jag mej träffad. När Elton frågade om det var tomten eller vi som lagt ner paket i hans strumpa så kunde jag bara inte längre. Jag berättade, som det var!! Samtidigt kändes det mitt i orden att jag svek alla vuxna som även detta år lyckats lura i barnen att tomten faktiskt finns. Men om jag skulle ha ljugit för Elton denna gång kändes det som om min trovärdighet som som vuxen skulle fått sig en repa. Kanske blev han besviken, men han fick höra sanningen och slapp fundera på hur tomten då skulle ha kommit in i huset och varför det är ”vårt” omslagspapper på paketen, och jag slapp att dra ännu fler lögner till alla följdfrågor. Men den ”riktige” tomten lever kvar här hemma. Han hann bara inte hälsa på oss mitt i julenatten.
Häromdagen mötte jag polisen. Jag promenerade med mina fyra barn och såg två polismän vinka och snabbare än blixten fick de min vink tillbaka. Stimuli – respons, som en reflex! Det satt som ett smäck!! Jag blir också alltid lite knäsvag inför polisen. Känner mej alltid skyldig och vill inte på något sätt göra något fel, så jag vinkade, och trodde att det nog borde vara det svaret de förväntade sig av mej... innan jag blev lite mer analytisk efter reptilhjärnans första reaktion. Varför skulle de vinka till mej?? Det var länge sedan de gick ur polisskolan och jag har börjat att vänja mej vid min ålder jag med (vill jag ändå påkalla manlig uppmärksamhet är det väl oklokt att plocka med sig barnen, iallafall alla?) Å så dumt, det var ju barnen de vinkade till, självklart, för att liksom visa på att: polisen är minsann inte farlig, polisen vinkar och är snäll mot alla barnen.
Vad låg jag kände mej med ens, misslyckad och löjlig på gränsen till pinsam. Ingen skön känsla. Hm, vad göra åt detta? Kanhända polisen skrattar gott åt den lilla mamman som ärtigt vinkade till polisen denna dag men då det inte är i min vetskap kan jag ju lika gärna strunta i det?! Visst skulle det kunna vara så att de faktiskt vinkade till mej!? De kanske tänkte att jag var cool (eller rentutav snygg) och därpå ville vinka till mej denna dag. Jag vet, det låter otroligt, men ändå? Varför tro nåt annat när jag inte har de sanna faktan framför. Med denna tankevändning mådde jag genast bättre och vem vet, nästa gång kanske det är jag som tar första initiativet och vinkar till polisen. ”Här är jag, käck och ärtig, och jag önskar er en glad dag bland alla tjuvar och banditer!”
Sex... Mina barn pratar gärna sex med mej, och det gärna på spårvagnen. Jag vet inte vad det är med spårvagnen som gör dem så fritänkande. Jag uppskattar uppriktighet och raka dialoger med barnen. Vill ogärna släta över utan hellre behålla naturligheten i det som i den vuxnes värld sedan länge finner sig vara onaturligt. Häromdagen på spårvagnen kom frågan ”mamma, vilka är minst, pappafröna eller tandtrollen?” Ha, vilken kuggfråga! Jag gick bet. Jag svarade att pappafröna var minst. Smilbanden drogs åt hos passagerarna. Sedan började jag fundera. Finns verkligen tandtrollen?
Vad mycket man måste ta ställning till som vuxen, som om det inte räckte med tomtens existens, eller alla änglar med Gud på toppen! Men nog vill man att barnen ska tro på tandtrollen för varför annars borsta tänderna varje morgon och varje kväll. Vad är det som gör de där små hålen i emaljen. Inte är det Karius och Baktus med yxa och hammare iallafall. Här känns lögnen plötsligt rättfärdigad. En annan gång på spårvagnen ville jag också vara uppriktig och ta Eltons fråga med högsta allvar men insåg också att jag borde bespara både barnen, mej själv och spårvagnsresenärerna sanningen. Frågan löd; ”Vad sa du och pappa till varandra när pappa stoppade snoppen i snippan?” (Levis tillkomst). Istället för att svara med de gutturala läten det troligen var, svarade jag nåt i stil med; ” det skulle vara roligt med ett barn till!”. Här behövs den lögnen som en anpassning till barnets verklighet. Och det känns helt ok men jag har fortfarande svårt för alla mina lögner rörande tomten. Jag borde nog bekänna...och det redan idag. Tomten finns inte, jag är ledsen...förlåt!!
Annars har jag en massa energi just nu, för på lördag börjar det, MELODIFESTIVALEN!! Idag har jag inhandlat alla schlagerbilagor jag kunde hitta, men fattar ni, Perrelli (som för övrigt gått ner 7 kilo till come-backen) och Häggkvist-Jonsson i samma tävling!! Vilket spektakel!
Sweet kisses
Idag skulle vi över gatan. Det är ett övergångsställe och så vitt jag vet har jag och barnen företräde. Vi började ta oss över, och det tog lite tid. Cyklarna trasslade och Nova behövde lite assistans. Jag såg kvinnans min bakom ratten, lätt irriterad. När vi nästan hade nått vårt mål tutade tanten och viftade med handen att vi skulle snabba på. Men hallå, vi gör så gott vi kan! Bromsa livet tanten!! Jag som annars brukar vara lite sen i reaktion med primitiva känslor var nu glasklar i tanken. Med nöje ställde jag mej mitt framför bilen och bara tittade på henne i två sekunder. Det var ett par långa två sekundrar, men ack så skönt! Hoppas att hon tänker sig för nästa gång hon ser barn som kämpar över gatan.
Annars har vi det bra hemma. Julen är över och det är gott att bli av med alla hemmapysseltomtar, hjärtan, stjärnor, girlanger i mängder. Jag säger ”O, vad fint!” till barnen när de kommer hem med sina alster som de gärna vill pryda hemmet med. Da... vart kan jag hänga dem så att de stör minst och egentligen nästan inte syns alls i mitt annars hyfsat estetiskt korrekta hem. Ibland frågar jag; ”finns det någon som du vill ge bort den här fina smällkaramellen till, jag kan hjälpa dej att göra ett fint paket?” Nu är iallafall alla grejerna borta och det har blivit lugnt igen.
Under julen har jag funderat mycket över ”tomtetron”. Varför det liksom på något sätt och vis är den vuxnes plikt att få barnen att behålla tomtetron så länge det bara är möjligt. Här är den vuxne benägen att ljuga sitt barn rakt upp i ansiktet och hon känner sig skyddad av plikten! I julas kände jag mej träffad. När Elton frågade om det var tomten eller vi som lagt ner paket i hans strumpa så kunde jag bara inte längre. Jag berättade, som det var!! Samtidigt kändes det mitt i orden att jag svek alla vuxna som även detta år lyckats lura i barnen att tomten faktiskt finns. Men om jag skulle ha ljugit för Elton denna gång kändes det som om min trovärdighet som som vuxen skulle fått sig en repa. Kanske blev han besviken, men han fick höra sanningen och slapp fundera på hur tomten då skulle ha kommit in i huset och varför det är ”vårt” omslagspapper på paketen, och jag slapp att dra ännu fler lögner till alla följdfrågor. Men den ”riktige” tomten lever kvar här hemma. Han hann bara inte hälsa på oss mitt i julenatten.
Häromdagen mötte jag polisen. Jag promenerade med mina fyra barn och såg två polismän vinka och snabbare än blixten fick de min vink tillbaka. Stimuli – respons, som en reflex! Det satt som ett smäck!! Jag blir också alltid lite knäsvag inför polisen. Känner mej alltid skyldig och vill inte på något sätt göra något fel, så jag vinkade, och trodde att det nog borde vara det svaret de förväntade sig av mej... innan jag blev lite mer analytisk efter reptilhjärnans första reaktion. Varför skulle de vinka till mej?? Det var länge sedan de gick ur polisskolan och jag har börjat att vänja mej vid min ålder jag med (vill jag ändå påkalla manlig uppmärksamhet är det väl oklokt att plocka med sig barnen, iallafall alla?) Å så dumt, det var ju barnen de vinkade till, självklart, för att liksom visa på att: polisen är minsann inte farlig, polisen vinkar och är snäll mot alla barnen.
Vad låg jag kände mej med ens, misslyckad och löjlig på gränsen till pinsam. Ingen skön känsla. Hm, vad göra åt detta? Kanhända polisen skrattar gott åt den lilla mamman som ärtigt vinkade till polisen denna dag men då det inte är i min vetskap kan jag ju lika gärna strunta i det?! Visst skulle det kunna vara så att de faktiskt vinkade till mej!? De kanske tänkte att jag var cool (eller rentutav snygg) och därpå ville vinka till mej denna dag. Jag vet, det låter otroligt, men ändå? Varför tro nåt annat när jag inte har de sanna faktan framför. Med denna tankevändning mådde jag genast bättre och vem vet, nästa gång kanske det är jag som tar första initiativet och vinkar till polisen. ”Här är jag, käck och ärtig, och jag önskar er en glad dag bland alla tjuvar och banditer!”
Sex... Mina barn pratar gärna sex med mej, och det gärna på spårvagnen. Jag vet inte vad det är med spårvagnen som gör dem så fritänkande. Jag uppskattar uppriktighet och raka dialoger med barnen. Vill ogärna släta över utan hellre behålla naturligheten i det som i den vuxnes värld sedan länge finner sig vara onaturligt. Häromdagen på spårvagnen kom frågan ”mamma, vilka är minst, pappafröna eller tandtrollen?” Ha, vilken kuggfråga! Jag gick bet. Jag svarade att pappafröna var minst. Smilbanden drogs åt hos passagerarna. Sedan började jag fundera. Finns verkligen tandtrollen?
Vad mycket man måste ta ställning till som vuxen, som om det inte räckte med tomtens existens, eller alla änglar med Gud på toppen! Men nog vill man att barnen ska tro på tandtrollen för varför annars borsta tänderna varje morgon och varje kväll. Vad är det som gör de där små hålen i emaljen. Inte är det Karius och Baktus med yxa och hammare iallafall. Här känns lögnen plötsligt rättfärdigad. En annan gång på spårvagnen ville jag också vara uppriktig och ta Eltons fråga med högsta allvar men insåg också att jag borde bespara både barnen, mej själv och spårvagnsresenärerna sanningen. Frågan löd; ”Vad sa du och pappa till varandra när pappa stoppade snoppen i snippan?” (Levis tillkomst). Istället för att svara med de gutturala läten det troligen var, svarade jag nåt i stil med; ” det skulle vara roligt med ett barn till!”. Här behövs den lögnen som en anpassning till barnets verklighet. Och det känns helt ok men jag har fortfarande svårt för alla mina lögner rörande tomten. Jag borde nog bekänna...och det redan idag. Tomten finns inte, jag är ledsen...förlåt!!
Annars har jag en massa energi just nu, för på lördag börjar det, MELODIFESTIVALEN!! Idag har jag inhandlat alla schlagerbilagor jag kunde hitta, men fattar ni, Perrelli (som för övrigt gått ner 7 kilo till come-backen) och Häggkvist-Jonsson i samma tävling!! Vilket spektakel!
Sweet kisses
En sprattlande Jesusbebis från 071216
I helgen har glorian lyst över Jonåkers huvuden... och jag har fått min revansch! Det hela började den första advent. Jag tycker att världen ser alltför mörk ut på många ställen (det skjuts hejvilt i skolorna nuförtiden) så vi tog oss till kyrkan för att få se lite mer ljus. Wiggo, Elton och Nova gick till söndagsskolan där det var julspelsövning med herdar, änglar, vise män, Josef och Jesus och hela köret. Wiggo, Elton och Nova ville vara vise män i vackra kläder som lämnar över gåvor till det lilla Jesusbarnet. Minnen gick till den tid då jag gick i söndagsskolan. Varje jul var det julspel och jag fick aldrig vara den Maria jag ville vara. Det fick bara mina kompisar Stina och Linda vara. Själv blev jag mest åsna i julspelen och som på alla fyra fick tråna efter Josef (faktum är att mannen som jag nu är gift med, Daniel, också var den gossen som brukade få vara Josef i söndagsskolans julspel. Så kan det vara, men det är inte speciellt vanligt!)
Kontentan av detta blev att: Självklart ska mina barn få vara vise män om de nu vill det!! Söndagsskolefröknarna plockade fram en liten docka som skulle få gestalta Jesusbarnet vilket Wiggo tyckte var fullkomligt onödigt då det finns så fina små bebisar i närheten, nämligen hans egen lillebror!! Så på den vägen är det! Levis blev Jesusbarn, min man Daniel fick vara Josef (återigen) och jag blev äntligen Maria. Jag fick ha Josefs trygga arm runtom mina axlar när jag havandes promenerade letande efter en plats att få föda min förstfödde på. Inte utan att det drog i smilbanden en hel del där vi gick utklädda i kyrkan, alltså, vad i hela ... gör vi?
Barnen var fantastiska som vise män och Jesusbarn. Jag hade försökt att linda om ett lakan runt Levis så att han åtminstone i alla fall skulle få en chans att se lite Jesuslik ut, men det visade sig bli en vild kamp mellan lakanet och en sprattlande Levis så jag la ner skynket lite diskret på golvet, förlåt.. i stallhalmen!
Men kanske passar hela den här Jesusberättelsen ganska bra in i vår orättvisa värld. Jag har väl funderat en hel del på vad jag vill att barnen ska få ta del av och äntligen gjort slag i saken och skaffat oss ett fadderbarn. Vi önskade oss ett barn från ett afrikanskt land för att det på nåt sätt är lättare för barnen att förstå. Då jag berättade om vårt fadderbarn för barnen blev de överlyckliga! Jippi, sa Elton, nu är vi sju i familjen!! Nova sprang ner för trapporna och visade platsen där kroken kunde sitta så att fadderbarnet har någonstans att hänga av sin jacka på. Barnen uppfattade det hela lite märkligt, varför ha ett fadderbarn som bor i Afrika när det kunde få ha det så bra hos oss!! Jo, man tackar...
I kyrkan idag satt jag bredvid en kille som skriver låtar. Han har medverkat på Idol-Dannys skiva på spår nummer nio. Alltså, nu känns det nästan som att min musikkarriär har börjat rulla igång!!
Det jag ville säga var egentligen bara GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!
Kontentan av detta blev att: Självklart ska mina barn få vara vise män om de nu vill det!! Söndagsskolefröknarna plockade fram en liten docka som skulle få gestalta Jesusbarnet vilket Wiggo tyckte var fullkomligt onödigt då det finns så fina små bebisar i närheten, nämligen hans egen lillebror!! Så på den vägen är det! Levis blev Jesusbarn, min man Daniel fick vara Josef (återigen) och jag blev äntligen Maria. Jag fick ha Josefs trygga arm runtom mina axlar när jag havandes promenerade letande efter en plats att få föda min förstfödde på. Inte utan att det drog i smilbanden en hel del där vi gick utklädda i kyrkan, alltså, vad i hela ... gör vi?
Barnen var fantastiska som vise män och Jesusbarn. Jag hade försökt att linda om ett lakan runt Levis så att han åtminstone i alla fall skulle få en chans att se lite Jesuslik ut, men det visade sig bli en vild kamp mellan lakanet och en sprattlande Levis så jag la ner skynket lite diskret på golvet, förlåt.. i stallhalmen!
Men kanske passar hela den här Jesusberättelsen ganska bra in i vår orättvisa värld. Jag har väl funderat en hel del på vad jag vill att barnen ska få ta del av och äntligen gjort slag i saken och skaffat oss ett fadderbarn. Vi önskade oss ett barn från ett afrikanskt land för att det på nåt sätt är lättare för barnen att förstå. Då jag berättade om vårt fadderbarn för barnen blev de överlyckliga! Jippi, sa Elton, nu är vi sju i familjen!! Nova sprang ner för trapporna och visade platsen där kroken kunde sitta så att fadderbarnet har någonstans att hänga av sin jacka på. Barnen uppfattade det hela lite märkligt, varför ha ett fadderbarn som bor i Afrika när det kunde få ha det så bra hos oss!! Jo, man tackar...
I kyrkan idag satt jag bredvid en kille som skriver låtar. Han har medverkat på Idol-Dannys skiva på spår nummer nio. Alltså, nu känns det nästan som att min musikkarriär har börjat rulla igång!!
Det jag ville säga var egentligen bara GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!
Tänder och boxhandskar från 071030
Då var det lov!! Lov och lov, men lite lovkänsla brukar ändå infinna sig under de där ”vecka 44-orna”. Wiggo har också lov. Nu har han alla möjligheter att hinna formulera nya ”Bellman”-historier (egna, påhittade, helt utan den minsta poäng). Hittills har jag skrattat gott och försökt att inte se alltför frågande ut. Har förövrigt funderat på när man ska berätta att de där historierna bara är pinsamma... det får väl hänga ihop med nåt om att världen inte alltid är god, att alla människor inte alltid har goda avsikter, att alla baciller inte alltid är snälla baciller... träff, sänk!! Visst är livet ljuvligt att leva!?
Här tappas det annars tänder! Jag har lovat att aldrig göra om det: Jag spolade ut Wiggos tand i slasken!! Självklart var det inte meningen, glaset bara stod där i köket med tanden i, i väntan på tandfen. Och ibland går det lite fort. Disken snabbt in i diskmaskin i hopp om att iallafall skapa lite ordning i kökskriget, och där var det lite vatten kvar, vad slarvigt, det måste man ju först hälla ut, rackarns sablar..... tanden!!!!!!!
Efter denna händelse använde Wiggo ”tanden-i-slasken-grejen” för att göra sig extra ynklig och sårbar då livet liksom gick emot honom en smula. Där hade han många triumfkort.. jag hade ju för bövelen spolat ut hans tand i slasken, så gör man bara inte!... Men hur många gånger kan man älta en sådan här (världslig) sak – en annan tänker på våldtäkter, svält och ond bråd död; världen är inte alltid god – lalalala, men en dag kom jag på vad jag hade i gömmorna, nämligen -MINA gamla tänder!!. Så nu har Wiggo fått en av mina tänder och hela hans tillvaro är mycket lugnare. Jag satte en liten tejpbit på utifall att jag skulle ångra mej en dag och vilja ha tillbaka MIN tand. Kanske kan tanden fylla en funktion på ålderns höst, inge någon nostalisk lycka "titta här är min första hårlock, här är min första tand" och då vore det ju olyckligt utifall en tand var ute på villovägar?
Man bör ju träna! Eller hur?! Det är svårt att prioritera (eller över huvudtaget få till) gympakvällar nu med många barn i huset. Att man sedan är två vuxna i hushållet som skulle behöva träna gör det hela ännu mer komplicerat. Det senaste är nu att jag och Daniel köpt boxhandskar och mitsar. Nej men se, vad gulligt, vi gör det tillsammans, så effektivt, så ”up-to-date”, man får se en ny sida av varandra – den kämpande, den aggresiva, den målinriktade, o lala, - så romantiskt, det här borde väl kunna bli nåt?! Jag kan annars meddela att vibrationsplattan fortfarande står nere i källaren i sin förpackning, det kan väl förvisso vara okej om det nu inte hade varit så att förpackningen dessutom också visar sig vara oöppnad.
Jo, visst bör man träna, det vet ju alla. Det känns väl lite både här och där i kroppen. Jag kan dock meddela att PW (Pernilla Wahlgren) fortfarande hade 5 graviditetskilo kvar sex månader efter Teodors födelse. Då Levis var två månader hade jag två kilo kvar, haha på dej du PW!. Nu när han är tre månader har jag tre kilo kvar.. vänta nu, det där ser inte bra ut, en negativ trend? Kanske borde jag iallafall öppna den där förpacknigen och läsa instruktionsboken...
Idag har jag varit hos tandläkaren. Faktiskt kändes det lite mysigt att gå dit och bli ompysslad. Inga hål, men som vanligt ofattbara mängder med tandsten. Tandläkaren tyckte jag slarvat med tandtråden på höger sida i överkäken längst bak vid visdomstanden. Det kan man lugnt säga, jag kommer inte ens åt! Bara tanken får kräkreflexen att utlösas. Men en annan sak som jag funderar på: Tandläkaren var nu den tredje i ordningen av tandläkare att påpeka att min framtand är allt annat än snygg (jag har en plastkrona pga skridskor, eller snarare pga kass åkning med skridskor). Framtanden går att byta ut till en i porslin för 5000 kronor. 5000 för att få bli snygg!! Få se nu, låter mycket, men tänk om jag nu blir 80 år. Då är det inte många ören per dag för at få vara snygg? Det blir dyrare om jag bara blir 50 år, gäller att bli gammal här alltså. Eller också väntar jag. Kan vara trevligt att se fram emot denna make-over när rynkor och dragningskraft på det ena och det andra mer än satt sig. Å andra sidan kostar skönheten återigen fler ören per dag.
Tandläkaren var förövrigt väldigt fin. Vid eftertanke är ju 5000 inte så mycket ändå...
Här tappas det annars tänder! Jag har lovat att aldrig göra om det: Jag spolade ut Wiggos tand i slasken!! Självklart var det inte meningen, glaset bara stod där i köket med tanden i, i väntan på tandfen. Och ibland går det lite fort. Disken snabbt in i diskmaskin i hopp om att iallafall skapa lite ordning i kökskriget, och där var det lite vatten kvar, vad slarvigt, det måste man ju först hälla ut, rackarns sablar..... tanden!!!!!!!
Efter denna händelse använde Wiggo ”tanden-i-slasken-grejen” för att göra sig extra ynklig och sårbar då livet liksom gick emot honom en smula. Där hade han många triumfkort.. jag hade ju för bövelen spolat ut hans tand i slasken, så gör man bara inte!... Men hur många gånger kan man älta en sådan här (världslig) sak – en annan tänker på våldtäkter, svält och ond bråd död; världen är inte alltid god – lalalala, men en dag kom jag på vad jag hade i gömmorna, nämligen -MINA gamla tänder!!. Så nu har Wiggo fått en av mina tänder och hela hans tillvaro är mycket lugnare. Jag satte en liten tejpbit på utifall att jag skulle ångra mej en dag och vilja ha tillbaka MIN tand. Kanske kan tanden fylla en funktion på ålderns höst, inge någon nostalisk lycka "titta här är min första hårlock, här är min första tand" och då vore det ju olyckligt utifall en tand var ute på villovägar?
Man bör ju träna! Eller hur?! Det är svårt att prioritera (eller över huvudtaget få till) gympakvällar nu med många barn i huset. Att man sedan är två vuxna i hushållet som skulle behöva träna gör det hela ännu mer komplicerat. Det senaste är nu att jag och Daniel köpt boxhandskar och mitsar. Nej men se, vad gulligt, vi gör det tillsammans, så effektivt, så ”up-to-date”, man får se en ny sida av varandra – den kämpande, den aggresiva, den målinriktade, o lala, - så romantiskt, det här borde väl kunna bli nåt?! Jag kan annars meddela att vibrationsplattan fortfarande står nere i källaren i sin förpackning, det kan väl förvisso vara okej om det nu inte hade varit så att förpackningen dessutom också visar sig vara oöppnad.
Jo, visst bör man träna, det vet ju alla. Det känns väl lite både här och där i kroppen. Jag kan dock meddela att PW (Pernilla Wahlgren) fortfarande hade 5 graviditetskilo kvar sex månader efter Teodors födelse. Då Levis var två månader hade jag två kilo kvar, haha på dej du PW!. Nu när han är tre månader har jag tre kilo kvar.. vänta nu, det där ser inte bra ut, en negativ trend? Kanske borde jag iallafall öppna den där förpacknigen och läsa instruktionsboken...
Idag har jag varit hos tandläkaren. Faktiskt kändes det lite mysigt att gå dit och bli ompysslad. Inga hål, men som vanligt ofattbara mängder med tandsten. Tandläkaren tyckte jag slarvat med tandtråden på höger sida i överkäken längst bak vid visdomstanden. Det kan man lugnt säga, jag kommer inte ens åt! Bara tanken får kräkreflexen att utlösas. Men en annan sak som jag funderar på: Tandläkaren var nu den tredje i ordningen av tandläkare att påpeka att min framtand är allt annat än snygg (jag har en plastkrona pga skridskor, eller snarare pga kass åkning med skridskor). Framtanden går att byta ut till en i porslin för 5000 kronor. 5000 för att få bli snygg!! Få se nu, låter mycket, men tänk om jag nu blir 80 år. Då är det inte många ören per dag för at få vara snygg? Det blir dyrare om jag bara blir 50 år, gäller att bli gammal här alltså. Eller också väntar jag. Kan vara trevligt att se fram emot denna make-over när rynkor och dragningskraft på det ena och det andra mer än satt sig. Å andra sidan kostar skönheten återigen fler ören per dag.
Tandläkaren var förövrigt väldigt fin. Vid eftertanke är ju 5000 inte så mycket ändå...
En "snabbis" från 070927
... eller om man nu går på Gynnings linje –– en ”snabbis” med Sara! (för er som hänger med i IDOL).
Efter föreläsningen gick jag in på Pressbyrån och köpte godis (är mjölkfri för Levis mages skull så det blir inte så mycket sötsaker nuförtiden, men en påse Gott & Blandat funkar alltid bra). I Se och Hörs rubriker gick att läsa ”Pernilla Wahlgren gravid, sex månader efter Theos födelse!”. Skit tänkte jag, vi som är så lika, identifikationen är så stark. Men efter lite enkel matematik kom jag sedan på att jag har fyra månader på mej, det ska väl gå!. Jag kände ändå ett kall att köpa tidningen för att kunna följa Pernilla i hennes graviditet, men hör... inne i tidiningen var hon inte gravid!! Dom ljuger!! Hon har bara planer på familjeökning står det och hennes polis till man är inte lika övertygad. Nu kan jag verkligen pusta ut!
Nu ville inte ens Elton bli fotograferad, han ”avböjde” som det så fint heter, så han kunde lika gärna fått ha klänningen på sig. Jag kom på att han inte haft den varje dag under sommaren. Vi godismutade honom inför Levis dop. Ett par extragodisar i Eltons påse fick honom att byta klänningen mot en döskalletröja denna dag. Klännigen har nämnligen bidragit till en hel del upprörda känslor inom släkten. Ibland måste man vara lite taktisk. Stöter vi dem helt ifrån oss försvinner också ett par barnvaktmöjligheter...
Hugs
Efter föreläsningen gick jag in på Pressbyrån och köpte godis (är mjölkfri för Levis mages skull så det blir inte så mycket sötsaker nuförtiden, men en påse Gott & Blandat funkar alltid bra). I Se och Hörs rubriker gick att läsa ”Pernilla Wahlgren gravid, sex månader efter Theos födelse!”. Skit tänkte jag, vi som är så lika, identifikationen är så stark. Men efter lite enkel matematik kom jag sedan på att jag har fyra månader på mej, det ska väl gå!. Jag kände ändå ett kall att köpa tidningen för att kunna följa Pernilla i hennes graviditet, men hör... inne i tidiningen var hon inte gravid!! Dom ljuger!! Hon har bara planer på familjeökning står det och hennes polis till man är inte lika övertygad. Nu kan jag verkligen pusta ut!
Nu ville inte ens Elton bli fotograferad, han ”avböjde” som det så fint heter, så han kunde lika gärna fått ha klänningen på sig. Jag kom på att han inte haft den varje dag under sommaren. Vi godismutade honom inför Levis dop. Ett par extragodisar i Eltons påse fick honom att byta klänningen mot en döskalletröja denna dag. Klännigen har nämnligen bidragit till en hel del upprörda känslor inom släkten. Ibland måste man vara lite taktisk. Stöter vi dem helt ifrån oss försvinner också ett par barnvaktmöjligheter...
Hugs
4kidsmom från 070925
Minstingen har nu blivit två månader och rutinerna har börjat sätta sig, haha!
Hemmalivet börjar jag dock att vänja mej vid nu. Ärligt talat var jag lite orolig innan allt tog fart med hösten. Jag var rädd för att känna mej trött och uttråkad och rädd för att bli en alltför tjatig mamma. Uttråkad? Det händer ju självklart saker hela tiden med fyra barn men dagarna ser ändå ganska lika ut. Lite kan jag sakna den intellektuella stimulansen.
Men jag ser nu riktigt fram emot höstdagarna. Fyraårstrotsen har dämpats och jag behöver inte tjata i samma grad vilket i sin tur bidrar till en piggare och mer harmonisk mamma. Jag är också störtförälskad i min lilla bebis! Så där riktigt dunderkär! Levis är helt enkelt underbar! Sådana skulle jag kunna ha hur många som helst. Jag tror att Levis gjort hela familjen lugnare. Om inte jag minns fel var det mer hysteriskt här hemma innan han kom än vad det är nu.
Inte vet jag om det är så här men kanske: Första barnet innebär ju en massa förändringar på en massa plan – helt plötsligt har man blivit mamma och pappa och allt det där och vad är en bebis överhuvudtaget? Man har ju noll erfarenhet i ämnet. Andra barnet: Procentuellt innebär det ju en stor ökning, tvåbarnschocken och många talar om att pappan får en mer självklar roll, det låter ju galet men ändå!? Tredje barnet behövs för att framkalla totalt kaos. Två vuxna räcker oftast till för två barn. Man kan ta på dem, jaga dem, mata dem och krama dem samtidigt utan att någon behöver vänta. Och fjärde barnet: Kanske är toppen av kaos redan nådd så att andelen kaos per barn procentuellt blir mindre och därigenom minskar upplevelsen kaos. Vet inte, men för oss har fjärde barnet inte innburit några förändringar i familjestrukturen. Tvärtom har nog Levis bidragit till en större lycka och lugn hos oss alla.
Idag har det varit fotografering på dagis och jag erkänner, jag har ljugit för min son. Jag sa att den röda klänningen med rosa blommor på låg i tvätten. Elton ville ha den på sig och han har fått ha den, tro mej, i fyra månader, dagligen... För någon vecka sedan satte vi klänningstopp för både Elton och Nova eftersom hösten ofta kräver lite varmare kläder än solklänningar. Men nu blev det ju krångligt när Nova fick ha klänning på sig till fotografen och inte Elton... Så jag ljög. Egentligen har jag inget bra argument för min aktion mer än att jag är minst sagt trött på att se honom i klänningen. Vi har så många kort på Elton i röd svit då det ofta är på sommaren man tar kort och ett fotografbesök i just den stassen hade inneburit ännu mer föreviganden.
Annars funderar jag på hur många döskallar som är lämpligt på en tvåmånaders bebis? Levis har två bodysar med skallar på, två hakklappar och en nappkedja och en mössa med detsamma. Jag fattar egentligen ingenting av hela den här döskallegrejen. Dom finns bara överallt!! Men visst är dom ganska coola?!
Jag läser Mama, en tidning för (trendiga) mammor. Igår kom den i min brevlåda och jag blev bestört! Här har jag gått med ljus och lykta för att hitta ett skönt, karaktärsfyllt, lite smått trendigt men samtidigt enkelt namn (det är Levis namn jag talat om) och vad ser jag? Självaste chefsredaktören har precis fått en pojkbebis, en Levis, och hon skriver ut det i tidningen!! ”Levis” kommer ju att spridas ut över Sveriges land som en löpeld, eftersom Levis är det finaste namnet som finns utan konkurrens, eller också skrattar de gott i stugorna och tänker: stackars barn!
I Mama stod det också om Pernilla Wahlgrens familjeliv som fyrabarnsmamma. Jag identifierar mej ganska starkt med henne. Det är egentligen bara musikkarriären och sekelskiftesvillan på Lidingö som skiljer oss båda, och det kan väl sällan vara nåt.
Att se hemmet i den omfattning man gör när man är hemma med barn kan innebära en del påfrestningar. Speciellt kanske när man är intresserad av heminredning i den höga grad jag nog får erkänna mej att vara. Just nu funderar jag på hur coolt det skulle vara att byta ut de röda handledarna i trappan upp till övervåningen till svarta högblanka? Supersnyggt!
Annars är det ljuvligt med en ny IDOL-säsong. Jag måste säga att det känns som julafton varje kväll när klockan närmar sig 20.00. Då måste barnen sova!! Jag känner mej djupt engagerad. I skrivandets stund är det bara några minuter kvar tills en av tjejerna åker ur. Det blir ju en helkväll numera med det nya upplägget. 20.00 sjungs det och 22.35 meddelas resultat. Olidligt spännande. Jag får inte glömma spela in i morgon när det är föreläsning.
I morgon är det också barnrytmik. En liten sångsamling som jag, Nova och Levis går på medan Daniel, Wiggo och Elton är i badhuset. I morgon är det Novas tur att bjuda på fika på rytmiken så idag har det bakats bullar med fyra barn i köket. En ny erfarenhet, en präktig sådan. Men det är alldeles fantastiskt med dessa barn och hemmaliv och ännu bättre blir det om jag ibland får kliva ur det med höga klackar och löshår!
Kramar!
Hemmalivet börjar jag dock att vänja mej vid nu. Ärligt talat var jag lite orolig innan allt tog fart med hösten. Jag var rädd för att känna mej trött och uttråkad och rädd för att bli en alltför tjatig mamma. Uttråkad? Det händer ju självklart saker hela tiden med fyra barn men dagarna ser ändå ganska lika ut. Lite kan jag sakna den intellektuella stimulansen.
Men jag ser nu riktigt fram emot höstdagarna. Fyraårstrotsen har dämpats och jag behöver inte tjata i samma grad vilket i sin tur bidrar till en piggare och mer harmonisk mamma. Jag är också störtförälskad i min lilla bebis! Så där riktigt dunderkär! Levis är helt enkelt underbar! Sådana skulle jag kunna ha hur många som helst. Jag tror att Levis gjort hela familjen lugnare. Om inte jag minns fel var det mer hysteriskt här hemma innan han kom än vad det är nu.
Inte vet jag om det är så här men kanske: Första barnet innebär ju en massa förändringar på en massa plan – helt plötsligt har man blivit mamma och pappa och allt det där och vad är en bebis överhuvudtaget? Man har ju noll erfarenhet i ämnet. Andra barnet: Procentuellt innebär det ju en stor ökning, tvåbarnschocken och många talar om att pappan får en mer självklar roll, det låter ju galet men ändå!? Tredje barnet behövs för att framkalla totalt kaos. Två vuxna räcker oftast till för två barn. Man kan ta på dem, jaga dem, mata dem och krama dem samtidigt utan att någon behöver vänta. Och fjärde barnet: Kanske är toppen av kaos redan nådd så att andelen kaos per barn procentuellt blir mindre och därigenom minskar upplevelsen kaos. Vet inte, men för oss har fjärde barnet inte innburit några förändringar i familjestrukturen. Tvärtom har nog Levis bidragit till en större lycka och lugn hos oss alla.
Idag har det varit fotografering på dagis och jag erkänner, jag har ljugit för min son. Jag sa att den röda klänningen med rosa blommor på låg i tvätten. Elton ville ha den på sig och han har fått ha den, tro mej, i fyra månader, dagligen... För någon vecka sedan satte vi klänningstopp för både Elton och Nova eftersom hösten ofta kräver lite varmare kläder än solklänningar. Men nu blev det ju krångligt när Nova fick ha klänning på sig till fotografen och inte Elton... Så jag ljög. Egentligen har jag inget bra argument för min aktion mer än att jag är minst sagt trött på att se honom i klänningen. Vi har så många kort på Elton i röd svit då det ofta är på sommaren man tar kort och ett fotografbesök i just den stassen hade inneburit ännu mer föreviganden.
Annars funderar jag på hur många döskallar som är lämpligt på en tvåmånaders bebis? Levis har två bodysar med skallar på, två hakklappar och en nappkedja och en mössa med detsamma. Jag fattar egentligen ingenting av hela den här döskallegrejen. Dom finns bara överallt!! Men visst är dom ganska coola?!
Jag läser Mama, en tidning för (trendiga) mammor. Igår kom den i min brevlåda och jag blev bestört! Här har jag gått med ljus och lykta för att hitta ett skönt, karaktärsfyllt, lite smått trendigt men samtidigt enkelt namn (det är Levis namn jag talat om) och vad ser jag? Självaste chefsredaktören har precis fått en pojkbebis, en Levis, och hon skriver ut det i tidningen!! ”Levis” kommer ju att spridas ut över Sveriges land som en löpeld, eftersom Levis är det finaste namnet som finns utan konkurrens, eller också skrattar de gott i stugorna och tänker: stackars barn!
I Mama stod det också om Pernilla Wahlgrens familjeliv som fyrabarnsmamma. Jag identifierar mej ganska starkt med henne. Det är egentligen bara musikkarriären och sekelskiftesvillan på Lidingö som skiljer oss båda, och det kan väl sällan vara nåt.
Att se hemmet i den omfattning man gör när man är hemma med barn kan innebära en del påfrestningar. Speciellt kanske när man är intresserad av heminredning i den höga grad jag nog får erkänna mej att vara. Just nu funderar jag på hur coolt det skulle vara att byta ut de röda handledarna i trappan upp till övervåningen till svarta högblanka? Supersnyggt!
Annars är det ljuvligt med en ny IDOL-säsong. Jag måste säga att det känns som julafton varje kväll när klockan närmar sig 20.00. Då måste barnen sova!! Jag känner mej djupt engagerad. I skrivandets stund är det bara några minuter kvar tills en av tjejerna åker ur. Det blir ju en helkväll numera med det nya upplägget. 20.00 sjungs det och 22.35 meddelas resultat. Olidligt spännande. Jag får inte glömma spela in i morgon när det är föreläsning.
I morgon är det också barnrytmik. En liten sångsamling som jag, Nova och Levis går på medan Daniel, Wiggo och Elton är i badhuset. I morgon är det Novas tur att bjuda på fika på rytmiken så idag har det bakats bullar med fyra barn i köket. En ny erfarenhet, en präktig sådan. Men det är alldeles fantastiskt med dessa barn och hemmaliv och ännu bättre blir det om jag ibland får kliva ur det med höga klackar och löshår!
Kramar!
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
