Saturday 24 November 2012
Goda möten ger positiva spiraler
”Mamma, jag vill inte dö!!!”
Här förbereder jag mej för en stund av allvar, eftertanke, ångest, kramar och tårar.
Mamman svarar: ”Vad känner och tänker du?”
”Jo, det verkar vara så tråkigt att vara en ängel för när jag redan har flugit runt och tittat på allt har jag ju inget mer att göra! Fyyyyyy vad långtråkigt... jag vill verkligen inte dö!!! Men jag kommer iallafall att leva längst av alla i familjen för jag föddes sist så ni får flyga mer, haha!”
Inte mycket dödsångest där inte. Jag får spara de kloka orden.
En höst har förflutit. Rackarns vad fort den rusade. Jag försöker tänka efter vad jag varit med om. Ett av mina nyårslöften inför 2012 löd ”att vara närvarande i de människor jag möter". Det jag främst tänkte på var att inte missa att uppleva och andas in mina barn och kära, vara mindful och samla på sköna minnen … och det möte jag minns bäst och upplevde med alla sinnen i alla högsta grad är mötet med barnmorskan. Det var kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på vid löftenas ingivelse.
Hos barnmorskan skulle jag byta spiral. Ut med det gamla in med det nya – än så länge mycket nyår. Att utsätta sig för detta med allt vad det innebär hör ju inte till det vardagliga (tack och lov) men ändå beter jag mej som om det vore det käckaste och mest naturliga i världen. Eller, jag försöker bete mej som sådan, för allt är planerat för att jag ska framstå som avspänd och självsäker.
Som ett exempel planerar jag noga och omsorgsfullt vad jag ska ha på mej. Nån LAGOM lång top så att jag under promenaden till gynstolen iallafall känner mej någorlunda påklädd utan att för den skull verka obekväm och skamsen inför min egen nakenhet. Jag planerar också för att jag inför gynbesök är LAGOM ansad. Inte alltför fåhårig – vill ju inte att barnmorskan ska tycka att jag är vulgär och porrig (och få henne att tro att jag tror att jag är på casting inför en porrfilmsinspelning). Samtidigt vill jag heller inte vara alltför ”vildvuxen” – jag vill ju ändå känna mej lite fin och visa på att jag tar hand om mej just för att jag är fin och bryr mej om mej själv.
Och sedan var det den lilla våtservetten i handväskan.
Besöket började med att jag fick svara på frågor, många frågor. Frågor om mitt hälsotillstånd, om hela släktens hälsotillstånd, om graviditeterna och förlossningarna och frågor om övriga vanor, mer eller mindre lustiga att svara på. Då allt var journalfört och jag tittat på klockan ett antal gånger för att försöka begripa vilken spårvagn jag skulle hinna ta till jobbet, avslutade barnmorskan frågestunden med: ”Har du haft oskyddat samlag under de senaste 5 dagarna?” Hjäääälp, vänta nu… tisdag, måndag, söndag, lördag… Skit, jag begriper ju att nätterna är inkluderade, så hur ska jag komma ifrån detta? Jag kände mej i stunden ertappad, som om jag erkänt värsta brottet, utskämd.
”Ja”, pressade jag fram och jag kände med ens hur kinderna blossade. Barnmorskan blev lika generad hon; ”Våra rutiner lyder att vi inte byter spiral på en patient som haft oskyddat samlag under de senaste dagarna. Jag måste gå ut och diskutera med mina kollegor om hur vi ska göra nu!”
Där satt jag i min ensamhet medan barnmorskan pratade med sina kollegor om den lösaktiga patienten. Undra vad hon sa? ”Jag har en kvinna därinne som har syndat ty hon har haft oskyddat samlag. Vad ska vi göra med henne?” Straffet blev att jag fick boka en ny tid för insättning av spiral. Barnmorskan ursäktade sig för att jag inte fått samlagsinformationen men tröstade mej med att alla journaluppgifter nu ialla fall var ifyllda så nästa besök skulle gå lätt och fort, trodde hon ja :) - Det föreligger en risk att det blir bebis vid själva spiralbytet om man älskat för tätt inpå och det är ju liksom det man vill förhindra.
Tur att det där sexet ändå blev så bra, riktigt bra. Det minns jag också. Mm
Inför nästa besök noterade jag kryptiska koder i almanackan, vilka betydde ”No sex”. För säkerhets skull drog jag till med en hel veckas avskildhet för att inte ett enda sexspår skulle anas. Alltså, inte ertappad en gång till!
Och sedan var det åter dags. Lagom klädd, lagom ansad, med en liten våtservett i handväskan. Återigen försöker jag verka opryd, avspänd, cool och tillfreds med hela situationen så att barnmorskan skulle tro att ändå jag vid 39 års ålder är den starka och accepterande kvinna jag önskar vara, med ett naturligt och enkelt förhållningssätt till min egen kropp.
Jag klär av mej i det lilla båset och drar ner den utvalda tröjan så långt det går, för att visa så lite som möjligt så länge som möjligt, och tänker att jag nu en gång för alla ska placera rumpan NÄRA barnmorskan. Ska bara komma upp först, ta ett litet kliv upp på pallen och sedan rotera helt naturligt utan att ramla ner. Allt känns fullkomligt normalt:) Hjälp, där höll jag på att snubbla igen. Upp med benen, andas djupt… ”Också kommer du lite längre fram med rumpan…” Att jag aldrig kan få till det! Jag vill ju bara visa någon form av respekt för barnmorskans arbetsmiljö. Ta ansvar och visa hänsyn!
Sedan händer inte mycket. Allt är tyst, koncentrerat från båda parter, en lång stund. Lite då och då får jag svara på frågan ”Går det bra?”, varvid jag mumlar: ”Mm” på både ut och inandning. Andas Sara, andas! Och när jag tror att allt är klart säger barnmorskan: ”Jag ska säga dej som det är - jag hittar ingen spiral!”… och sedan kommer nåt jag känner igen: ”Jag måste gå ut och diskutera med mina kollegor samt hämta ett par större verktyg!” Varför, VARFÖR måste hon vara så förbannat ärlig? Varför kan hon inte bara säga att hon ska hämta de minimalistiska (gärna rosa) anpassade för finlir. Eller varför måste hon säga någonting alls? Jag blundar ju ändå!
Då låg jag där i min ensamhet, igen. Helt galet med benen i vädret, ingen återvändo. Vilken spårvagn kommer jag att hinna med? Kommer jag ens att kunna åka spåvagn?
Ever more?
Vips var det flera i rummet och jag tyckte det var enklast att tänka att jag var med i nån slags film, en väldigt konstig sådan förvisso. Tack och lov visade sig filmen ha ett lyckligt slut. Den försvunna spiralen hittades och ersattes med en ny och jag fick höra att jag varit ”sååååååå duktig!” och blev erbjuden kaffe för allt lidande. Barnmorskan bad mej sitta i soffan i väntrummet i minst 15 minuter för att minimera risken att svimma på hårt underlag. Men då hon vände in på kontoret – för att skriva journal – var det jag som tittade på klockan och insåg att jag nog skulle hinna med den planerade spårvagnen om jag rusade. Jag smet och klev ut i verkligheten.
Tänk så många möten människan ständigt är en del utav och har makt att påverka. Vissa möten som det ovan nämnda har man fullt upp med att bara hantera. Men annars tycker jag att man bör ta sig en extra tanke om att varje möte är viktigt och kan vara av allra högsta betydelse för någon. Ett möte kan spela roll, påverka, göra någon glad, kan få någon att känna sig bekräftad, viktig och betydelsefull. Jag hoppas kunna bidra med positiv energi i de möten jag är en del utav.
Året är snart slut och jag ser som vanligt med förhoppning och intresse fram emot det nya. Men jag känner också denna gång en oro inför den framtid våra barn ska möta. Det samhälle vi lever i har blivit så hårt och hänsynslöst. När förlorades respekten för människan? Och när blev människolivet inte värt någonting alls?
Därför tror jag att det idag är viktigt, mer än någonsin, att se på varandra med värme, respekt och tro. Att bekräfta liten som stor med en blick som säger ”Du är fin och jag tror på dej!”
Men jag är också tacksam över att jag ännu ett år fått ha mina nära omkring mej. Och jag tänker särskilt på dem som detta år mist någon de hållit av, som nu får prata med änglarna som flyger omkring...
Med önskan om en fin adventstid!
Puss & Kram
Thursday 5 April 2012
Banditer, choklad och prima sanning!
Mamman: "Innan det blir TV ska det vara städat i pysselrummet och i era rum!", Barn 1: "Men det var inte jag, jag har inte ens varit i pysselrummet..." Barn 2: "Inte jag heller..." Barn 3: "Inte jag heller..." Barn 4: Inte jag heller, det var en tjuv!"
Denna frekvent förekommande story är ju bara hur kusligt som helst. Det är alltså en tjuv som stökat till i barnens rum denna gången också!? Nej, nu flyttar jag! Jag vågar inte bo kvar bland tjuvar och banditer. Jag packar! Ögnaböj! På stubben!
I samma ögonblick försäkrar alla barnen att de verkligen lagt tillbaka fjärrkontrollerna till Wii-spelet i sin låda TROTS att det ligger fyra kontroller spridda i soffan!!! Hu, vad ruskigt, då måste alltså någon annan ha smugit sig in i huset och funderat ett slag på om det inte skall till att busas runt lite? OCH vilken snilleblixt denna någon kom på - jo men jag tar och plockar fram fjärrkontrollerna och placerar ut dem lite sporadiskt i soffan - DET är en kul grej! Riktigt festligt! Vilket ordentligt komiskt SPRATT som spelas!
Ibland försvinner det kakor och blockchoklad - är det sistnämnda ens gott?, men det är INGEN här hemma som känner vid något om förlusten, inte ens med chokladrester runt mungiporna. Det brukar visst bara vara "smuts" eller "jord", - är det gott?
Här hemma har vi även "lag" på att tvätta händerna innan man pillar med datortangenterna och ändå, OCH ÄNDÅ, är tangenterna konstant kläggiga trots att barnen IMMER (låter starkare med det tyska) tvättar händerna (så klart - för att mamma och pappa har sagt det:-) innan de jobbar med datorn. Vad märkligt, tänk att någon annan (förslagsvis en tjuv) smyger omkring och kletar ner tangenterna med diverse smörja. Är inte det konstigt så säg?
En gång när mamman satte hårt mot hårt då det försvunnit en chokladboll, och sonen var lite för stor för att dra till den där om "tjuven" och anande att ingen skulle få kvällsmat om inte "sanningen" kom fram, skapades fantastiska förklaringsmodeller: "Jo, jag snubblade (chokladbollarna stod högt upp för att ingen skulle nå dem - och att snubbla över dem också skulle innebära en otrolig fallenhet för akrobatiskt konstnärlighet) och då råkade min tunga hänga ut som liksom snuddade vid en chokladboll och då tänkte jag att jag ändå gjorde alla en tjänst eftersom det då kommit baciller på den så jag tog den eftersom ingen ändå skulle vilja ha den!"
Ja, så kan man ju också säga. Jag gjorde alla en tjänst. Det är fina grejer det. Här förtjänas fina betyg åt föräldraskapet.
Jag vill ha lite ordning och reda här hemma. Framförallt vill jag att man ska säga som det är och stå för det man gjort. "Fel" gör vi alla titt som tätt, mammor och pappor inkluderade. Vid närmare eftertanke har jag måhända tagit lite väl hård ton i mina försök att införa någon form av ordning och respekt här i hemmet då Levis i julas undrade om "polisen kommer om man råkar öppna adventskalenderns luckor innan utsatt dag?"
Jag vill ju egentligen bara att barnen ska få med sig att våga säga som det är och att man vinner mer på att förtälja sanningen än att krysta fram ihopdiktade historier - även om det senare kanske gynnar fantasin och skapar fram mången framgångsrik "busig" författare.
Nu blev det så där jobbigt igen. Ont i magen typ.
Säga som det är och prompt tvinga fram den nakna sanningen. Den snuskigt ärliga nakna sanningen?
Mitt i skrivande stund poppar vissa bortträngda sekvenser upp ur mitt liv. Det fanns nämligen en tid då jag och maken typ delade på en chokladkaka (100g) varje kväll. Det var vår lilla hemlighet och vår "belöning" efter att ha roddat ännu en dag fylld av förvärvsarbete, föräldraskap och vardagspusslande. Choklad sägs ju också stilla sexlusten så efter kakan kunde vi sedan bara gå också lägga oss nöjda och tillfreds för att vakna till en ny dag och att i slutändan av den vara värd ännu en chokladkaka.
Om detta nu skulle vara vår hemlighet var vi inte särskilt smarta! Vi la pappemballaget till chokladen där pappen skall vara; i den tillfälliga pappåtervinningen i köket som sedan bärs ner till återvinningscentralen i källaren. Detta är ett mycket viktigt inslag i vårt hem.
Det vi inte tänkte på var att våra barn fullkomligt älskar att pyssla och att då de är "pysselnödiga" (Levis uttryck) ganska snabbt styr mot den tillfälliga pappåtervinningen i köket för att skapa spektakulära pappkreationer (lite elakt kan man här säga att det prydligt ihopvikta skräpet kommer fram igen i flerfaldiga volymer...)
"Mamma, det ligger 15 chokladkartonger här som inte vi fått smaka av..."
Ja du lilla mamman. Säg nu som det är, säg att du tröstäter choklad varje kväll och försök sedan få barnen att förstå hur viktigt det är att bara äta godis på lördagar, eller försök få dem att begripa att inte goda gärningar behöver belönas för att de liksom bara skall komma ändå, av sin naturlighet, för att vi är goda och vill gott, för andras vinning skull...
Fram med språket och den prima sanningen du så starkt proklamerar ska fram till varje pris!
Choklad i dessa mängder är ju inte nyttigt alls och inte heller det minsta charmigt för förhållandet på sikt. Hur ska man ens komma intill att få till sex där "på sikt" om nu lusten mot förmodan skulle falla på?
Här försöker vi stå upp för en aktiv och sund livsstil och sedan sitter vi här i TV-soffan och tuggar choklad. Vilket hyckleri!
Sa den lilla mamman som det var?
Nej, där blev hon kreativ som den värsta författaren (vad hon måste ha tränat sig som barn) och snörde ihop nåt om centralåtervinningen i källaren som tvingats flyttas upp i köket på grund av fuktbelastning (nåt typ alldeles totalt obegripligt så att följdfrågor inte ens fanns i tanken).
Det funkade.
Numera slänger vi pappen till chokladen direkt i soporna gärna under kladdiga äppelskruttar där barnen omöjligtvis vill leta efter pysselmaterial. Få se hur länge det håller, tills den dag kanske de kommer på att man kan göra käcka smycken av skruttar och skal?
Vi äter nu heller inte alls lika mycket choklad. Vi har sex istället :) Haha, där nyttjade jag min lite smått livliga fantasi igen!
Förresten, jag har nu googlat på "choklad" och "sexlust" och det är TVÄRTOM! Choklad ÖKAR lusten! Jaha? Vi som var så nöjda. Skulle vi alltså ätit ännu mer?? Eller också borde jag haft mer av kakan i proportion 75/25 sådär, minst! Hade nog lätt fått med mej maken på det :)
Hur knyts det här spridda resonemanget ihop nu då?
Vi får väl helt enkelt ta varandra i handen, barn som vuxen, och hjälpa varandra och leda varandra på lagom "rätta" och sanningsenliga vägar. Och kanske är det heller inte så dumt att då och då reflektera över sina egna handlingar innan man tar till orda alltför starkt? Att först gå på den egna bjälken innan man går på den nästas kvist. Jag tycker ändå att bibeln har en hel del viktigt att säga om vår medmänniska. "Det du vill att andra människor ska göra mot dej ska du också göra mot dem". Hade det bara funkat all over hade världen varit en riktigt fin plats att leva på. Alla hade fått mumsa choklad...
Barnen - jag älskar er! Ni är fantastiska som ni är! Jag ska göra allt jag kan för att jaga bort tjuvarna, eller kanske inte? Vi alla måhända behöver "tjuvarna" att skylla på ibland. Fortsätt också säga till mej när jag gör fel. Tillsammans lär vi oss bäst!
Puss och kram!
Denna frekvent förekommande story är ju bara hur kusligt som helst. Det är alltså en tjuv som stökat till i barnens rum denna gången också!? Nej, nu flyttar jag! Jag vågar inte bo kvar bland tjuvar och banditer. Jag packar! Ögnaböj! På stubben!
I samma ögonblick försäkrar alla barnen att de verkligen lagt tillbaka fjärrkontrollerna till Wii-spelet i sin låda TROTS att det ligger fyra kontroller spridda i soffan!!! Hu, vad ruskigt, då måste alltså någon annan ha smugit sig in i huset och funderat ett slag på om det inte skall till att busas runt lite? OCH vilken snilleblixt denna någon kom på - jo men jag tar och plockar fram fjärrkontrollerna och placerar ut dem lite sporadiskt i soffan - DET är en kul grej! Riktigt festligt! Vilket ordentligt komiskt SPRATT som spelas!
Ibland försvinner det kakor och blockchoklad - är det sistnämnda ens gott?, men det är INGEN här hemma som känner vid något om förlusten, inte ens med chokladrester runt mungiporna. Det brukar visst bara vara "smuts" eller "jord", - är det gott?
Här hemma har vi även "lag" på att tvätta händerna innan man pillar med datortangenterna och ändå, OCH ÄNDÅ, är tangenterna konstant kläggiga trots att barnen IMMER (låter starkare med det tyska) tvättar händerna (så klart - för att mamma och pappa har sagt det:-) innan de jobbar med datorn. Vad märkligt, tänk att någon annan (förslagsvis en tjuv) smyger omkring och kletar ner tangenterna med diverse smörja. Är inte det konstigt så säg?
En gång när mamman satte hårt mot hårt då det försvunnit en chokladboll, och sonen var lite för stor för att dra till den där om "tjuven" och anande att ingen skulle få kvällsmat om inte "sanningen" kom fram, skapades fantastiska förklaringsmodeller: "Jo, jag snubblade (chokladbollarna stod högt upp för att ingen skulle nå dem - och att snubbla över dem också skulle innebära en otrolig fallenhet för akrobatiskt konstnärlighet) och då råkade min tunga hänga ut som liksom snuddade vid en chokladboll och då tänkte jag att jag ändå gjorde alla en tjänst eftersom det då kommit baciller på den så jag tog den eftersom ingen ändå skulle vilja ha den!"
Ja, så kan man ju också säga. Jag gjorde alla en tjänst. Det är fina grejer det. Här förtjänas fina betyg åt föräldraskapet.
Jag vill ha lite ordning och reda här hemma. Framförallt vill jag att man ska säga som det är och stå för det man gjort. "Fel" gör vi alla titt som tätt, mammor och pappor inkluderade. Vid närmare eftertanke har jag måhända tagit lite väl hård ton i mina försök att införa någon form av ordning och respekt här i hemmet då Levis i julas undrade om "polisen kommer om man råkar öppna adventskalenderns luckor innan utsatt dag?"
Jag vill ju egentligen bara att barnen ska få med sig att våga säga som det är och att man vinner mer på att förtälja sanningen än att krysta fram ihopdiktade historier - även om det senare kanske gynnar fantasin och skapar fram mången framgångsrik "busig" författare.
Nu blev det så där jobbigt igen. Ont i magen typ.
Säga som det är och prompt tvinga fram den nakna sanningen. Den snuskigt ärliga nakna sanningen?
Mitt i skrivande stund poppar vissa bortträngda sekvenser upp ur mitt liv. Det fanns nämligen en tid då jag och maken typ delade på en chokladkaka (100g) varje kväll. Det var vår lilla hemlighet och vår "belöning" efter att ha roddat ännu en dag fylld av förvärvsarbete, föräldraskap och vardagspusslande. Choklad sägs ju också stilla sexlusten så efter kakan kunde vi sedan bara gå också lägga oss nöjda och tillfreds för att vakna till en ny dag och att i slutändan av den vara värd ännu en chokladkaka.
Om detta nu skulle vara vår hemlighet var vi inte särskilt smarta! Vi la pappemballaget till chokladen där pappen skall vara; i den tillfälliga pappåtervinningen i köket som sedan bärs ner till återvinningscentralen i källaren. Detta är ett mycket viktigt inslag i vårt hem.
Det vi inte tänkte på var att våra barn fullkomligt älskar att pyssla och att då de är "pysselnödiga" (Levis uttryck) ganska snabbt styr mot den tillfälliga pappåtervinningen i köket för att skapa spektakulära pappkreationer (lite elakt kan man här säga att det prydligt ihopvikta skräpet kommer fram igen i flerfaldiga volymer...)
"Mamma, det ligger 15 chokladkartonger här som inte vi fått smaka av..."
Ja du lilla mamman. Säg nu som det är, säg att du tröstäter choklad varje kväll och försök sedan få barnen att förstå hur viktigt det är att bara äta godis på lördagar, eller försök få dem att begripa att inte goda gärningar behöver belönas för att de liksom bara skall komma ändå, av sin naturlighet, för att vi är goda och vill gott, för andras vinning skull...
Fram med språket och den prima sanningen du så starkt proklamerar ska fram till varje pris!
Choklad i dessa mängder är ju inte nyttigt alls och inte heller det minsta charmigt för förhållandet på sikt. Hur ska man ens komma intill att få till sex där "på sikt" om nu lusten mot förmodan skulle falla på?
Här försöker vi stå upp för en aktiv och sund livsstil och sedan sitter vi här i TV-soffan och tuggar choklad. Vilket hyckleri!
Sa den lilla mamman som det var?
Nej, där blev hon kreativ som den värsta författaren (vad hon måste ha tränat sig som barn) och snörde ihop nåt om centralåtervinningen i källaren som tvingats flyttas upp i köket på grund av fuktbelastning (nåt typ alldeles totalt obegripligt så att följdfrågor inte ens fanns i tanken).
Det funkade.
Numera slänger vi pappen till chokladen direkt i soporna gärna under kladdiga äppelskruttar där barnen omöjligtvis vill leta efter pysselmaterial. Få se hur länge det håller, tills den dag kanske de kommer på att man kan göra käcka smycken av skruttar och skal?
Vi äter nu heller inte alls lika mycket choklad. Vi har sex istället :) Haha, där nyttjade jag min lite smått livliga fantasi igen!
Förresten, jag har nu googlat på "choklad" och "sexlust" och det är TVÄRTOM! Choklad ÖKAR lusten! Jaha? Vi som var så nöjda. Skulle vi alltså ätit ännu mer?? Eller också borde jag haft mer av kakan i proportion 75/25 sådär, minst! Hade nog lätt fått med mej maken på det :)
Hur knyts det här spridda resonemanget ihop nu då?
Vi får väl helt enkelt ta varandra i handen, barn som vuxen, och hjälpa varandra och leda varandra på lagom "rätta" och sanningsenliga vägar. Och kanske är det heller inte så dumt att då och då reflektera över sina egna handlingar innan man tar till orda alltför starkt? Att först gå på den egna bjälken innan man går på den nästas kvist. Jag tycker ändå att bibeln har en hel del viktigt att säga om vår medmänniska. "Det du vill att andra människor ska göra mot dej ska du också göra mot dem". Hade det bara funkat all over hade världen varit en riktigt fin plats att leva på. Alla hade fått mumsa choklad...
Barnen - jag älskar er! Ni är fantastiska som ni är! Jag ska göra allt jag kan för att jaga bort tjuvarna, eller kanske inte? Vi alla måhända behöver "tjuvarna" att skylla på ibland. Fortsätt också säga till mej när jag gör fel. Tillsammans lär vi oss bäst!
Puss och kram!
Wednesday 7 March 2012
Vi kommer sen!
"Gå du före, vi kommer sen..."
Jag läste orden på en sten häromdagen. Stenen var belägen vid en minnesplats och var omringad av blommor, brev, nallar och ljus som ett uttryck för saknad, oförståelse och kärlek. Som en hälsning till en ung fin tjej som inte längre finns hos de sina.
Varför Sanna?
I helgen som var dog en annan fin tjej. Hon dog av en sjukdom. Bara 20 år gammal. Jag kände henne inte personligen men familjen runtom henne är min barndom. Jag tänker på dem alla, hela tiden, på dem som mist sin dotter, syster, barnbarn, kusin, syskonbarn, vän.
Varför Kajsa?
Ogripbart.
Tänk vilken liten skillnad det är på liv och död, ett litet ögonblick, och ändå gör skillnaden allt. Tillvaron står still, rasar samman, blir aldrig som den någonsin varit förut. Allt annat blir oväsentligt. Perspektiv byter perspektiv och påminner om det sårbara, det viktiga, om livet vi tar oss igenom, är så tacksamma över, njuter av, glädjs åt, kämpar med.
I svåra stunder, i stunder av saknad, förtvivlan och maktlöshet blir man ofta varse över vikten av att få vara nära de som är kvar, hur betydelsefulla alla är som finns runtomkring. Det känns viktigt att få visa sin kärlek till dem som inte gått före, som går en annan gång, som "kommer sen".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Vid ett tillfälle berättade jag för min son om en olycka jag en gång var med om. Frågan jag fick var: "Mamma, dog du då?" Det rationella svaret sonen fick var: "Nej", då han sekunden efter pustade ut och utbrast: "Vilken tur!!".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Och "vilken tur" att jag får vara i detta livet just nu, med dem som jag älskar och får vara till för och möta i skratt, i det ofattbara, i det som inte går att begripa, inte för någon.
"Gå du före, vi kommer sen..."
/Kärlek
Jag läste orden på en sten häromdagen. Stenen var belägen vid en minnesplats och var omringad av blommor, brev, nallar och ljus som ett uttryck för saknad, oförståelse och kärlek. Som en hälsning till en ung fin tjej som inte längre finns hos de sina.
Varför Sanna?
I helgen som var dog en annan fin tjej. Hon dog av en sjukdom. Bara 20 år gammal. Jag kände henne inte personligen men familjen runtom henne är min barndom. Jag tänker på dem alla, hela tiden, på dem som mist sin dotter, syster, barnbarn, kusin, syskonbarn, vän.
Varför Kajsa?
Ogripbart.
Tänk vilken liten skillnad det är på liv och död, ett litet ögonblick, och ändå gör skillnaden allt. Tillvaron står still, rasar samman, blir aldrig som den någonsin varit förut. Allt annat blir oväsentligt. Perspektiv byter perspektiv och påminner om det sårbara, det viktiga, om livet vi tar oss igenom, är så tacksamma över, njuter av, glädjs åt, kämpar med.
I svåra stunder, i stunder av saknad, förtvivlan och maktlöshet blir man ofta varse över vikten av att få vara nära de som är kvar, hur betydelsefulla alla är som finns runtomkring. Det känns viktigt att få visa sin kärlek till dem som inte gått före, som går en annan gång, som "kommer sen".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Vid ett tillfälle berättade jag för min son om en olycka jag en gång var med om. Frågan jag fick var: "Mamma, dog du då?" Det rationella svaret sonen fick var: "Nej", då han sekunden efter pustade ut och utbrast: "Vilken tur!!".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.
Och "vilken tur" att jag får vara i detta livet just nu, med dem som jag älskar och får vara till för och möta i skratt, i det ofattbara, i det som inte går att begripa, inte för någon.
"Gå du före, vi kommer sen..."
/Kärlek
Wednesday 29 February 2012
En mastig Sarah och en slående Ranelid
"Vilken mastig rumpa hon har!", kommenterade sonen under programledarens presentation av Melodifestivalens artister. Vems rumpa? Det är inte så svårt att gissa. Det finns nämligen en där som är lite "mastigare" än de andras, och det är knappast Helenas eller Ginas och inte heller Sean Banans även om han stenhårt verkar gå in för att få sin rumpa beskådad och omnämnd. Vackra fina Sarah Dawn Finer och fina mastiga rumpa!
Jag har tänkt på den där kommentaren, så värdig på nåt vis, respektfull, icke värderande, bara ett konstaterande och jag hoppas att sonen fortsätter att benämna kvinnors rumpor (och mäns också för den delen) på detta vördsamma sätt. Inte fet, inte äcklig, inte tjock eller grotesk, bara mastig och alldeles så underbar som en rumpa kan vara...
Jag ÄLSKAR Melodifestivalen! Jag älskar showen, skvallret, kläderna och det nakna... Melodifestivalen ger ett enormt upphov till åsiktsutbyte och jag är en av dem som sitter där och kommenterar - låtar som scenkläder, knasig koreografi som stela moves, rumpor som hår, samtidigt som jag är mäkta fascinerad av alla dessa artister som ställer upp i denna cirkus och låter sig bedömas och förnedras i stugorna, av medier, av kritiker och av "förståsigpåiga musikaliska experter". Det är inte många som har snälla saker att förtälja.
Över lag, både i festivalbubblan och i livet utanför existerar så mycket skitsnack och elaka kommentarer som i många fall är ogrundade. Det försiggår så mycket klagande på oväsentligheter. Vem har egentligen rätt att bedöma och kritisera och slå på andra med sitt eget tyckande? Varför tycks det också vara så mycket lättare att fälla negativa kommentarer än positiva? Varför tycks människan vara så programmerad på att söka "fel"? Vem har rätt att slå på Ranelid? Det är inte hans "fel" att han är i final.
Vad är det för miljö våra barn växer upp i? Hur ska barnen lära sig att säga snälla saker om varandra då de växer upp i en värld där klimatet och orden är så hårda? Kanske inte att undra på att svenska barn enligt vissa studier är de som är allra mest olyckliga och visar störst oro inför framtiden?
Det måste vara roligt och härligt och inte så allvarligt att vara vuxen och det är vår uppgift att visa det, för att barnen ska tycka att det är någon idé att liksom kämpa vidare. Sedan kan man välja att visa det på annat sätt än jag som tidigare idag för ett ögonblick undrade varför folk stirrade på mej på Mölndals centrum när jag skuttade runt som bäst på röda stenplattor. Lillkillen hade tydligt förmedlat att jag skulle bli "död" om jag råkade skutta på de vita - inte lätt för Mölndalsborna att veta att jag och Levis var Super Mario och Luigi som hoppade på röda svampar och samlade discostjärnor och eldblommor. Och inte vill man "dö" när man är på väg att träda in i nästa värld?
För att lyckas här i livet bör man också uppnå någon form av anständig nivå av socialisering.
I kväll har jag träffat en vän vars värld nyligen rasade samman i det verkliga livet, livet utanför Melodifestival och TV-spelen. Min vän fick uppleva att den hon levt med under halva sitt liv väljer att fortsätta livet med en annan, ett fall som troligtvis är större och ställer fler frågor än när Perelli ratas av tittarna trots miljonsatsningar.
Samma kväll som Lisa Miskovski skrällde till i Melodifestivalen - samma kväll förlorade en Mölndalsfamilj sin 15åriga dotter på det mest grymma sätt man kan tänka sig. Flickan valde bort sitt eget liv. Hoppas att hon medan hon levde fick höra av sin omgivning hur fin hon var, betydelsefull och värdefull.
Danny? Loreen? Danny? Loreen?
Jag har inte svårt att tycka snälla saker om någon av dem. Dock MÅSTE Danny sjunga rent i finalen! Sursång i en sådan spektakulär show är nästintill ett lagbrott!
Danny?
Loreen?
Levis, som förövrigt undrar vad som händer om bokstäverna tar slut i datorn, hejar på Danny för att han "flyger" mycket bättre än Loreen!
Kanske bör stanna här, för att spara :)
Ska dock slösa med uppmuntran och vackra ord.
Hur svårt kan det vara?
Trevlig snäll helg!
S
Jag har tänkt på den där kommentaren, så värdig på nåt vis, respektfull, icke värderande, bara ett konstaterande och jag hoppas att sonen fortsätter att benämna kvinnors rumpor (och mäns också för den delen) på detta vördsamma sätt. Inte fet, inte äcklig, inte tjock eller grotesk, bara mastig och alldeles så underbar som en rumpa kan vara...
Jag ÄLSKAR Melodifestivalen! Jag älskar showen, skvallret, kläderna och det nakna... Melodifestivalen ger ett enormt upphov till åsiktsutbyte och jag är en av dem som sitter där och kommenterar - låtar som scenkläder, knasig koreografi som stela moves, rumpor som hår, samtidigt som jag är mäkta fascinerad av alla dessa artister som ställer upp i denna cirkus och låter sig bedömas och förnedras i stugorna, av medier, av kritiker och av "förståsigpåiga musikaliska experter". Det är inte många som har snälla saker att förtälja.
Över lag, både i festivalbubblan och i livet utanför existerar så mycket skitsnack och elaka kommentarer som i många fall är ogrundade. Det försiggår så mycket klagande på oväsentligheter. Vem har egentligen rätt att bedöma och kritisera och slå på andra med sitt eget tyckande? Varför tycks det också vara så mycket lättare att fälla negativa kommentarer än positiva? Varför tycks människan vara så programmerad på att söka "fel"? Vem har rätt att slå på Ranelid? Det är inte hans "fel" att han är i final.
Vad är det för miljö våra barn växer upp i? Hur ska barnen lära sig att säga snälla saker om varandra då de växer upp i en värld där klimatet och orden är så hårda? Kanske inte att undra på att svenska barn enligt vissa studier är de som är allra mest olyckliga och visar störst oro inför framtiden?
Det måste vara roligt och härligt och inte så allvarligt att vara vuxen och det är vår uppgift att visa det, för att barnen ska tycka att det är någon idé att liksom kämpa vidare. Sedan kan man välja att visa det på annat sätt än jag som tidigare idag för ett ögonblick undrade varför folk stirrade på mej på Mölndals centrum när jag skuttade runt som bäst på röda stenplattor. Lillkillen hade tydligt förmedlat att jag skulle bli "död" om jag råkade skutta på de vita - inte lätt för Mölndalsborna att veta att jag och Levis var Super Mario och Luigi som hoppade på röda svampar och samlade discostjärnor och eldblommor. Och inte vill man "dö" när man är på väg att träda in i nästa värld?
För att lyckas här i livet bör man också uppnå någon form av anständig nivå av socialisering.
I kväll har jag träffat en vän vars värld nyligen rasade samman i det verkliga livet, livet utanför Melodifestival och TV-spelen. Min vän fick uppleva att den hon levt med under halva sitt liv väljer att fortsätta livet med en annan, ett fall som troligtvis är större och ställer fler frågor än när Perelli ratas av tittarna trots miljonsatsningar.
Samma kväll som Lisa Miskovski skrällde till i Melodifestivalen - samma kväll förlorade en Mölndalsfamilj sin 15åriga dotter på det mest grymma sätt man kan tänka sig. Flickan valde bort sitt eget liv. Hoppas att hon medan hon levde fick höra av sin omgivning hur fin hon var, betydelsefull och värdefull.
Danny? Loreen? Danny? Loreen?
Jag har inte svårt att tycka snälla saker om någon av dem. Dock MÅSTE Danny sjunga rent i finalen! Sursång i en sådan spektakulär show är nästintill ett lagbrott!
Danny?
Loreen?
Levis, som förövrigt undrar vad som händer om bokstäverna tar slut i datorn, hejar på Danny för att han "flyger" mycket bättre än Loreen!
Kanske bör stanna här, för att spara :)
Ska dock slösa med uppmuntran och vackra ord.
Hur svårt kan det vara?
Trevlig snäll helg!
S
Sunday 29 January 2012
Förbättring, geléskinkor och festivaltider
Och nu har "premielöparbyxorna" landat i brevlådan (frånvaron av ett par löparbyxor såg jag som den enda möjliga orsaken till att det blev så lite rörelse för kroppen) och vad möts man då av på gator och torg, snö och is!!!! Men så retligt, jag som var så laddad! Heltänd! Puh, jag klarar mej ett litet tag till :-)
Ja, hur går det nu med alla löften och hopp om "förbättring" inom vissa områden vilka strukturerat plitades ner före nyåret? Det är hög tid för en första summerande utvärdering.
Förbättringsområde 1:
Min rygg värker och kroppen behöver röra på sig. Mer motion!
Jag tycker inte det är lönt att klaga innan man liksom.... Jag hör mej själv när barnen gnäller; "Ååååå, jag är så trött", "Men gå och vila dej i soffan då!" eller "Ååååå, jag är så kissenödig!", "Men gå och kissa då!", i ett något mer irriterande tonfall, även om jag försöker in i det längsta att låta sympatisk och förstående. Sådant klagande går inte riktigt hem hos mej. Jag går i taket och hamnar nästintill svävande över taket om det kontrande svaret på min uppmaning blir: "Jag orkar inte!"
Vissa situationer och "problem" finns det faktiskt mer eller mindre enkla lösningar på. Och träningen bör väl vara en sådan egentligen, för egentligen, ärligt, hur svårt är det att snöra på sig ett par skor och ge sig ut och springa en stund, egentligen?
Nu när jag dessutom fått nya löparbyxor med IFORM-prenumeratioen är det ju bara en tidsfråga. Eller hamnar de i lådan med alla 100 löparklockor och pulsmätare samt alla oumbärliga svettband som följt med tidigare prenumerationer?
MEN, jag har faktiskt börjat göra övningar på golvet till TV-tittandet! Jag har blivit min egen PT! Jag har skapat ett träningsprogram vilket inkluderar övningar för den mjuka magen, övningar för de inte längre tränade överarmarna och övningar för de sladdriga rumpskinkorna. Just det, jag stoppade in ett par övningar också för den värkande ryggen när jag ändå höll på. Och det går ganska så bra!? Jag blir så fruktansvärt allergisk bara för nu kommer vi till:
(På väg att uppnå målen)
Förbättringsområde 2:
STÄDNINGEN!
Om det fanns nåt som hette "strukturgolv" likt strukturtapet, skulle det kunna beskrivas som att vi har sådana golv, oregelbundna sådana. Det sitter mycket där som inte bör sitta där. Jag gjorde dock ett rivande härom veckan och städade trappan (vi har massor av prylar i trappan som endera ska upp en våning, endera ner en våning, endera sorteras, stängas, skickas till återvinningen eller sparas uppe på vinden). Jag fick bort varenda pryl vilket förbryllade lillkillen totalt: "Neeeej, mamma! Varför har du städat trappan? Nu känner jag ju inte igen mej!" Och vips pustar jag ut igen för inte skall små gossar göras vilsna? :)
Uppnår ej målen
Förbättreingsområde 3
Kärlek, sex och relationer:
Japp...
Uppnår ej målen
Förbättringsområde 4
Ekonomi:
Jag vill ut och resa snart. Långt och länge. Mina jämngamla fyller visst 40 nästa år och bara det legitimerar en resa, men maken säger att det måste till en del pengar ändå? Det räcker visst inte att fylla jämnt för att resan skall vara betald? Vi måste spara. För egen del har jag beslutat mej för att ha "köpstopp", men kommer ändå hem med påsar med reakläder till MEJ, med motiveringen "De här kläderna kanske min dotter vill ta över sedan om nåt år när jag tröttnat på dem..." Alltså hallå, jag hör ju hur illa den bortförklaringen låter. Försvarsmekanism en inom värsta sort träder fram, även om min dotter faktiskt frågade mej för ett tag sedan: "Mamma, kan jag få dina klänningar när du... dör?" Hon fick ett snyftande "ja" till svar.
Uppnår ej målen
Snart 40. Jag har en känsla av att jag börjar närma mej den måhända något egocentrerade men i många fall utvecklande funderaråldern.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Är jag nöjd med det som är?
Ska jag ens bo i Mölndal, för hur blev det med min barndoms drömmar om ett hus på landet? Just det, jag är ju allergisk för diverse kvalster och djur?
Ska jag verkligen leva ihop med min man, vi har ju levt ihop väldigt länge nu?
Orkar jag ens leva ihop med mej själv?
Är det OK att bara vara nöjd?
Jag funderar och jag skulle så gärna vilja utveckla en produkt. Tänk vad coolt att liksom vara ägare till en pryl! Jag gillar produkter med flerfunktionalitet och brås min lillgosse på mej finns det potential för att jag skulle klara mej fint i produktutvecklarbranchen. Jag och Levis var nämligen på Lindex härom dagen och Levis snurrade som vanligt runt i damunderklädesavdelningen. "Mamma, du kan köpa dej ett par nya skinkor här?" Va, sa jag och såg sedan lillgossen komma springandes mot mej med bröstinlägg (sådana där av hudfärgat gelématerial tänkta att fylla ut bh:n med för vissa stackare, mej inkluderad) i var hand. "Titta mamma, rumpskinkor!!"
Jamen, vilken bra idé, endera läggs de i bh:n för att buffa upp det som om möjligt finns där eller också läggs de i trosan för att puffa till de där dallriga... som vips förvandlas till ärtiga, fasta, oemotståndiga små äppelskinkor. Det finns hopp om jag och min PT får samarbetssvårigheter framöver. Men hur sitter de kvar, geléskinkorna? Nja, i värsta fall glider de ner och fram och bestämmelsen av könstillhörighet blir en gåta för omgivningen. Får fundera vidare på den... "De flerfunktionella bröstinläggen säljes tillsammans med specialtrosa med inläggsfickor..." Nja, jag tar med mej den funderingen in i funderaråldern...
Vilken tur att det är festivaltider som låter en hänföras och fascineras bland glitter, glamour, skandaler och nakenchockar. Man tillåts ta en liten paus från det "vanliga". Jag älskar dessa tider! Sex veckors lördagsfinaler är ju ingenting, jag vill bara ha mer och mer och mer! Som det lilla barnet som längtar efter julafton och helt plötsligt sitter där smått uppgivet och proppmätt bland papper och snören, "Jaha, det var liksom det, ett år kvar till nästa jul!".
I lördags blev jag kär i Loreen. Jag kan nästan säga att jag älskar henne. Och om drygt två veckor vet jag att jag kommer att bli kär i Danny (igen), det spelar liksom ingen roll vad han gör, hur han låter, vad han har på sig, vad han inte har på sig...
... och mannen, dej älskar jag på riktigt! Jag tror absolut att vi kommer att leva många år tillsammans (om du vill så klart), det verkar både enklast, bekvämast och mest praktiskt och framförallt BÄST för att det är DU som är DU och som jag älskar...
Love you D!
Ja, hur går det nu med alla löften och hopp om "förbättring" inom vissa områden vilka strukturerat plitades ner före nyåret? Det är hög tid för en första summerande utvärdering.
Förbättringsområde 1:
Min rygg värker och kroppen behöver röra på sig. Mer motion!
Jag tycker inte det är lönt att klaga innan man liksom.... Jag hör mej själv när barnen gnäller; "Ååååå, jag är så trött", "Men gå och vila dej i soffan då!" eller "Ååååå, jag är så kissenödig!", "Men gå och kissa då!", i ett något mer irriterande tonfall, även om jag försöker in i det längsta att låta sympatisk och förstående. Sådant klagande går inte riktigt hem hos mej. Jag går i taket och hamnar nästintill svävande över taket om det kontrande svaret på min uppmaning blir: "Jag orkar inte!"
Vissa situationer och "problem" finns det faktiskt mer eller mindre enkla lösningar på. Och träningen bör väl vara en sådan egentligen, för egentligen, ärligt, hur svårt är det att snöra på sig ett par skor och ge sig ut och springa en stund, egentligen?
Nu när jag dessutom fått nya löparbyxor med IFORM-prenumeratioen är det ju bara en tidsfråga. Eller hamnar de i lådan med alla 100 löparklockor och pulsmätare samt alla oumbärliga svettband som följt med tidigare prenumerationer?
MEN, jag har faktiskt börjat göra övningar på golvet till TV-tittandet! Jag har blivit min egen PT! Jag har skapat ett träningsprogram vilket inkluderar övningar för den mjuka magen, övningar för de inte längre tränade överarmarna och övningar för de sladdriga rumpskinkorna. Just det, jag stoppade in ett par övningar också för den värkande ryggen när jag ändå höll på. Och det går ganska så bra!? Jag blir så fruktansvärt allergisk bara för nu kommer vi till:
(På väg att uppnå målen)
Förbättringsområde 2:
STÄDNINGEN!
Om det fanns nåt som hette "strukturgolv" likt strukturtapet, skulle det kunna beskrivas som att vi har sådana golv, oregelbundna sådana. Det sitter mycket där som inte bör sitta där. Jag gjorde dock ett rivande härom veckan och städade trappan (vi har massor av prylar i trappan som endera ska upp en våning, endera ner en våning, endera sorteras, stängas, skickas till återvinningen eller sparas uppe på vinden). Jag fick bort varenda pryl vilket förbryllade lillkillen totalt: "Neeeej, mamma! Varför har du städat trappan? Nu känner jag ju inte igen mej!" Och vips pustar jag ut igen för inte skall små gossar göras vilsna? :)
Uppnår ej målen
Förbättreingsområde 3
Kärlek, sex och relationer:
Japp...
Uppnår ej målen
Förbättringsområde 4
Ekonomi:
Jag vill ut och resa snart. Långt och länge. Mina jämngamla fyller visst 40 nästa år och bara det legitimerar en resa, men maken säger att det måste till en del pengar ändå? Det räcker visst inte att fylla jämnt för att resan skall vara betald? Vi måste spara. För egen del har jag beslutat mej för att ha "köpstopp", men kommer ändå hem med påsar med reakläder till MEJ, med motiveringen "De här kläderna kanske min dotter vill ta över sedan om nåt år när jag tröttnat på dem..." Alltså hallå, jag hör ju hur illa den bortförklaringen låter. Försvarsmekanism en inom värsta sort träder fram, även om min dotter faktiskt frågade mej för ett tag sedan: "Mamma, kan jag få dina klänningar när du... dör?" Hon fick ett snyftande "ja" till svar.
Uppnår ej målen
Snart 40. Jag har en känsla av att jag börjar närma mej den måhända något egocentrerade men i många fall utvecklande funderaråldern.
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Är jag nöjd med det som är?
Ska jag ens bo i Mölndal, för hur blev det med min barndoms drömmar om ett hus på landet? Just det, jag är ju allergisk för diverse kvalster och djur?
Ska jag verkligen leva ihop med min man, vi har ju levt ihop väldigt länge nu?
Orkar jag ens leva ihop med mej själv?
Är det OK att bara vara nöjd?
Jag funderar och jag skulle så gärna vilja utveckla en produkt. Tänk vad coolt att liksom vara ägare till en pryl! Jag gillar produkter med flerfunktionalitet och brås min lillgosse på mej finns det potential för att jag skulle klara mej fint i produktutvecklarbranchen. Jag och Levis var nämligen på Lindex härom dagen och Levis snurrade som vanligt runt i damunderklädesavdelningen. "Mamma, du kan köpa dej ett par nya skinkor här?" Va, sa jag och såg sedan lillgossen komma springandes mot mej med bröstinlägg (sådana där av hudfärgat gelématerial tänkta att fylla ut bh:n med för vissa stackare, mej inkluderad) i var hand. "Titta mamma, rumpskinkor!!"
Jamen, vilken bra idé, endera läggs de i bh:n för att buffa upp det som om möjligt finns där eller också läggs de i trosan för att puffa till de där dallriga... som vips förvandlas till ärtiga, fasta, oemotståndiga små äppelskinkor. Det finns hopp om jag och min PT får samarbetssvårigheter framöver. Men hur sitter de kvar, geléskinkorna? Nja, i värsta fall glider de ner och fram och bestämmelsen av könstillhörighet blir en gåta för omgivningen. Får fundera vidare på den... "De flerfunktionella bröstinläggen säljes tillsammans med specialtrosa med inläggsfickor..." Nja, jag tar med mej den funderingen in i funderaråldern...
Vilken tur att det är festivaltider som låter en hänföras och fascineras bland glitter, glamour, skandaler och nakenchockar. Man tillåts ta en liten paus från det "vanliga". Jag älskar dessa tider! Sex veckors lördagsfinaler är ju ingenting, jag vill bara ha mer och mer och mer! Som det lilla barnet som längtar efter julafton och helt plötsligt sitter där smått uppgivet och proppmätt bland papper och snören, "Jaha, det var liksom det, ett år kvar till nästa jul!".
I lördags blev jag kär i Loreen. Jag kan nästan säga att jag älskar henne. Och om drygt två veckor vet jag att jag kommer att bli kär i Danny (igen), det spelar liksom ingen roll vad han gör, hur han låter, vad han har på sig, vad han inte har på sig...
... och mannen, dej älskar jag på riktigt! Jag tror absolut att vi kommer att leva många år tillsammans (om du vill så klart), det verkar både enklast, bekvämast och mest praktiskt och framförallt BÄST för att det är DU som är DU och som jag älskar...
Love you D!
Wednesday 11 January 2012
Andlighet, ärlighet, närvaro (och supersex)
Året har startat igång. Jag blir alltid lite mer andlig så här när ett nytt år ligger framför. Att lämna det gamla. Reflektera, glömma, förlåta, drömma, tänka nytt, hoppas på nytt, ny strävan, våga lämna, våga satsa, våga lyssna, våga bryta det bekväma, våga uppleva, våga utmana sig själv och andra, njuta, ta för sig, inse det egna värdet och försöka finna det som är JAG...
Jag vill iallafall att det nya året ska präglas av fyra ord; närvaro, ärlighet, ansvar och mod. Det lät högtravat. Jag måste ha in nåt mer? Lust!? Lust ska vi ha mycket utav! Och gärna energi. Sex ord. Gärna lite mer sex också, och intimitet men mindre godis, definitivt mindre godis, men definitivt mer sex...
Att trampa in i ett nytt år kan innebära att ge sig själv en ny chans?! Jag gillar metaforer och symbolik. Symboliken stärker och ger kraft åt budskapet.
Jag var på en nyårsgudstjänst för ett par dagar sedan där själv grejen i gudstjänsten var att tänka på året som varit och fundera över förväntningarna över året som ännu är nytt. En perfekt gudstjänt för mej! Jag uppskattar varje tillfälle ämnad för reflektion och närvaro. Jag fick också ta emot ett litet hjärta i handen som symboliserade inte helt oväntat "kärleken". Sedan fick jag ett par senapsfrön i andra handen vilka symboliserade "kraften". Levis gick tätt intill mej och fick ta del av både "kärleken" och "kraften". SOM han retat syskonen för detta (vilka valde att gå upp en trappa för att spela DS och därmed också missa "kraften!")!
"Jag har fått kraften, den har gått rakt igenom huden!! Ni har ingen kraaft, haha!". Nu springer han jättefort hem från skolan just för kraftens skull medan jag vill säga att han vinner på grund av att jag envisas med att alltid bära skor med klackar...
Jag vill inte bortförklara det andliga, jag förstår inte allt alla gånger, (knappast några) vilket inte stör mej så här inpå det nya då jag gärna ser med mer öppenhet och inte är så noga med detaljer utan gärna vidgar tillvaron för mer andlighet och tillåtelse. Ju fler dagar som prickas av på det nya, desto mer sluten och kritisk blir jag...
Jag skulle nog vilja behålla lite av nyårskänslan för resten av året, vara orädd för det nya, vara gränslös (dock någorlunda kontrollerad vid närmare eftertanke, iallafall i några ej nämnda situationer), vara öppen med snudd på att också vara naiv, positiv och äga tilltro till det mesta! Jag vill njuta och göra vardagen levande och till fest så ofta det går...
Jo, så vill jag att året 2012 bli, det är min strävan!!!
Jag hoppas också på mer bloggande och mer låtskrivande. Och sedan... och sedan har jag också under året som varit lärt mej hur man får fler läsare till bloggen, det är bara till att titulera bloggen med "guppande bröst", "guppande tuttar", "sexiga tomtar", "klackskor" eller nåt annat lite edgigt. Det finns massor av folk som googlar på det, tro mej!! - jag ser det i min statistik, och vips hamnar de i min blogg! Lurad!!:) Tänk om man skulle skríva "supersex" denna gång? Och helt ur sammanhanget är det väl heller inte, för vem önskar sig inte lite "supersex" under 2012?
När ett nytt år tar sina första dagar kan jag heller inte låta bli att tänka på de sköra och gamla. Hur blir året för dem? Blir det ett helt år? Jag tänker på min mamma och pappa. Men efter att knappast ha ungått att ta del av olyckan på E20 vid Varatrakten häromdagen då en hel familj förintades, går det heller aldrig att föutse någonting för någon, det är nog bara till att leva på och ta hand om de sina så länge de finns, vara närvarande och ta vara på lusten och ansvaret för livet, de kära och inte minst sig själv...
Jag frågade barnen vad de ville med året 2012. "RESA, kanske till Danmark och ha det mysigt med familjen!", sa två, "Träna mer och få träffa Usain Bolt!" sa den tredje, "OMG, du bara pratar och jag fattar ingenting!" sa den fjärde...
Alla är vi olika och tack OMG för det!!
Tack också för ordet!
"Superkram"
Jag vill iallafall att det nya året ska präglas av fyra ord; närvaro, ärlighet, ansvar och mod. Det lät högtravat. Jag måste ha in nåt mer? Lust!? Lust ska vi ha mycket utav! Och gärna energi. Sex ord. Gärna lite mer sex också, och intimitet men mindre godis, definitivt mindre godis, men definitivt mer sex...
Att trampa in i ett nytt år kan innebära att ge sig själv en ny chans?! Jag gillar metaforer och symbolik. Symboliken stärker och ger kraft åt budskapet.
Jag var på en nyårsgudstjänst för ett par dagar sedan där själv grejen i gudstjänsten var att tänka på året som varit och fundera över förväntningarna över året som ännu är nytt. En perfekt gudstjänt för mej! Jag uppskattar varje tillfälle ämnad för reflektion och närvaro. Jag fick också ta emot ett litet hjärta i handen som symboliserade inte helt oväntat "kärleken". Sedan fick jag ett par senapsfrön i andra handen vilka symboliserade "kraften". Levis gick tätt intill mej och fick ta del av både "kärleken" och "kraften". SOM han retat syskonen för detta (vilka valde att gå upp en trappa för att spela DS och därmed också missa "kraften!")!
"Jag har fått kraften, den har gått rakt igenom huden!! Ni har ingen kraaft, haha!". Nu springer han jättefort hem från skolan just för kraftens skull medan jag vill säga att han vinner på grund av att jag envisas med att alltid bära skor med klackar...
Jag vill inte bortförklara det andliga, jag förstår inte allt alla gånger, (knappast några) vilket inte stör mej så här inpå det nya då jag gärna ser med mer öppenhet och inte är så noga med detaljer utan gärna vidgar tillvaron för mer andlighet och tillåtelse. Ju fler dagar som prickas av på det nya, desto mer sluten och kritisk blir jag...
Jag skulle nog vilja behålla lite av nyårskänslan för resten av året, vara orädd för det nya, vara gränslös (dock någorlunda kontrollerad vid närmare eftertanke, iallafall i några ej nämnda situationer), vara öppen med snudd på att också vara naiv, positiv och äga tilltro till det mesta! Jag vill njuta och göra vardagen levande och till fest så ofta det går...
Jo, så vill jag att året 2012 bli, det är min strävan!!!
Jag hoppas också på mer bloggande och mer låtskrivande. Och sedan... och sedan har jag också under året som varit lärt mej hur man får fler läsare till bloggen, det är bara till att titulera bloggen med "guppande bröst", "guppande tuttar", "sexiga tomtar", "klackskor" eller nåt annat lite edgigt. Det finns massor av folk som googlar på det, tro mej!! - jag ser det i min statistik, och vips hamnar de i min blogg! Lurad!!:) Tänk om man skulle skríva "supersex" denna gång? Och helt ur sammanhanget är det väl heller inte, för vem önskar sig inte lite "supersex" under 2012?
När ett nytt år tar sina första dagar kan jag heller inte låta bli att tänka på de sköra och gamla. Hur blir året för dem? Blir det ett helt år? Jag tänker på min mamma och pappa. Men efter att knappast ha ungått att ta del av olyckan på E20 vid Varatrakten häromdagen då en hel familj förintades, går det heller aldrig att föutse någonting för någon, det är nog bara till att leva på och ta hand om de sina så länge de finns, vara närvarande och ta vara på lusten och ansvaret för livet, de kära och inte minst sig själv...
Jag frågade barnen vad de ville med året 2012. "RESA, kanske till Danmark och ha det mysigt med familjen!", sa två, "Träna mer och få träffa Usain Bolt!" sa den tredje, "OMG, du bara pratar och jag fattar ingenting!" sa den fjärde...
Alla är vi olika och tack OMG för det!!
Tack också för ordet!
"Superkram"
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
