Banditer, choklad och prima sanning!

Mamman: "Innan det blir TV ska det vara städat i pysselrummet och i era rum!", Barn 1: "Men det var inte jag, jag har inte ens varit i pysselrummet..." Barn 2: "Inte jag heller..." Barn 3: "Inte jag heller..." Barn 4: Inte jag heller, det var en tjuv!"

Denna frekvent förekommande story är ju bara hur kusligt som helst. Det är alltså en tjuv som stökat till i barnens rum denna gången också!? Nej, nu flyttar jag! Jag vågar inte bo kvar bland tjuvar och banditer. Jag packar! Ögnaböj! På stubben!

I samma ögonblick försäkrar alla barnen att de verkligen lagt tillbaka fjärrkontrollerna till Wii-spelet i sin låda TROTS att det ligger fyra kontroller spridda i soffan!!! Hu, vad ruskigt, då måste alltså någon annan ha smugit sig in i huset och funderat ett slag på om det inte skall till att busas runt lite? OCH vilken snilleblixt denna någon kom på - jo men jag tar och plockar fram fjärrkontrollerna och placerar ut dem lite sporadiskt i soffan - DET är en kul grej! Riktigt festligt! Vilket ordentligt komiskt SPRATT som spelas!

Ibland försvinner det kakor och blockchoklad - är det sistnämnda ens gott?, men det är INGEN här hemma som känner vid något om förlusten, inte ens med chokladrester runt mungiporna. Det brukar visst bara vara "smuts" eller "jord", - är det gott?

Här hemma har vi även "lag" på att tvätta händerna innan man pillar med datortangenterna och ändå, OCH ÄNDÅ, är tangenterna konstant kläggiga trots att barnen IMMER (låter starkare med det tyska) tvättar händerna (så klart - för att mamma och pappa har sagt det:-) innan de jobbar med datorn. Vad märkligt, tänk att någon annan (förslagsvis en tjuv) smyger omkring och kletar ner tangenterna med diverse smörja. Är inte det konstigt så säg?

En gång när mamman satte hårt mot hårt då det försvunnit en chokladboll, och sonen var lite för stor för att dra till den där om "tjuven" och anande att ingen skulle få kvällsmat om inte "sanningen" kom fram, skapades fantastiska förklaringsmodeller: "Jo, jag snubblade (chokladbollarna stod högt upp för att ingen skulle nå dem - och att snubbla över dem också skulle innebära en otrolig fallenhet för akrobatiskt konstnärlighet) och då råkade min tunga hänga ut som liksom snuddade vid en chokladboll och då tänkte jag att jag ändå gjorde alla en tjänst eftersom det då kommit baciller på den så jag tog den eftersom ingen ändå skulle vilja ha den!"

Ja, så kan man ju också säga. Jag gjorde alla en tjänst. Det är fina grejer det. Här förtjänas fina betyg åt föräldraskapet.

Jag vill ha lite ordning och reda här hemma. Framförallt vill jag att man ska säga som det är och stå för det man gjort. "Fel" gör vi alla titt som tätt, mammor och pappor inkluderade. Vid närmare eftertanke har jag måhända tagit lite väl hård ton i mina försök att införa någon form av ordning och respekt här i hemmet då Levis i julas undrade om "polisen kommer om man råkar öppna adventskalenderns luckor innan utsatt dag?"

Jag vill ju egentligen bara att barnen ska få med sig att våga säga som det är och att man vinner mer på att förtälja sanningen än att krysta fram ihopdiktade historier - även om det senare kanske gynnar fantasin och skapar fram mången framgångsrik "busig" författare.

Nu blev det så där jobbigt igen. Ont i magen typ.

Säga som det är och prompt tvinga fram den nakna sanningen. Den snuskigt ärliga nakna sanningen?

Mitt i skrivande stund poppar vissa bortträngda sekvenser upp ur mitt liv. Det fanns nämligen en tid då jag och maken typ delade på en chokladkaka (100g) varje kväll. Det var vår lilla hemlighet och vår "belöning" efter att ha roddat ännu en dag fylld av förvärvsarbete, föräldraskap och vardagspusslande. Choklad sägs ju också stilla sexlusten så efter kakan kunde vi sedan bara gå också lägga oss nöjda och tillfreds för att vakna till en ny dag och att i slutändan av den vara värd ännu en chokladkaka.

Om detta nu skulle vara vår hemlighet var vi inte särskilt smarta! Vi la pappemballaget till chokladen där pappen skall vara; i den tillfälliga pappåtervinningen i köket som sedan bärs ner till återvinningscentralen i källaren. Detta är ett mycket viktigt inslag i vårt hem.

Det vi inte tänkte på var att våra barn fullkomligt älskar att pyssla och att då de är "pysselnödiga" (Levis uttryck) ganska snabbt styr mot den tillfälliga pappåtervinningen i köket för att skapa spektakulära pappkreationer (lite elakt kan man här säga att det prydligt ihopvikta skräpet kommer fram igen i flerfaldiga volymer...)

"Mamma, det ligger 15 chokladkartonger här som inte vi fått smaka av..."

Ja du lilla mamman. Säg nu som det är, säg att du tröstäter choklad varje kväll och försök sedan få barnen att förstå hur viktigt det är att bara äta godis på lördagar, eller försök få dem att begripa att inte goda gärningar behöver belönas för att de liksom bara skall komma ändå, av sin naturlighet, för att vi är goda och vill gott, för andras vinning skull...

Fram med språket och den prima sanningen du så starkt proklamerar ska fram till varje pris!

Choklad i dessa mängder är ju inte nyttigt alls och inte heller det minsta charmigt för förhållandet på sikt. Hur ska man ens komma intill att få till sex där "på sikt" om nu lusten mot förmodan skulle falla på?

Här försöker vi stå upp för en aktiv och sund livsstil och sedan sitter vi här i TV-soffan och tuggar choklad. Vilket hyckleri!

Sa den lilla mamman som det var?

Nej, där blev hon kreativ som den värsta författaren (vad hon måste ha tränat sig som barn) och snörde ihop nåt om centralåtervinningen i källaren som tvingats flyttas upp i köket på grund av fuktbelastning (nåt typ alldeles totalt obegripligt så att följdfrågor inte ens fanns i tanken).

Det funkade.

Numera slänger vi pappen till chokladen direkt i soporna gärna under kladdiga äppelskruttar där barnen omöjligtvis vill leta efter pysselmaterial. Få se hur länge det håller, tills den dag kanske de kommer på att man kan göra käcka smycken av skruttar och skal?

Vi äter nu heller inte alls lika mycket choklad. Vi har sex istället :) Haha, där nyttjade jag min lite smått livliga fantasi igen!

Förresten, jag har nu googlat på "choklad" och "sexlust" och det är TVÄRTOM! Choklad ÖKAR lusten! Jaha? Vi som var så nöjda. Skulle vi alltså ätit ännu mer?? Eller också borde jag haft mer av kakan i proportion 75/25 sådär, minst! Hade nog lätt fått med mej maken på det :)

Hur knyts det här spridda resonemanget ihop nu då?

Vi får väl helt enkelt ta varandra i handen, barn som vuxen, och hjälpa varandra och leda varandra på lagom "rätta" och sanningsenliga vägar. Och kanske är det heller inte så dumt att då och då reflektera över sina egna handlingar innan man tar till orda alltför starkt? Att först gå på den egna bjälken innan man går på den nästas kvist. Jag tycker ändå att bibeln har en hel del viktigt att säga om vår medmänniska. "Det du vill att andra människor ska göra mot dej ska du också göra mot dem". Hade det bara funkat all over hade världen varit en riktigt fin plats att leva på. Alla hade fått mumsa choklad...

Barnen - jag älskar er! Ni är fantastiska som ni är! Jag ska göra allt jag kan för att jaga bort tjuvarna, eller kanske inte? Vi alla måhända behöver "tjuvarna" att skylla på ibland. Fortsätt också säga till mej när jag gör fel. Tillsammans lär vi oss bäst!

Puss och kram!