Vad händer i morgon? Danny på Liseberg! Ah, om man skulle gå ändå. Jag har ju noterat det i almanackan. "Danny!!". Danny till mej och Saade till barnen, jo det står där... Och det vore ju trevligt, riktigt trevligt! Jag vet inte vad det är med den grabben som gör mej smått knäsvag. Då jag var 12 år var det Per Herrey, då 25 år, som fick mitt hjärta att klappra på. Nu är det Danny! Jag googlar och ser att The D-man är född 1986. Jag är iallafall konsekvent!
Annars har jag aldrig blivit kär så där värst vidare fort. Då kompisarna blev alldeles nervösa och fnittriga när skolans "snyggingar" gick förbi blev jag också förvisso alldeles nervös, men av en annan orsak. Jag blev nervös för att jag inte fattade vad man skulle bli nervös och fnittring för. Varför blev inte jag sådär pirrig och "kär". Vad är det för fel på mej? Jasså, är han snygg? För mej kom det hela mer att handla om psykologi än fysiologi. "Där kommer en sån där (stimuli) med ett sådant där utseende som klassificeras som snygg, och då förväntas av mej (respons) fnitter och rodnad. Det sistnämnda har jag aldrig haft svårt för. Har alltid rodnat för allt och ingenting.
Men visst har jag blivit kär, alldeles vansinnigt kär (vad hemskt vore livet annars), men för mej har det krävts något annat, det har krävt en längre tid av samtal, promenader och uppvaktning. Olika är vår Herres vägar.
Min dotter är helt olik mej. På fullaste allvar tänkte hon förra sommaren gå upp på Lisebergsscenen och fråga chans på Alexander Ryback. Hon och jag var tidiga för att få en fin plats och hade väntat och väntat tålmodigt. Precis innan spelningen utropades det att Alexander inte kunde komma (sedan fick vi höra att han visst slagit sönder sin fiol, vilken besvärlig blivande svärson) och tårar trillade ner för dotterns kinder. Jag har aldrig vågat fråga chans på någon. Tänk om jag skulle få ett nej? Bäst att låta bli, för vem vill ha en tjej med glasögon, sned lugg och mulliga lår?
Vad härligt att vilja fria på en scen? Jag gillar iallafall tanken. "Här kliver jag fram på vinst och förlust. Jag är en schysst tjej så därför frågar jag på dej!" En sådan tjej tänker iallafall sköna tankar om sig själv, har ett högt egenvärde, och går det åt skogen får man liksom ta det!
Jag minns hur jag stod och funderade i väntan på att "Alexander" skulle komma, och blev nog en smula lättad över att han inte dök upp. "Problemet" var löst men dottern var ledsen. Ja, jag hade redan pratat om att det vanligaste är att man träffas en del först och blir intresserad och sedan kär och då kanske man bestämmer sig att bli ett par.... Men det var enligt dottern bara skitsnack. "Om jag inte frågar honom får jag ju aldrig veta om han svarar "ja", för det kan han ju faktiskt göra mamma!"
För dottern är det nu Eric Saade som gäller (har däremellan varit "kär" i ett par simlärare, skolpedagoger, söndagsskolelärare och golvläggare). Att jag berättat att Eric är tillsammans med Molly är av mindre betydelse. "Men, han kan väl ändra sig!", varvid modern får en tupp i halsen, "jo, men visst kan han det, för DU är ju alldeles speciell och underbar!"
Att vara jordern medelpunkt! Så behagligt det måste vara så länge det varar! Lillprinsen befinner sig just där. "Varför är det bara fem på kortet, vart var jag?" - Jo du var inte född ännu! "Johoodu! Jag var bara uppe på mitt rum och väntade på att få komma ner!" Självklart kan inte universum fungera utan universums centrum, Levis. Allt annat är uteslutet. Det är ju honom allt är till för! Så måste det vara!
Men tänk om jag kunde fått behålla lite av det där som nu i vuxen ålder ofta sviktar, den där känslan av att vara viktig. Att vara betydelsefull både för mej själv och för de som jag har runtomkring mej. Att mitt liv spelar roll. Att jag har mycket att ge. Att det inte är så farligt att misslyckas...
Jag är uppvuxen med en sång vars text alltid fått mej att må bra:
DU vet väl om att DU är värdefull, att DU är viktig här och nu, att DU är älskad för din egen skull, för ingen annan är som DU.
Mina tankar och känslor är viktiga. Dina upplevelser är viktiga, dina tankar och dina känslor. Vi har betydelse.
Så Danny, kanske skuttar jag upp på scenen i morgon och iallafall frågar. För ingen annan är som jag, så du kan väl iallafall ge mej en chans!
Vi ses!
Sunday 29 May 2011
Wednesday 25 May 2011
Två timmar och 80 år
Grrrrrr, jag har verkligen försökt att släppa det men jag kan inte!! För ett par veckor sedan läste jag i tidningen Mama om hur föräldrarna till en 1,5 åring introducerat egentid i spjälsäng två timmar varje morgon. Artikeln handlade till råga på allt också om hur man lyckas behålla något slags sexliv när man är småbarnsförälder. Jag vet inte vad jag tycker är mest fantastiskt och fascinerande i storyn, att få en 1,5 åring att leka själv i två timmar, eller att ha sex i två timmar (hade nog själv mellan sexet också passat på att sätta på en och annan tvättmaskin eller åtminstone en diskmaskin och på så vis skulle diverse påsättning kunna ingå som ett naturligt inslag bland morgonsysslorna).
Jag tycker att det är jobbigt att läsa sånt här och blir lätt provocerad (eller kanske snarare avundsjuk och fylld av en känsla av misslyckande) "Bara DU trycker på rätt knappar är allting möjlligt. Det är DU som blundar och stänger dörrar". Som ett hån mot andra (mej) som försöker och kämpar, som vänder ut och in på sig själv och som försöker trolla med händer och fötter för att få ihop tillvaron.
Föräldrarna i artikeln var heller inte några luttrade och erfarna fyrabarnsföräldrar utan FÖRSTAGÅNGSFÖRÄLDRAR! Jag känner mej lurad och lam. Är det verkligen så enkelt? Vad har jag missat? Vad är det jag inte har förstått? Är jag så att jag omedvetet förnekar barnets inre kreativitet och inte litar på dess kraft utan tar ifrån det sin alldeles egna kapabla ”lekasjälvförmåga”. Är det jag själv som forserat fram den oharmoniska tillvaro som infinner sig hos oss tidiga mornar? ”Vi har introducerat två timmars egentid...” Alltså, hur gör man??? Innan minstingen ens hunnit vakna klockan 5.20 (märk väl, innan morgonBolibompa förargligt nog ens hunnit börja) mumlas det ”jag är hungrig, kan du duka frukost?”. Klockan 5.21 mumlar jag ”det är inte frukostdags än men snart börjar Bolibompa som du kan titta på”. Samma tid kastas ett svar tillbaka som inte längre är i någon mumlande form ”MEN JAG ÄR FAKTISKT HUUUUUUNGRIIIIIG MAMMABAJSKORV!!!”, varvid mammabajskorven snubblar upp och letar fram kniv och äpple i ett försök att få till käcka smala äpplebåtar, såsom hon vet att prinsen önskar dem, i en skål utan att orsaka något anmärkningsvärt blodbad. På så vis finns sysselsättning i 10-15 minuter innan nästa frukostutrop...
Men visst, jag har ju faktiskt inte provat ”Du lillprinsen, vänta lite bara, vi introducerar lite egentid här. Vad sägs om att leka själv en liten stund (två timmar) medan pappa och jag vilar (gosar) vidare?", och i en bisats också trycka till med "ty ett lyckligt samliv ger lyckliga föräldrar". Och vad var det inte jag läste lite längre fram i artikeln, jo att paret var gravida i sjätte måndaden, självklart. Något annat hade nästan varit oförlåtligt.
Kanske bör jag inte läsa Mama mer. Jag kan ju faktiskt under korttidsprenumerationera slänga tidningarna direkt i pappersslumpen och ändå ta del av premierna? Det är ju ändå mest dem jag är ute efter. Man behöver inte läsa. Man får låta bli.
Men hur gör man???? Två timmar liksom! Frågan kvarstår...
Egentligen vill jag bara gratulera föräldrarna i artikeln, både till deras harmoniska unge och till deras blommande kärleksliv!
”Man får de barn man förtjänar”, sa en bekant till mej en gång, vilket måste betyda att jag borde vara av en alldeles speciellt stark och tålamodskraftig natur, ägare till en nästintill omänsklig övernaturlighet, (skulle dock hellre vilja vara lite klenare och därmed ha en sådan där spjälsängsunge i första hand, alternativt en sådan där fjärrkontroll från Solsidan i andra hand med förmågan att förutom att kunna sätta på TV:n genom väggarna också ha den egenskapen att alltid trolla fram tiden till Bolibompadags och som en liten bonus också kunna skära lagom tunna äpplebåtar).
Min filosofi lyder: Allting har sin tid! Ingen tonåring vill ligga i sin mammas säng eller ber sin bajskorvsmamma fixa äpplebåtar klockan 5.20. Ingen tonåring suger heller på napp. Jo, lillprinsen har fortfarande napp (mitt dåliga samvete, jag vet att det är uruselt för tänderna, men två av barnen har tendens till underbett, så min teori är att nappen bara hjälper upp balansen lite. Tandläkaren kommer att säga "tack", helt säkert!) även om vi introducerat nappfria zoner. Med den formuleringen skulle kanske även vi kunna vara ett intressant ämne för Mama? När tonåren är i antågande är det också mindre vanligt med blöjor nattetid, så släng er i väggen alla kisselarmklockor som väcker alla i familjen utom just den klockan är avsedd att väcka. Måhända det också kommer en tid då man till och med överväger att väcka sin tonåring för att det skall vara någon mening med att ens gå upp sett ur ett vuxenperspektiv. Hela veckans tvätt avklarad under en och samma "morgonslummer". Allting har sin tid! Och åren går utan möjlighet till att trampa på bromsen...
I morgon åker jag och min familj till Götene för att fira far 80 år.
Älskade fina pappa. Vad roligt att få fira dej! Det enda tokiga i det hela är att det är på tok för många år som skall firas! Jag är så stolt över att vara din dotter, kan man säga så? Jag gör det iallafall! Grattis KÄRA pappa! Jag älskar dej! Du är så klok, flitig, energisk, omtänksam, levnadsglad och föredömlig på många vis... Jag önskar dej och mamma många härliga och glada år framöver!
Tack för att du tar hand om henne på ett så fint sätt!
Du har alltid fått mej att känna mej så speciell och älskvärd.
Prioriterad.
Introducerade du egentid i spjälsäng förresten...?
//Din yngsta dotter
Love
Jag tycker att det är jobbigt att läsa sånt här och blir lätt provocerad (eller kanske snarare avundsjuk och fylld av en känsla av misslyckande) "Bara DU trycker på rätt knappar är allting möjlligt. Det är DU som blundar och stänger dörrar". Som ett hån mot andra (mej) som försöker och kämpar, som vänder ut och in på sig själv och som försöker trolla med händer och fötter för att få ihop tillvaron.
Föräldrarna i artikeln var heller inte några luttrade och erfarna fyrabarnsföräldrar utan FÖRSTAGÅNGSFÖRÄLDRAR! Jag känner mej lurad och lam. Är det verkligen så enkelt? Vad har jag missat? Vad är det jag inte har förstått? Är jag så att jag omedvetet förnekar barnets inre kreativitet och inte litar på dess kraft utan tar ifrån det sin alldeles egna kapabla ”lekasjälvförmåga”. Är det jag själv som forserat fram den oharmoniska tillvaro som infinner sig hos oss tidiga mornar? ”Vi har introducerat två timmars egentid...” Alltså, hur gör man??? Innan minstingen ens hunnit vakna klockan 5.20 (märk väl, innan morgonBolibompa förargligt nog ens hunnit börja) mumlas det ”jag är hungrig, kan du duka frukost?”. Klockan 5.21 mumlar jag ”det är inte frukostdags än men snart börjar Bolibompa som du kan titta på”. Samma tid kastas ett svar tillbaka som inte längre är i någon mumlande form ”MEN JAG ÄR FAKTISKT HUUUUUUNGRIIIIIG MAMMABAJSKORV!!!”, varvid mammabajskorven snubblar upp och letar fram kniv och äpple i ett försök att få till käcka smala äpplebåtar, såsom hon vet att prinsen önskar dem, i en skål utan att orsaka något anmärkningsvärt blodbad. På så vis finns sysselsättning i 10-15 minuter innan nästa frukostutrop...
Men visst, jag har ju faktiskt inte provat ”Du lillprinsen, vänta lite bara, vi introducerar lite egentid här. Vad sägs om att leka själv en liten stund (två timmar) medan pappa och jag vilar (gosar) vidare?", och i en bisats också trycka till med "ty ett lyckligt samliv ger lyckliga föräldrar". Och vad var det inte jag läste lite längre fram i artikeln, jo att paret var gravida i sjätte måndaden, självklart. Något annat hade nästan varit oförlåtligt.
Kanske bör jag inte läsa Mama mer. Jag kan ju faktiskt under korttidsprenumerationera slänga tidningarna direkt i pappersslumpen och ändå ta del av premierna? Det är ju ändå mest dem jag är ute efter. Man behöver inte läsa. Man får låta bli.
Men hur gör man???? Två timmar liksom! Frågan kvarstår...
Egentligen vill jag bara gratulera föräldrarna i artikeln, både till deras harmoniska unge och till deras blommande kärleksliv!
”Man får de barn man förtjänar”, sa en bekant till mej en gång, vilket måste betyda att jag borde vara av en alldeles speciellt stark och tålamodskraftig natur, ägare till en nästintill omänsklig övernaturlighet, (skulle dock hellre vilja vara lite klenare och därmed ha en sådan där spjälsängsunge i första hand, alternativt en sådan där fjärrkontroll från Solsidan i andra hand med förmågan att förutom att kunna sätta på TV:n genom väggarna också ha den egenskapen att alltid trolla fram tiden till Bolibompadags och som en liten bonus också kunna skära lagom tunna äpplebåtar).
Min filosofi lyder: Allting har sin tid! Ingen tonåring vill ligga i sin mammas säng eller ber sin bajskorvsmamma fixa äpplebåtar klockan 5.20. Ingen tonåring suger heller på napp. Jo, lillprinsen har fortfarande napp (mitt dåliga samvete, jag vet att det är uruselt för tänderna, men två av barnen har tendens till underbett, så min teori är att nappen bara hjälper upp balansen lite. Tandläkaren kommer att säga "tack", helt säkert!) även om vi introducerat nappfria zoner. Med den formuleringen skulle kanske även vi kunna vara ett intressant ämne för Mama? När tonåren är i antågande är det också mindre vanligt med blöjor nattetid, så släng er i väggen alla kisselarmklockor som väcker alla i familjen utom just den klockan är avsedd att väcka. Måhända det också kommer en tid då man till och med överväger att väcka sin tonåring för att det skall vara någon mening med att ens gå upp sett ur ett vuxenperspektiv. Hela veckans tvätt avklarad under en och samma "morgonslummer". Allting har sin tid! Och åren går utan möjlighet till att trampa på bromsen...
I morgon åker jag och min familj till Götene för att fira far 80 år.
Älskade fina pappa. Vad roligt att få fira dej! Det enda tokiga i det hela är att det är på tok för många år som skall firas! Jag är så stolt över att vara din dotter, kan man säga så? Jag gör det iallafall! Grattis KÄRA pappa! Jag älskar dej! Du är så klok, flitig, energisk, omtänksam, levnadsglad och föredömlig på många vis... Jag önskar dej och mamma många härliga och glada år framöver!
Tack för att du tar hand om henne på ett så fint sätt!
Du har alltid fått mej att känna mej så speciell och älskvärd.
Prioriterad.
Introducerade du egentid i spjälsäng förresten...?
//Din yngsta dotter
Love
Tuesday 3 May 2011
159,5 cm hög gran utlånas
Plask! Jo man tackar, en liten i vanliga fall oförarglig plastmugg fylld till hälften med vatten placerad överst på dörren som jag stängde blev liksom droppen. Självklart var detta tvunget, ja, bara tvunget att hända samtidigt under den lite smått redan hysteriska timmen mellan fyra och fem då barnen skall hämtas och storgossen på något sätt forslas till fotbollsträningen. Samtidgt ropar lillgossen "jag har bajsat och kissat på mej"! Och vilken bajs sen då, värsta lösisen som rinner ner för benen! Just som jag parerar som bäst mellan flytande bajs ringer maken och meddelar att han visst inte kan komma hem som planerat för att "stötta upp" med dagens schema, ja, dottern skulle visst hämtas hos kompisen också, självklart samma tid som allt annat....
Egentligen vill jag bara sätta mej ner på rumpan och ge upp och skrika "jag vill inte"! Hur vara mindfull i detta kaos? "Nej men se, där rinner bajs!, tänk om jag skulle ta och lukta på det, lyssna till det, andas in det och bara vara... i bajset, för en liten, liten stund". Förlåt... men den vuxna, tålmodiga, kärleksfulla och pedagogiska rollen är inte alltid så enkel att spela... Jag orkar inte! Jag vill inte!
Jag kan iallafall prova med att ta ett djupt andetag, med näsan bortvänd från bajset, för att iallafall symboliskt inandas kraft och tålamod, klokhet och idérikedom FÖR HUR I HELA FRIDEN DE NÄRMSTA MINUTRARNA SKALL AGERAS! Så ja, lugn och fin... det kommer en ny dag i morgon med nya möjligheter, (läs, nya potentiella kaosliknade tillfällen), så det kanske kan vara fint att spara lite på energin. Kan "mammaenergi" återvinnas förresten?
Roller. Man spelar ett par stycken, med mer eller mindre utgångspunkt från sig själv, som man, kvinna, pappa, mamma, fru, kollega. Listan kan göras lång. Vissa roller är enklare, andra svårare.
Jag och mina kollegor får ibland ta del av genusföreläsningar på jobbet. Vi får fundera bland annat över vad som är konstruerat och förväntat angående mansroller och kvinnoroller, och jobba med våra egna fördomar om ditten och datten. Utvecklande i hög grad. Vi gör en massa övningar också. Senast en "Toleransövning". Man skulle gå fram till någon och liksom påpeka nåt som "jag ser att du har glasögon på dej, men det är ok för mej". Ett nästa steg var att bli "attackerad" av en hel flock kollegor... ja, upplevelsen var iallafall sådan när "flocken" som i mitt fall knappast kunde enas om vad som skulle kommenteras. Jag som annars känner mej ganska trygg och nöjd med min fåfänga (kan också väljas att ses som skaparkraft) blev plötsligt osäker. Varför har jag så många nitarmband på mej som fem stycken, det kanske är ganska överdrivet ändå, tre hade räckt, eller kanske ett, eller vänta nu! Nitarmband, är inte det töntigt? Å den rosa klockan sen då, jo, vid närmare eftertanke kanske den är lite väl kitchig och vem tror man att man är när man har fotlänk på sig, med dinglande rosa hjärtan? Det liksom skallrar till lite grand för varje kroppsdel jag viftar med. Ja just det, mina örhängen, varför sa ingen nåt om dem? De har kanske skallrat där i öronen såpass länge att de inte länge sticker ut... de bara ÄR i mitt eget väsen...
En sådan här dag kände jag mej som en 159,5 (utan klack) centimeter hög julgran. "Julgran utlånas, mest rosa men med lite lila högst uppe på toppen, med eller utan klack beroende på takhöjd, klar att ställas in i vardagsrummet"...
Det är ju lysande, då kan jag stå där i ett hörn och bara se på när bajset flyter, när vatten faller, när benskydd och träningskläder förhoppningsvis packas av någon ANNAN, nu snackar vi mindfulness. Det är en gran man ska vara!
Men ingen har lovat att livet är enkelt. Ibland är allt upp och ner, som nu när det "össnöar" (Levis kommentar) i maj. Skratt och gråt blandas med varann. Ibland gör livet ont, det sliter och drar...
"Jag försöker minnas hur det var då våra blickar möttes för länge sedan, då luften vibrerade av
kärlek, lust och nyfikenhet.
Jag försöker minnas det nu när luften mellan oss fylls av
tystnad, svek och hopplöshet.
Hur hamnade vi här?
Jag försöker minnas de stunder då vi pratade om
drömmar, lust och livets möjlighet.
Det vi behöver nu är att prata om
förståelse, förlåtelse och sårbarhet.
Varför hamnade vi här?"
Nu ska jag leta upp min kupong med 30% rabatt från Kappahl. Ut i snön, då blir granen vit som en brud. Kanske köper jag mej nåt, kanske inte, kanske nåt rosa, eller en lila topp? Kanske vänder jag bara på klacken och tar ett djupt andetag och inandas frisk vårluft. Och se, det har slutat snöa! Jag tror visst att solen försöker tränga undan molnen. Det finns hopp!
Kärlek från S
Egentligen vill jag bara sätta mej ner på rumpan och ge upp och skrika "jag vill inte"! Hur vara mindfull i detta kaos? "Nej men se, där rinner bajs!, tänk om jag skulle ta och lukta på det, lyssna till det, andas in det och bara vara... i bajset, för en liten, liten stund". Förlåt... men den vuxna, tålmodiga, kärleksfulla och pedagogiska rollen är inte alltid så enkel att spela... Jag orkar inte! Jag vill inte!
Jag kan iallafall prova med att ta ett djupt andetag, med näsan bortvänd från bajset, för att iallafall symboliskt inandas kraft och tålamod, klokhet och idérikedom FÖR HUR I HELA FRIDEN DE NÄRMSTA MINUTRARNA SKALL AGERAS! Så ja, lugn och fin... det kommer en ny dag i morgon med nya möjligheter, (läs, nya potentiella kaosliknade tillfällen), så det kanske kan vara fint att spara lite på energin. Kan "mammaenergi" återvinnas förresten?
Roller. Man spelar ett par stycken, med mer eller mindre utgångspunkt från sig själv, som man, kvinna, pappa, mamma, fru, kollega. Listan kan göras lång. Vissa roller är enklare, andra svårare.
Jag och mina kollegor får ibland ta del av genusföreläsningar på jobbet. Vi får fundera bland annat över vad som är konstruerat och förväntat angående mansroller och kvinnoroller, och jobba med våra egna fördomar om ditten och datten. Utvecklande i hög grad. Vi gör en massa övningar också. Senast en "Toleransövning". Man skulle gå fram till någon och liksom påpeka nåt som "jag ser att du har glasögon på dej, men det är ok för mej". Ett nästa steg var att bli "attackerad" av en hel flock kollegor... ja, upplevelsen var iallafall sådan när "flocken" som i mitt fall knappast kunde enas om vad som skulle kommenteras. Jag som annars känner mej ganska trygg och nöjd med min fåfänga (kan också väljas att ses som skaparkraft) blev plötsligt osäker. Varför har jag så många nitarmband på mej som fem stycken, det kanske är ganska överdrivet ändå, tre hade räckt, eller kanske ett, eller vänta nu! Nitarmband, är inte det töntigt? Å den rosa klockan sen då, jo, vid närmare eftertanke kanske den är lite väl kitchig och vem tror man att man är när man har fotlänk på sig, med dinglande rosa hjärtan? Det liksom skallrar till lite grand för varje kroppsdel jag viftar med. Ja just det, mina örhängen, varför sa ingen nåt om dem? De har kanske skallrat där i öronen såpass länge att de inte länge sticker ut... de bara ÄR i mitt eget väsen...
En sådan här dag kände jag mej som en 159,5 (utan klack) centimeter hög julgran. "Julgran utlånas, mest rosa men med lite lila högst uppe på toppen, med eller utan klack beroende på takhöjd, klar att ställas in i vardagsrummet"...
Det är ju lysande, då kan jag stå där i ett hörn och bara se på när bajset flyter, när vatten faller, när benskydd och träningskläder förhoppningsvis packas av någon ANNAN, nu snackar vi mindfulness. Det är en gran man ska vara!
Men ingen har lovat att livet är enkelt. Ibland är allt upp och ner, som nu när det "össnöar" (Levis kommentar) i maj. Skratt och gråt blandas med varann. Ibland gör livet ont, det sliter och drar...
"Jag försöker minnas hur det var då våra blickar möttes för länge sedan, då luften vibrerade av
kärlek, lust och nyfikenhet.
Jag försöker minnas det nu när luften mellan oss fylls av
tystnad, svek och hopplöshet.
Hur hamnade vi här?
Jag försöker minnas de stunder då vi pratade om
drömmar, lust och livets möjlighet.
Det vi behöver nu är att prata om
förståelse, förlåtelse och sårbarhet.
Varför hamnade vi här?"
Nu ska jag leta upp min kupong med 30% rabatt från Kappahl. Ut i snön, då blir granen vit som en brud. Kanske köper jag mej nåt, kanske inte, kanske nåt rosa, eller en lila topp? Kanske vänder jag bara på klacken och tar ett djupt andetag och inandas frisk vårluft. Och se, det har slutat snöa! Jag tror visst att solen försöker tränga undan molnen. Det finns hopp!
Kärlek från S
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
