Ohämmat rumpskak till midsommardans

Då har ännu en midsommarafton förflutit, de som jag som barn minns var mycket traditionsfasta. Först plockades det blommor. Sedan knöts kransar. Det åts sill och potatis med gräddfil och jag fick på mej finaste klänningen och sandaler. Det flätades också hår. Klockan 15.00 restes stången i Lundsbrunn till dans av spelmansgille och folkdansare vilket följdes av dans för hela den midsommarfirande skaran. Det var Små grodor, Moster Ingeborg, Vi äro Musikanter och hela köret. Min generations föräldrar klev fram och tog kommandot vilka annars på den tiden inte alltid var lika lekvänliga.

Mina midsommarminnen är ljuva till mina egna barns förtret. Jag kämpar krampaktigt för att få iväg telningarna till diverse midsommardansaktiviteter. Blommor i håret? Nope. Ingen vill ha, vilket förvisso besparar mej en massa knytande av kransar som jag dock så gärna hade bistått med då själva knytandet var en självklar del av min barndom.

Kanske fattade jag ändå inte och fattar fortfarande inte riktigt grejen med ringdans. Är det därför jag fullkomligt föser fram mina barn till stången, för att i alla fall ge dem en chans och möjlighet till att förstå det jag aldrig förstod; gåtan med midsommardansen, mystiken, hemligheten, gemenskapen, lyckan med att få skutta runt som små grodor, och tänk ändå; ”Moster Ingeborg, som hon bara svajade med kjolen!” En svajande kjol måste väl ändå vara detsamma som en sann och lycklig midsommar?

Idag klev jag fram till stången, först själv (med en hejande familj i bakgrunden) tills ett av mina barn insåg att de flesta föräldrar ändå hade någon liten barnahand att hålla i, eller också tyckte barnet bara synd om sin pinsamma mamma och ville hålla henne i handen just därför? Tack dotter! Många av barnen som idylliskt dansade gjorde det i sällskap av sina mor- eller farföräldrar. Kanske var det också därför som jag kände mitt ansvar så starkt. Vi delar inte midsommar med mor- och farföräldrar varav ansvaret helt ligger i mina händer. Ja, mannen min håller i kameran. Jag såg min egen generation dra sig tillbaka, måhända de heller aldrig riktigt fattat det fantastiska med midsommardansen och kände sig nu fullt bekväma i att låta andra föra vidare traditionen som väl ändå må vara var människas uppgift att föra vidare?

Jag gjorde svans på grisen men inte på grodan och öronen hamnade exakt där de skulle. Allt var i sin ordning tills ”midsommarstångsdansledaren 70-plus” sjöng om Moster Ingeborg. Plymen, muffen, hatten och kjolen svajade och svängde, precis som de skulle, precis som de alltid har gjort men döm om min förvåning blev stor då ”midsommarstångsdansledaren 70-plus” lade till en extra vers när allt liksom var viftat klart. Vad sjunger han då? ”Och så skakar rumpan, och rumpan skakar så. Ja så skakar rumpan, ja RUMPAN skakar så!” Kanske som ett litet försök till förnyelse och i hopp om att väcka den yngre generationens intresse, MEN så sjunger man väl ändå inte om den anständiga Moster Ingeborg? Visst var hon väl en fin dam med långa kjolar, i alla fall i min fantasi (tydligen var hon nåt helt annat i någon annans). Att skaka rumpa till Moster Ingeborg är väl ändå att häda mot hela Ingeborgs uppenbarelse? Hon ska svaja med sin plym och muff, svänga stiligt och elegant med lång romantisk kjol. Med den beskrivningen kan väl aldrig Ingeborg haft en kort åtsmitande kjol med tydliga rumpkonturer som rytmiskt skakats till tonerna av dragspel? Nej, det är omöjligt! Inte MIN Ingeborg.

Jag tittar på MIN generation och ser att de tänker likadant som jag. Så här gör man väl ändå inte? Ingen av dessa börjar skaka på sin egen rumpa för så fick vi ALDRIG göra som barn. Men vad händer här? Hoppsan! Tjena! Något litet barn må smila till men vilka är det som kvicknar till som aldrig förr? Jo, alla mor- och farföräldrar! Vilka härliga rumpor som svängs och skakas åt höger och vänster (ja, en del har liksom samlat på sig en del extra ”svängmedel” med åren). Vilket muskulärt engagemang i hela kroppen! Förutom att roas av hela skådespelet ser jag som sjukgymnast genast oändliga utvecklingsmöjligheter här. Lite rumpskak och kroppen blir ledig och fin! Kroppen har ingen chans att göra annat än att bara hänga med. Varenda led tvingas ut i sitt ytterläge. Plötsligt klingar även Sean Banan vackert i mina öron vars texter jag annars sällan tar i min mun.

Vad är det som får 70-plusarna att så ohämmat skaka rumpa till Moster Ingeborg? Kanske har de bara ett uppdämt behov av denna aktivitet? Kanske försvinner all anständighet vid en viss ålder, eller är det bara så att ”ombyte förnöjer” för det kanske börjar bli ganska trist med plymer och muffar? Måhända har de löst mysteriet med den präktiga Mostern och anser att det nu inte är mer än rätt att hon skall få "skaka rumpa" ända in i sin grav. För det är frågan, hur länge kommer de att överleva? De små grodorna, Musikanterna och Så gå vi runt kring en midsommarstång? Jag lovar ändå att göra vad jag kan! Jag tycker om traditionen, även om den för mej är totalt obegriplig. Likt religiösa grubblerier. Jag hänger på trots att jag inte fullt förstår…

Jag hoppas alla har haft en fin midsommarafton. Själv har jag mått förträffligt med nubbe, sill, gräslök och Små grodor. Kan nog inte komma på något som saknats, skulle vara lite mer ”rumpskak” kanske? Det såg ändå ganska befriande ut ändå och jag skakade inte riktigt fullt ut!

Mer ”Skaka rumpa” åt folket, liten som stor! För ett friskare Sverige!

Shake it!

Leopardmönstrade rosa tights, krångligt?

En, två, tre, fyra ”tjejboxar”, blev det denna gång. ¾ ”fel”. Det är alltid lika spännande, eller snarare intressant. Jo, vi besökte Mc Donalds i helgen och enligt konceptet ingår det att man får en liten plastgrej i vars barns Happy Meal Box. En ”tjejgrej” till tjejerna och en ”killgrej” till killarna då barnen troligtvis antas vara oförmögna att välja själva. Jag tycker bara att vi vuxna krånglar till det ibland.

Jag klandrar ingen, verkligen ingen för att ta mina söner för att vara mina döttrar vilket faktum är mer vanligt än det motsatta. Har man långt hår (skulle betala dyrt för storsonens hårsvall), tycker att leopardmönstrade rosa tights är så pass coola att man nästintill bor i dem, tycker att Hello Kitty är en riktigt schysst filur och mest av allt önskar sig en rosa barbiekamera när man fyller år, borde man vara en tjej, eller borde i alla fall troligast vara. Vi behöver kategorisera och generalisera för att kunna sortera alla stimuli som översvallar oss, göra dem till någon form av begriplighet. Inget konstigt med det. Därför kan jag också tycka att min vän som lite smått demonstrativt sätter på sin tjejbebis en marinblå luva för att liksom testa omgivningen, gör fint i att spara på sina aggressioner då omgivningen går i fällan ”Å, vilken fin liten kille!” Det kommer att finnas andra tillfällen framöver för aggressionerna, jag lovar!

Däremot kan jag tycka att det blir om än ännu mer intressant när ”omgivningen” blir så fast i sin föreställning (att långt hår och rosa enbart är reserverat för tjejer) att de är beredda att gå utanför de ledtrådar som ges och de lagar som råder. ”Men titta, där är en tjej med snopp!” . Eller den här; ”Jag har en brorson som heter Wiggo, inte visste jag att tjejer också kunde heta det!”. Eller varför inte den här; ”Men vad roligt att en liten tjej får vara med och spela i killarnas fotbollslag!” Jamen vad roligt! Vad vi krånglar till det. Det är inte roligt.

Jag frågade Wiggo en gång hur det känns att gång på gång bli kallad ”Lilla gumman” och blev lättad över svaret. ”De får kalla mej Lilla gumman eller vad de vill, jag vet ju ändå att jag är en kille!” Inget krångligt alls.

Men varför inte ha Mc Donalds-prylar barnen kan få välja på? För att INTE krångla till det. Eller varför inte UTESLUTA alla plastprylar ÖVERHUVUDTAGET!!!!!! Det skulle om inte annat underlätta städningen.

Knepigt bara att vi i det upplysta 2011 så tidigt sätter etiketten ”kille” eller ”tjej” på de små. Nyligen skulle jag handla en liten present till en (blå) bebis, eller snarare till hans föräldrar (som jag tror är röda). Expediten letade och letade, men nähä då, de blå omslagslådorna var slut. ”Tror du det går bra med en rosa?” Knappast :-) Det är inte bara 4-åringar som krånglar när de ”går myrsteg baklänges”.

Men hur gick det nu då? Hur gick det med Mc Donalds "tjejboxar"? ”Mamma, får man byta?”, "Så klart att man får vännen!"

Hur många bytte?

1/3

För visst är det ändå ganska coolt med glittriga rosa plastarmband, i alla fall jämfört med en blå plastbil?

2/3 av sönerna gjorde dock ”fel”.

Krångligt?