En dag som så många andra just nu, fylld av trots - jag klara det, jag klarar det, jag klarar det... tänk om jag inte klarar det??? Jag är lugn, jag är lugn, jag är lugn och fin till och med, lugn och fin, jättelugn, JÄTTEFIN! Glömde mascaran. Vad är en kvinna utan mascara?
Jag försöker för ren överlevnads skull fantisera "att om ett barn orkar och ens VÅGAR trotsa så mycket som barnet ifråga gör just nu, så borde väl barnet vara så rackrarns tryggt och in i märgen också känna och uppleva mammans gränslösa kärlek att det absolut funkar fint att trotsa då barnet ändå är störtsäker på att FÅ kärleken TROTS att mamman blir så arg, så arg, så arg"! Kul att trotsa lite, för att typ se vad som händer "är ändå älskad.... gör inget, blir förlåten, alltid älskad...", "Jo, vad du är älskad lilla barn men jag blir så arg, så arg, så arg när du gör på detta viset!!!!"
Minns också Cullbergs "Kris och utveckling" från skoltiden. Den är fin att ta till i en tid som denna. Utveckling har ändå en positiv klang över sig. Ingen utveckling utan kris - (krisa på bara för snart kommer efterrätten!) kan man tänka för att fylla trotset med djupaste mening, för att orka lite till, för att överleva!
Men "utvecklingsfaser" då, det är väl ändå ett grannare ordval, lite vackrare, lite mer akademiskt! Frågan kvarstår dock. Hur många "utvecklingsfaser" finns det, snälla säg? Jag läste i en frågespalt en gång att det INTE finns några trotsperioder, i allafall inte om den vuxne hittar käcka strategier för att "parera" dem! Tackar, übermensch, jag orkar inte mer!
Jag BEHÖVER trotsperioder för att komma vidare (oavsett om de finns eller inte), för att tänka att det "snart går över", och att det "snart blir ljusare tider (speciellt nu när midsommar passerat!)", samtidigt som det är en utmaning att ändå försöka sig på att möta dem på ett någorlunda moget sätt - har lite lätt för att själv hamna på samma "låga" nivå, - "wow, det gick ändå hyfsat okej med frukosten idag och kanske berodde det till viss del på mitt agerande (min kreativitet, min spontanitet, min skärpa att förutse hela händelsen samt förståelsen inför att ändra fokus i exakt rätt tidpunkt och till rätt områdeskategori.) Är om sanningen ska fram egentligen totalt utmattad och har ingen större lust och ork till någonting mer denna dag!" Aj då, jag sjönk visst som en sten igen!
Jag läste i en annan spalt att "hela livet mer eller mindre kan nämnas i faser" (ja, om man nu inte läser från spalten jag citerade från ovan - då de inte finns, där fokus enbart sattes till omgivnigens interaktion och hanteringen av dem, så bekvämt!). Kanske passar det inte att för en någorlunda-snart-förtioåring befinna sig i en trotsperiod, visst bör åren präglat "perioden" och slipat av det värsta av det kantiga beteendet och "trotsperioden" mer går att nämnas vid en "reflektionsfas", - det låter väl ändå utvecklande?
Sara Jonåker befinner sig i en reflektionsfas, var god stör ej!!!!!!! Jo, den kan jag köpa, den "behöver" jag!
Jag tror jag tar mej en kopp kaffe, det behöver jag, var god stör ej! Här reflekteras.
Jag och barnen har varit och badat i sjön idag, erh... det kan räcka så.
Påtår!!
Wednesday 30 June 2010
Sunday 13 June 2010
GUL BIL och en och annan rovfågel!
Häromdagen satt jag och körde bil utan barnen. Det är inte vanligt förekommande men det händer någongång så där ibland faktiskt. När barnen är med är det ett intensivt letande efter gula bilar. Den som finner en gul bil ropar ut fyndet och får en poäng i det ögonblick den också klappar motspelaren på någon åtkomlig kroppsdel, vanligtvis axeln. I bilen måste det förvisso sättas upp regler då föraren anser att "klapparna" (den irriterande leken är högst olämplig överallt förvisso) knappast hör hemma i bilen. Dock har ett visst tillmötesgående ändå gjorts - det kan tänkas vara okej med en lätt strykning, vilket också kan ses som en träning i att inte bli alltför exalterad inför gula fordon, en prövning i självbehärskning, i att lägga band på sina känslor!
Då jag kör bil med fyra barn i bilen existerar inga gula bilar för mej. Jag har fullt upp med att bemöta både barnen och trafiken så att alla för mej samspelande parter hålls lugna och fina. De gula bilarna liksom bara försvinner. Jag har redan förklarat mej som chanslös. Jag får sällan poäng....
Till viss del inbillar jag mej att min poänglöshet kan hänga ihop med det låga intresse inför gula bilar jag anser mej att ha, för visst såg min far varenda liten rovfågel på kilometers avstånd just då han satt bakom ratten och trafiken var som tätast. Jag minns hur han pekade upp emot skyn och hur mor fick överta ratten utropandes "Men Rune!" För min far behövdes inga poäng för att urskilja flygaren. Siktet var alltid inställt oavsett mängden stimuli runtomkring.
Det jag märkte nu när jag körde bil allena var att jag faktiskt såg gula bilar, och det lite överallt! Jag såg även gula grävskopor och bussar - jag vet, dessa genererar ej i poäng, men ändå?! - och jag såg också gula män, sådana där som jobbar vid vägen, i gula arbetskläder! Gula? Brukar de förresten inte vara oranga de där männen? Men absolut säkert lite kul med variation både för brukare och betraktare, måhända trend 2010! Vi målar hela världen gul lilla mamma!
Det var gult lite överallt och jag kom på mej själv med att mumla "gul bil"! Men hallå! Jag mumlade "GUL BIL", på riktigt!! Jag blev fullkomligt förnärmad, av mej själv, och samtidigt lättad över att det inte satt någon mer i bilen (även om det då hade gett en poäng om jag också lite diskret samtidigt lyckats "stryka" någon på till exempel knät innan någon annan redan gjort upptäckten och lyckats "stryka" först). Jag blev förnärmad och också förvånad över hur lätt det är dras med i det jag anser vara oviktigheter, ovilligheter, sånt jag ändå måste medge att jag känner en viss motsträvighet inför (alltså, ärligt, hur enerverande är den inte, LEKEN, även om den fyller en viss tidsfördrivande funktion). Med ens är man fast, trots att man inte vill, kämpar emot - "jag kör faktiskt bil!!" - men längst in i det omedvetna finns den - revanschlusten som pockar på. "Hur töntig jag än anser den här gul-bil-leken än må vara vill jag ändå vara med och tävla (och det för att vinna)!"
När jag kom hem från min bilresa berättade jag för barnen att jag faktiskt sett gula bilar jag också och att jag därmed också ansåg mej vara en värdig kandidat till att få poäng. Självklart ogiltigförklarades min vädjan. "Mamma, det är fusk!" och någonstans kan jag inte släppa det, mina försnuvade poäng, de förpillat försnuvade, för jag såg dem faktiskt, jo jag såg dem, flera stycken...
... gula bilar!
Och jag var för ett ögonblick med i leken.
Räkna alltid med mej!
Då jag kör bil med fyra barn i bilen existerar inga gula bilar för mej. Jag har fullt upp med att bemöta både barnen och trafiken så att alla för mej samspelande parter hålls lugna och fina. De gula bilarna liksom bara försvinner. Jag har redan förklarat mej som chanslös. Jag får sällan poäng....
Till viss del inbillar jag mej att min poänglöshet kan hänga ihop med det låga intresse inför gula bilar jag anser mej att ha, för visst såg min far varenda liten rovfågel på kilometers avstånd just då han satt bakom ratten och trafiken var som tätast. Jag minns hur han pekade upp emot skyn och hur mor fick överta ratten utropandes "Men Rune!" För min far behövdes inga poäng för att urskilja flygaren. Siktet var alltid inställt oavsett mängden stimuli runtomkring.
Det jag märkte nu när jag körde bil allena var att jag faktiskt såg gula bilar, och det lite överallt! Jag såg även gula grävskopor och bussar - jag vet, dessa genererar ej i poäng, men ändå?! - och jag såg också gula män, sådana där som jobbar vid vägen, i gula arbetskläder! Gula? Brukar de förresten inte vara oranga de där männen? Men absolut säkert lite kul med variation både för brukare och betraktare, måhända trend 2010! Vi målar hela världen gul lilla mamma!
Det var gult lite överallt och jag kom på mej själv med att mumla "gul bil"! Men hallå! Jag mumlade "GUL BIL", på riktigt!! Jag blev fullkomligt förnärmad, av mej själv, och samtidigt lättad över att det inte satt någon mer i bilen (även om det då hade gett en poäng om jag också lite diskret samtidigt lyckats "stryka" någon på till exempel knät innan någon annan redan gjort upptäckten och lyckats "stryka" först). Jag blev förnärmad och också förvånad över hur lätt det är dras med i det jag anser vara oviktigheter, ovilligheter, sånt jag ändå måste medge att jag känner en viss motsträvighet inför (alltså, ärligt, hur enerverande är den inte, LEKEN, även om den fyller en viss tidsfördrivande funktion). Med ens är man fast, trots att man inte vill, kämpar emot - "jag kör faktiskt bil!!" - men längst in i det omedvetna finns den - revanschlusten som pockar på. "Hur töntig jag än anser den här gul-bil-leken än må vara vill jag ändå vara med och tävla (och det för att vinna)!"
När jag kom hem från min bilresa berättade jag för barnen att jag faktiskt sett gula bilar jag också och att jag därmed också ansåg mej vara en värdig kandidat till att få poäng. Självklart ogiltigförklarades min vädjan. "Mamma, det är fusk!" och någonstans kan jag inte släppa det, mina försnuvade poäng, de förpillat försnuvade, för jag såg dem faktiskt, jo jag såg dem, flera stycken...
... gula bilar!
Och jag var för ett ögonblick med i leken.
Räkna alltid med mej!
Friday 11 June 2010
Klackskor och "Fröken Frågvis" 100611
När jag hämtar mina skolbarn går jag förbi en förskola. Nästan varje gång kommer nästan samma barn fram till mej och ställer frågor. ”Varför har du lila hår?” Den är ganska lätt att ta sig an utan att behöva snubbla över krångliga formuleringar; – ”För att jag tycker om lila.” Svaret godtas och barnet ifråga brukar sedan vara nöjt. Jag känner mej också nöjd. Jag har inte behövt blotta mej eller skylta med min fåfänga så där rakt inför små oskyldiga barn.
”Men varför har du då inte lila kläder?” Hm, den är något svårare, kräver ökad tankeverksamhet; ”För att det då blir för mycket lila!” (erh, inte logiskt någonstans men barnet accepterar svaret och jag slipper tappa fattningen!).
”Varför har du alltid klackskor?” Åh, vad jag hatar den frågan! Faktum är att jag tycker att det är sexigt med klackskor, (benen blir liksom ståtligare), vilket inte känns bekvämt att svara – inte för någon :)! Istället provar jag; ”Jag tycker om klackskor!” Ah, det funkade, inga följdfrågor. Puh!
Igår hade jag inte klackskor när jag hämtade barnen och vips var ”Fröken Frågvis” framme vid staketet ännu en gång och jag hann inte komma undan. ”Varför har du inte klackskor idag då?” Men då, ge dej! ”Erh” (jag kände mej så osexig redan på morgonen så att ett par klackskor hade varit till att häda mot övrig outfit och helhetskänsla, som ett hån mot hela min uppenbarelse, osmakligt, taffligt, liksom; ”förlåt – jag orkade bara sexa till fötterna, resten fick va!”)
”Erh, jo idag tyckte jag bättre om clifs-clofs!” Jag vände om, försökte se ut som om jag hade jättebråttom så att jag omöjligtvis hade tid till att svara på fler frågor. Flickebarnet hade ingen chans till följdfrågor. Jag undkom även denna gång, dock mindre nöjd.
Intressant ändå, alla dessa val som görs, mer eller mindre medvetet eller omedvetet (haha!), klackskor? clifs-clofs?, som av det lilla barnet uppmärksammas och önskas fås in i ett sammanhang mer än vad den vuxne aktören är beredd på eller oförmögen att formulera eller ens anse sig kunna förmedla. Ibland står också barnets och den vuxnes begreppsvärld så långt ifrån varandra att ett försök till ”försoning” är lönlöst. En liten efterkonstruktion skapas för att ändå visa lust till samarbete. För barnets förståelse kanske helt meningslös? Situationen är avklarad med förvisso förvanskad verklighetsanknyning. Trots det är barnet nöjt, har fått svar. Men för den vuxne (mej) väcks tankar...
... varför klackskor, egentligen?
”Men varför har du då inte lila kläder?” Hm, den är något svårare, kräver ökad tankeverksamhet; ”För att det då blir för mycket lila!” (erh, inte logiskt någonstans men barnet accepterar svaret och jag slipper tappa fattningen!).
”Varför har du alltid klackskor?” Åh, vad jag hatar den frågan! Faktum är att jag tycker att det är sexigt med klackskor, (benen blir liksom ståtligare), vilket inte känns bekvämt att svara – inte för någon :)! Istället provar jag; ”Jag tycker om klackskor!” Ah, det funkade, inga följdfrågor. Puh!
Igår hade jag inte klackskor när jag hämtade barnen och vips var ”Fröken Frågvis” framme vid staketet ännu en gång och jag hann inte komma undan. ”Varför har du inte klackskor idag då?” Men då, ge dej! ”Erh” (jag kände mej så osexig redan på morgonen så att ett par klackskor hade varit till att häda mot övrig outfit och helhetskänsla, som ett hån mot hela min uppenbarelse, osmakligt, taffligt, liksom; ”förlåt – jag orkade bara sexa till fötterna, resten fick va!”)
”Erh, jo idag tyckte jag bättre om clifs-clofs!” Jag vände om, försökte se ut som om jag hade jättebråttom så att jag omöjligtvis hade tid till att svara på fler frågor. Flickebarnet hade ingen chans till följdfrågor. Jag undkom även denna gång, dock mindre nöjd.
Intressant ändå, alla dessa val som görs, mer eller mindre medvetet eller omedvetet (haha!), klackskor? clifs-clofs?, som av det lilla barnet uppmärksammas och önskas fås in i ett sammanhang mer än vad den vuxne aktören är beredd på eller oförmögen att formulera eller ens anse sig kunna förmedla. Ibland står också barnets och den vuxnes begreppsvärld så långt ifrån varandra att ett försök till ”försoning” är lönlöst. En liten efterkonstruktion skapas för att ändå visa lust till samarbete. För barnets förståelse kanske helt meningslös? Situationen är avklarad med förvisso förvanskad verklighetsanknyning. Trots det är barnet nöjt, har fått svar. Men för den vuxne (mej) väcks tankar...
... varför klackskor, egentligen?
Wednesday 2 June 2010
Vagnskrället och "mojen" 100602
”Mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”. Alltså, orden är ju hur rara som helst, men - Förbaskade vagn!! Jag fick höra kommentaren av Levis då jag återigen inte tänkte ge upp utan istället arbetandes, kämpandes, stånkandes försökte fälla ihop hans vagn för hundrade gången. För försöka bör man, ”plötsligt händer det!”. Väl?
Det är bara hur retligt som helst! Maken liksom leker ihop vagnen, tänker ihop vagnen och vips ligger den där prydligt ihopfälld. Smäcker som en dag. Men för mej.... händer ingenting!! trots att jag ingår kampen med full närvaro och kraftigt adrenalinpåslag.
Det är en liten ”moj” som skall tryckas in samtidigt som man i ett tvåhandgrepp skall hålla upp ett par ringar och liksom samtidigt igen med valfritt knä få ner ryggstödet utan att tappa greppet om den lilla ”mojen”! Jag måste också inför varje försök leta upp”mojen” då jag på något vis också lyckas förtränga ”mojens” lokalisation mellan var försök. Troligtvis en försvarsmekanism för att inte om och om igen kränkas av misslyckanden. Bort, bort med hela vagnskrället ur medvetandet!
Visst, jag är ingen jättekvinna med mina 46 kilo och jag är inte heller känd för att ha några stora händer, snarare tvärtom, men jag anar (återigen) att det mer har med teknik att göra. En teknikgren alltså, likt den med ”kast med den där lilla sketans bollen” som jag aldrig fick iväg och för att inte tala om ”stöten med kulrackarn”. ”Sara stötte 2,40 idag!” Jag fick aldrig till det och jag fruktar för att det så också kommer att sluta vad gäller vagnen. Jag kommer aldrig att få ihop den!
Kanske påminner vagnen mej om min egen litenhet, min egen otillräcklighet, min egen osjälvständighet. Jag blir frustrerad över att jag inte får till det som för andra (maken) utförs i en graciös handvändning. ”Jag vill själv”, ”jag (borde) kunna själv” ropar det i mitt inre. Om möjligt kan jag också förstå barnets frustration över färdigheter det vill bemästra men som det inte klarar av. Barnets vardag och väg till automatiska handlingar.”När du är lika stor som mamma, då kan du göra allt jag kan!”
För tillfället (tills dess att jag växt till mej) heter lösningen ”stor bil”. Efter mina misslyckade försök med att fälla ihop vagnskrället pressar jag in den, som den är, in emellan säten och bilstolar. Både maken och bilen tackar för att snömodden gett sig för denna gång och med lite fantasi kan man också säga att det nu är säsong för att lasta in uppfällda vagnar. Jag är dock något aggressiv, något upphetsad och samtidigt något generad vid själva pressandet. Det hela är ju så uppenbart! Och jag som ville vara en självständig kvinna! Jag vill inte höra ”mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”
Hur rart det än må låta...
Det är bara hur retligt som helst! Maken liksom leker ihop vagnen, tänker ihop vagnen och vips ligger den där prydligt ihopfälld. Smäcker som en dag. Men för mej.... händer ingenting!! trots att jag ingår kampen med full närvaro och kraftigt adrenalinpåslag.
Det är en liten ”moj” som skall tryckas in samtidigt som man i ett tvåhandgrepp skall hålla upp ett par ringar och liksom samtidigt igen med valfritt knä få ner ryggstödet utan att tappa greppet om den lilla ”mojen”! Jag måste också inför varje försök leta upp”mojen” då jag på något vis också lyckas förtränga ”mojens” lokalisation mellan var försök. Troligtvis en försvarsmekanism för att inte om och om igen kränkas av misslyckanden. Bort, bort med hela vagnskrället ur medvetandet!
Visst, jag är ingen jättekvinna med mina 46 kilo och jag är inte heller känd för att ha några stora händer, snarare tvärtom, men jag anar (återigen) att det mer har med teknik att göra. En teknikgren alltså, likt den med ”kast med den där lilla sketans bollen” som jag aldrig fick iväg och för att inte tala om ”stöten med kulrackarn”. ”Sara stötte 2,40 idag!” Jag fick aldrig till det och jag fruktar för att det så också kommer att sluta vad gäller vagnen. Jag kommer aldrig att få ihop den!
Kanske påminner vagnen mej om min egen litenhet, min egen otillräcklighet, min egen osjälvständighet. Jag blir frustrerad över att jag inte får till det som för andra (maken) utförs i en graciös handvändning. ”Jag vill själv”, ”jag (borde) kunna själv” ropar det i mitt inre. Om möjligt kan jag också förstå barnets frustration över färdigheter det vill bemästra men som det inte klarar av. Barnets vardag och väg till automatiska handlingar.”När du är lika stor som mamma, då kan du göra allt jag kan!”
För tillfället (tills dess att jag växt till mej) heter lösningen ”stor bil”. Efter mina misslyckade försök med att fälla ihop vagnskrället pressar jag in den, som den är, in emellan säten och bilstolar. Både maken och bilen tackar för att snömodden gett sig för denna gång och med lite fantasi kan man också säga att det nu är säsong för att lasta in uppfällda vagnar. Jag är dock något aggressiv, något upphetsad och samtidigt något generad vid själva pressandet. Det hela är ju så uppenbart! Och jag som ville vara en självständig kvinna! Jag vill inte höra ”mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”
Hur rart det än må låta...
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
