Talande ekologiska aprikoser

En höst har förflutit. De gör ju gärna det, höstarna! Jag funderar över om jag varit mer närvarande denna höst än tidigare förflutna höstar?

Jag har nämligen gått en kurs i Mindfulness, medveten närvaro. Åååå, klockan 20.40 var torsdagkväll har jag känt mej alldeles mör, lugn, sann, lycklig och okej. Dessa torsdagkvällar har varit en gåva till mej själv (eller, jobbet har betalat både avgift och tid, vilken bonus!). Men tänk själv. Tänk att åka iväg och få möjligheten att meditera och andas djupa andetag!? Det enda som haft med prestation att göra har varit att varje vecka gått "rundan" där man i tur och ordning berättat hur illa det stått till med "läxorna" vilka inte varit några läxor men som i det tysta ändå förväntades vara läxor bara för att man just fått denna möjlighet, att få vara med, i gemenskapen, i meditationen...

Tack och lov har allt varit "okej"! Stämningen har varit öppen och alla har kunnat säga utan röda blossande kinder att, "njae det har varit mycket denna vecka, har inte övat som jag borde!" Alla lever vi ett intensivt liv, visst är det så (även om jag själv fortsätter att hävda att allt handlar om prioroteringar. Jag får lätt förhöjd puls över de som menar att de inte hinner med facebook eller dagboksskriverier medan de håller koll på varenda liten påtänkt möjlig litteraturnobelprisatagare, för tänk-om-utifall-om-att han/hon får pris? Jag läser inte, jag är hyfsat på facebook, skriver lite musik då och då, men läser inte. Inte för att jag tycker att det är meningslöst på något vis, snarare tvärtom, jag respekterar och högaktar de som prioriterar läsningen!, men just nu i detta nu prioriterar jag annat. Vi är fria att prioritera som vi vill och tack för att vi har fått den möjligheten!)

Under kursen har vi fått träna oss i att vara närvarande, att öppna upp alla våra sinnen och att tänka bort alla malande och destruktiva tankar, som om man liksom sätter dem på ett litet löv, eller ett litet moln eller liknande (det som känns okej :)) för att sedan "tänka" bort dem, se dem svinga iväg långt, långt bort. Och kommer de tillbaka är det bara till att "sätta" tankarna på molnen igen. Och det är det som varit så gott med kursen, allt har varit okej!

Under en övning var "rosen" i centrum. Vi fick alla hålla i rosen under ett par minuter för att undersöka den med alla sinnen (hörseln inkluderad). Jag luktade, vände och vred, vidrörde bladen, pillade lite försiktigt på taggarna och upplevde en kortis hur kronbladen kändes intill örat. Jag gick fullständigt in för min uppgift totalt befriad från genans över att alla de andra kunde se hur jag behandlade min ros. Det kändes fint och för mej har aldrig en rs varit så vacker, aldrig förr har jag skådat sådana färgskiftningar och ådringar i bladen. Det enda som slog mej var måhända att rosen fick mer koncentrerad uppmärksamhet av mej än vad min man brukar få. (Kanske skulle jag plocka in honom i detta rum, låta honom göra "rundan" som någon liten slags kompensation? Nä, men så desperat kan han väl ändå inte vara, väl?...)

Även om övningen kan tyckas vara en smula konstruerad kunde jag ändå finna många meningar med den. Det enkla och vardagliga kan om vi bara ger det en chans vara just det som ger oss lycka och tillfredsställelse.

En annan övning handlade om en torkad ekologisk aprikos. Men då brast det för mej, jag kunde bara inte låta bli! Då vi satt där alla tio i en ring kände jag mej bara tvungen att lyfta blicken för att få åskåda det jag med all sannolik aldrig mer skulle få tillfälle att åskåda. Så jag gjorde det, jag klev ur min egen "aprikosmeditation" och tittade upp och fick se tio personer sitta med var sin liten aprikos för att efter luktandet och pillandet även ta den till örat i syfte att lyssna på den. Tänk, där satt en hel grupp och lyssnade på var sin aprikos!! Alltså, har en aprikos någonsin talat? Men visst, under hur lång tid och hur många gånger har inte människan väntat på att Jesus ska komma tillbaks till jorden? Så vem vet egentligen vad gäller aprikosen? Och hur förvånad skulle man inte bli, ett sådant ögonblick får man ju bara inte missa!??

Men, med några parenteser (det är ju bara att plocka åt sig av godbitarna och lämna resten), tycker jag att kursen varit fantastisk och visat på vad det hela handlar om. Att vara i nuet, att uppleva, se det stora i det lilla, som ett litet barn som upplever för första gången! Det är väl så det borde vara, så man bör leva, och jag hoppas vara närvarande nu när julen nalkas och det lätt blir många punkter på "att-göra-listan". För viktigast är väl ändå att vara närvarande i möten med alla människor, i mötet med barnen, med mannen :-), alla vänner men även kassörskan på Netto. Vi är alla värda att mötas och inte rusas över!

I vinterkylan är det annars lätt att tänka tillbaks på höstens Teneriffasemester då temperaturen låg på stadiga 27 grader plus. Nova springer förvisso fortfarande ut barbent och en annan har mest bara bytt ut drinkarna mot glögg för att om möjligt bibehålla semesterkänslan. Och jag kan fortfarande gå och småle åt Wiggos kommentar då jag försökte få honom till att gå på hotellets minidisco med argumentet, "att få se vilka tjejer som också bor på hotellet, "men mamma, dem har jag redan kollat in, i poolen!".

Är hopplöst efter!

Skål!