Leopardmönstrade rosa tights, krångligt?

En, två, tre, fyra ”tjejboxar”, blev det denna gång. ¾ ”fel”. Det är alltid lika spännande, eller snarare intressant. Jo, vi besökte Mc Donalds i helgen och enligt konceptet ingår det att man får en liten plastgrej i vars barns Happy Meal Box. En ”tjejgrej” till tjejerna och en ”killgrej” till killarna då barnen troligtvis antas vara oförmögna att välja själva. Jag tycker bara att vi vuxna krånglar till det ibland.

Jag klandrar ingen, verkligen ingen för att ta mina söner för att vara mina döttrar vilket faktum är mer vanligt än det motsatta. Har man långt hår (skulle betala dyrt för storsonens hårsvall), tycker att leopardmönstrade rosa tights är så pass coola att man nästintill bor i dem, tycker att Hello Kitty är en riktigt schysst filur och mest av allt önskar sig en rosa barbiekamera när man fyller år, borde man vara en tjej, eller borde i alla fall troligast vara. Vi behöver kategorisera och generalisera för att kunna sortera alla stimuli som översvallar oss, göra dem till någon form av begriplighet. Inget konstigt med det. Därför kan jag också tycka att min vän som lite smått demonstrativt sätter på sin tjejbebis en marinblå luva för att liksom testa omgivningen, gör fint i att spara på sina aggressioner då omgivningen går i fällan ”Å, vilken fin liten kille!” Det kommer att finnas andra tillfällen framöver för aggressionerna, jag lovar!

Däremot kan jag tycka att det blir om än ännu mer intressant när ”omgivningen” blir så fast i sin föreställning (att långt hår och rosa enbart är reserverat för tjejer) att de är beredda att gå utanför de ledtrådar som ges och de lagar som råder. ”Men titta, där är en tjej med snopp!” . Eller den här; ”Jag har en brorson som heter Wiggo, inte visste jag att tjejer också kunde heta det!”. Eller varför inte den här; ”Men vad roligt att en liten tjej får vara med och spela i killarnas fotbollslag!” Jamen vad roligt! Vad vi krånglar till det. Det är inte roligt.

Jag frågade Wiggo en gång hur det känns att gång på gång bli kallad ”Lilla gumman” och blev lättad över svaret. ”De får kalla mej Lilla gumman eller vad de vill, jag vet ju ändå att jag är en kille!” Inget krångligt alls.

Men varför inte ha Mc Donalds-prylar barnen kan få välja på? För att INTE krångla till det. Eller varför inte UTESLUTA alla plastprylar ÖVERHUVUDTAGET!!!!!! Det skulle om inte annat underlätta städningen.

Knepigt bara att vi i det upplysta 2011 så tidigt sätter etiketten ”kille” eller ”tjej” på de små. Nyligen skulle jag handla en liten present till en (blå) bebis, eller snarare till hans föräldrar (som jag tror är röda). Expediten letade och letade, men nähä då, de blå omslagslådorna var slut. ”Tror du det går bra med en rosa?” Knappast :-) Det är inte bara 4-åringar som krånglar när de ”går myrsteg baklänges”.

Men hur gick det nu då? Hur gick det med Mc Donalds "tjejboxar"? ”Mamma, får man byta?”, "Så klart att man får vännen!"

Hur många bytte?

1/3

För visst är det ändå ganska coolt med glittriga rosa plastarmband, i alla fall jämfört med en blå plastbil?

2/3 av sönerna gjorde dock ”fel”.

Krångligt?