Vi kommer sen!

"Gå du före, vi kommer sen..."

Jag läste orden på en sten häromdagen. Stenen var belägen vid en minnesplats och var omringad av blommor, brev, nallar och ljus som ett uttryck för saknad, oförståelse och kärlek. Som en hälsning till en ung fin tjej som inte längre finns hos de sina.
Varför Sanna?

I helgen som var dog en annan fin tjej. Hon dog av en sjukdom. Bara 20 år gammal. Jag kände henne inte personligen men familjen runtom henne är min barndom. Jag tänker på dem alla, hela tiden, på dem som mist sin dotter, syster, barnbarn, kusin, syskonbarn, vän.
Varför Kajsa?

Ogripbart.

Tänk vilken liten skillnad det är på liv och död, ett litet ögonblick, och ändå gör skillnaden allt. Tillvaron står still, rasar samman, blir aldrig som den någonsin varit förut. Allt annat blir oväsentligt. Perspektiv byter perspektiv och påminner om det sårbara, det viktiga, om livet vi tar oss igenom, är så tacksamma över, njuter av, glädjs åt, kämpar med.

I svåra stunder, i stunder av saknad, förtvivlan och maktlöshet blir man ofta varse över vikten av att få vara nära de som är kvar, hur betydelsefulla alla är som finns runtomkring. Det känns viktigt att få visa sin kärlek till dem som inte gått före, som går en annan gång, som "kommer sen".

Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.

Vid ett tillfälle berättade jag för min son om en olycka jag en gång var med om. Frågan jag fick var: "Mamma, dog du då?" Det rationella svaret sonen fick var: "Nej", då han sekunden efter pustade ut och utbrast: "Vilken tur!!".
Döden är inte lätt att begripa, inte för någon.

Och "vilken tur" att jag får vara i detta livet just nu, med dem som jag älskar och får vara till för och möta i skratt, i det ofattbara, i det som inte går att begripa, inte för någon.

"Gå du före, vi kommer sen..."


/Kärlek