Goda möten ger positiva spiraler

”Mamma, jag vill inte dö!!!”

Här förbereder jag mej för en stund av allvar, eftertanke, ångest, kramar och tårar.
Mamman svarar: ”Vad känner och tänker du?”

”Jo, det verkar vara så tråkigt att vara en ängel för när jag redan har flugit runt och tittat på allt har jag ju inget mer att göra! Fyyyyyy vad långtråkigt... jag vill verkligen inte dö!!! Men jag kommer iallafall att leva längst av alla i familjen för jag föddes sist så ni får flyga mer, haha!”

Inte mycket dödsångest där inte. Jag får spara de kloka orden.

En höst har förflutit. Rackarns vad fort den rusade. Jag försöker tänka efter vad jag varit med om. Ett av mina nyårslöften inför 2012 löd ”att vara närvarande i de människor jag möter". Det jag främst tänkte på var att inte missa att uppleva och andas in mina barn och kära, vara mindful och samla på sköna minnen … och det möte jag minns bäst och upplevde med alla sinnen i alla högsta grad är mötet med barnmorskan. Det var kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på vid löftenas ingivelse.

Hos barnmorskan skulle jag byta spiral. Ut med det gamla in med det nya – än så länge mycket nyår. Att utsätta sig för detta med allt vad det innebär hör ju inte till det vardagliga (tack och lov) men ändå beter jag mej som om det vore det käckaste och mest naturliga i världen. Eller, jag försöker bete mej som sådan, för allt är planerat för att jag ska framstå som avspänd och självsäker.
Som ett exempel planerar jag noga och omsorgsfullt vad jag ska ha på mej. Nån LAGOM lång top så att jag under promenaden till gynstolen iallafall känner mej någorlunda påklädd utan att för den skull verka obekväm och skamsen inför min egen nakenhet. Jag planerar också för att jag inför gynbesök är LAGOM ansad. Inte alltför fåhårig – vill ju inte att barnmorskan ska tycka att jag är vulgär och porrig (och få henne att tro att jag tror att jag är på casting inför en porrfilmsinspelning). Samtidigt vill jag heller inte vara alltför ”vildvuxen” – jag vill ju ändå känna mej lite fin och visa på att jag tar hand om mej just för att jag är fin och bryr mej om mej själv.
Och sedan var det den lilla våtservetten i handväskan.

Besöket började med att jag fick svara på frågor, många frågor. Frågor om mitt hälsotillstånd, om hela släktens hälsotillstånd, om graviditeterna och förlossningarna och frågor om övriga vanor, mer eller mindre lustiga att svara på. Då allt var journalfört och jag tittat på klockan ett antal gånger för att försöka begripa vilken spårvagn jag skulle hinna ta till jobbet, avslutade barnmorskan frågestunden med: ”Har du haft oskyddat samlag under de senaste 5 dagarna?” Hjäääälp, vänta nu… tisdag, måndag, söndag, lördag… Skit, jag begriper ju att nätterna är inkluderade, så hur ska jag komma ifrån detta? Jag kände mej i stunden ertappad, som om jag erkänt värsta brottet, utskämd.

”Ja”, pressade jag fram och jag kände med ens hur kinderna blossade. Barnmorskan blev lika generad hon; ”Våra rutiner lyder att vi inte byter spiral på en patient som haft oskyddat samlag under de senaste dagarna. Jag måste gå ut och diskutera med mina kollegor om hur vi ska göra nu!”

Där satt jag i min ensamhet medan barnmorskan pratade med sina kollegor om den lösaktiga patienten. Undra vad hon sa? ”Jag har en kvinna därinne som har syndat ty hon har haft oskyddat samlag. Vad ska vi göra med henne?” Straffet blev att jag fick boka en ny tid för insättning av spiral. Barnmorskan ursäktade sig för att jag inte fått samlagsinformationen men tröstade mej med att alla journaluppgifter nu ialla fall var ifyllda så nästa besök skulle gå lätt och fort, trodde hon ja :) - Det föreligger en risk att det blir bebis vid själva spiralbytet om man älskat för tätt inpå och det är ju liksom det man vill förhindra.

Tur att det där sexet ändå blev så bra, riktigt bra. Det minns jag också. Mm 

Inför nästa besök noterade jag kryptiska koder i almanackan, vilka betydde ”No sex”. För säkerhets skull drog jag till med en hel veckas avskildhet för att inte ett enda sexspår skulle anas. Alltså, inte ertappad en gång till!

Och sedan var det åter dags. Lagom klädd, lagom ansad, med en liten våtservett i handväskan. Återigen försöker jag verka opryd, avspänd, cool och tillfreds med hela situationen så att barnmorskan skulle tro att ändå jag vid 39 års ålder är den starka och accepterande kvinna jag önskar vara, med ett naturligt och enkelt förhållningssätt till min egen kropp.

Jag klär av mej i det lilla båset och drar ner den utvalda tröjan så långt det går, för att visa så lite som möjligt så länge som möjligt, och tänker att jag nu en gång för alla ska placera rumpan NÄRA barnmorskan. Ska bara komma upp först, ta ett litet kliv upp på pallen och sedan rotera helt naturligt utan att ramla ner. Allt känns fullkomligt normalt:) Hjälp, där höll jag på att snubbla igen. Upp med benen, andas djupt… ”Också kommer du lite längre fram med rumpan…” Att jag aldrig kan få till det! Jag vill ju bara visa någon form av respekt för barnmorskans arbetsmiljö. Ta ansvar och visa hänsyn!

Sedan händer inte mycket. Allt är tyst, koncentrerat från båda parter, en lång stund. Lite då och då får jag svara på frågan ”Går det bra?”, varvid jag mumlar: ”Mm” på både ut och inandning. Andas Sara, andas! Och när jag tror att allt är klart säger barnmorskan: ”Jag ska säga dej som det är - jag hittar ingen spiral!”… och sedan kommer nåt jag känner igen: ”Jag måste gå ut och diskutera med mina kollegor samt hämta ett par större verktyg!” Varför, VARFÖR måste hon vara så förbannat ärlig? Varför kan hon inte bara säga att hon ska hämta de minimalistiska (gärna rosa) anpassade för finlir. Eller varför måste hon säga någonting alls? Jag blundar ju ändå!

Då låg jag där i min ensamhet, igen. Helt galet med benen i vädret, ingen återvändo. Vilken spårvagn kommer jag att hinna med? Kommer jag ens att kunna åka spåvagn?
Ever more?

Vips var det flera i rummet och jag tyckte det var enklast att tänka att jag var med i nån slags film, en väldigt konstig sådan förvisso. Tack och lov visade sig filmen ha ett lyckligt slut. Den försvunna spiralen hittades och ersattes med en ny och jag fick höra att jag varit ”sååååååå duktig!” och blev erbjuden kaffe för allt lidande. Barnmorskan bad mej sitta i soffan i väntrummet i minst 15 minuter för att minimera risken att svimma på hårt underlag. Men då hon vände in på kontoret – för att skriva journal – var det jag som tittade på klockan och insåg att jag nog skulle hinna med den planerade spårvagnen om jag rusade. Jag smet och klev ut i verkligheten.

Tänk så många möten människan ständigt är en del utav och har makt att påverka. Vissa möten som det ovan nämnda har man fullt upp med att bara hantera. Men annars tycker jag att man bör ta sig en extra tanke om att varje möte är viktigt och kan vara av allra högsta betydelse för någon. Ett möte kan spela roll, påverka, göra någon glad, kan få någon att känna sig bekräftad, viktig och betydelsefull. Jag hoppas kunna bidra med positiv energi i de möten jag är en del utav.

Året är snart slut och jag ser som vanligt med förhoppning och intresse fram emot det nya. Men jag känner också denna gång en oro inför den framtid våra barn ska möta. Det samhälle vi lever i har blivit så hårt och hänsynslöst. När förlorades respekten för människan? Och när blev människolivet inte värt någonting alls?

Därför tror jag att det idag är viktigt, mer än någonsin, att se på varandra med värme, respekt och tro. Att bekräfta liten som stor med en blick som säger ”Du är fin och jag tror på dej!”

Men jag är också tacksam över att jag ännu ett år fått ha mina nära omkring mej. Och jag tänker särskilt på dem som detta år mist någon de hållit av, som nu får prata med änglarna som flyger omkring...

Med önskan om en fin adventstid!

Puss & Kram