Klackskor och "Fröken Frågvis" 100611

När jag hämtar mina skolbarn går jag förbi en förskola. Nästan varje gång kommer nästan samma barn fram till mej och ställer frågor. ”Varför har du lila hår?” Den är ganska lätt att ta sig an utan att behöva snubbla över krångliga formuleringar; – ”För att jag tycker om lila.” Svaret godtas och barnet ifråga brukar sedan vara nöjt. Jag känner mej också nöjd. Jag har inte behövt blotta mej eller skylta med min fåfänga så där rakt inför små oskyldiga barn.

”Men varför har du då inte lila kläder?” Hm, den är något svårare, kräver ökad tankeverksamhet; ”För att det då blir för mycket lila!” (erh, inte logiskt någonstans men barnet accepterar svaret och jag slipper tappa fattningen!).

”Varför har du alltid klackskor?” Åh, vad jag hatar den frågan! Faktum är att jag tycker att det är sexigt med klackskor, (benen blir liksom ståtligare), vilket inte känns bekvämt att svara – inte för någon :)! Istället provar jag; ”Jag tycker om klackskor!” Ah, det funkade, inga följdfrågor. Puh!

Igår hade jag inte klackskor när jag hämtade barnen och vips var ”Fröken Frågvis” framme vid staketet ännu en gång och jag hann inte komma undan. ”Varför har du inte klackskor idag då?” Men då, ge dej! ”Erh” (jag kände mej så osexig redan på morgonen så att ett par klackskor hade varit till att häda mot övrig outfit och helhetskänsla, som ett hån mot hela min uppenbarelse, osmakligt, taffligt, liksom; ”förlåt – jag orkade bara sexa till fötterna, resten fick va!”)

”Erh, jo idag tyckte jag bättre om clifs-clofs!” Jag vände om, försökte se ut som om jag hade jättebråttom så att jag omöjligtvis hade tid till att svara på fler frågor. Flickebarnet hade ingen chans till följdfrågor. Jag undkom även denna gång, dock mindre nöjd.

Intressant ändå, alla dessa val som görs, mer eller mindre medvetet eller omedvetet (haha!), klackskor? clifs-clofs?, som av det lilla barnet uppmärksammas och önskas fås in i ett sammanhang mer än vad den vuxne aktören är beredd på eller oförmögen att formulera eller ens anse sig kunna förmedla. Ibland står också barnets och den vuxnes begreppsvärld så långt ifrån varandra att ett försök till ”försoning” är lönlöst. En liten efterkonstruktion skapas för att ändå visa lust till samarbete. För barnets förståelse kanske helt meningslös? Situationen är avklarad med förvisso förvanskad verklighetsanknyning. Trots det är barnet nöjt, har fått svar. Men för den vuxne (mej) väcks tankar...

... varför klackskor, egentligen?