Ett vanligt "Hur är det?"

En vanlig dag. En vanlig fråga på Mölndals torg; "Är de dina allihop?" Ett vanligt svar: "Ja". En vanlig retur: "Men nu blir det inte fler va?", varvid den frågande får ett vanligt svar tillbaka. En vanlig fråga, så självklar, varför inte? En personlig angelägenhet, som KAN vara enkel, vanligtvis, men kanske inte alltid?

Jag berättar gärna. Det är inte det. Jag berättar kanske även ibland för "främlingar" (om de ser någorlunda snälla och intresserade ut), men jag berättar inte alla mina hemlisar i Netto-kön! Svaret är så förväntat, så uträknat, där inget annat utrymme ges än det svar som den utfrågande förväntar sig. Tänk att dra till med ett svar av helt annorlunda karaktär, nåt ovanligt!? "Mina allihop, nej de är min gammelmormors!", eller "Sex är min främsta fritidssysselsättning förstår du, det kan komma att bli många fler!".

Jag tänker på en annan "vanlig" fråga jag fick en gång. Jag promenerade då jag mötte min konversationspartner, på cykel!! I farten utbrast hon "Hur är det?" och det enda svar som över huvudtaget går att ta emot och behandla i den aktionen är just ett "vanligt" "Bra"!

Frågan hör till ordningen, men kan frågan inte vara mer irriterande än givande många gånger beroende på hur den förmedlas? Visst, ett "Jo, tack bra!" är alltid enkelt och oproblematiskt för alla involverade men jag vill varje gång jag ställer frågan "Hur är det?" utstråla någon slags intresse för att vara redo att ta emot ett ärligt svar. Jag vill vara närvarande, annars räcker det kanske med ett "hej"? I allafall på cykeln!!

Alltså, denna konversation är inte förargelseväckande eller plågande på något vis. Det krävs mer än så för att få mej exalterad. Exemplen är bara ett prov på hur vi kanske artigt, skämtsamt eller kontaktsökande frågar utan större mening än att få ett "vanligt" svar tillbaka. Bara en produkt av vår sociala inlärning, på någon form av anpassning till samhällets sociala struktur som jag ibland bara kan ha lite svårt att förhålla mej till. Jag kan lätt bli klumpig och ställer till med oro i sammanhanget.

Senast idag tvekade jag någon sekund på svaret "Ja" efter frågan "Hur är det?", varvid jag fick tillbaka: "Men, är det inte bra?". Mitt svar dröjde då jag kände att jag behövde tänka igenom dagen så att jag svarade hyfsat sanningsenligt (med vad jag ville förmedla). Jag försökte bara finna någon slags närvaro i nuet.

Idag räcker det förvisso med fyra barn. Jag kommer alltid att längta till ögonblicken av det fullständigt nya, av den första ögonkontakten, av den helt beroende, av det lilla lilla men så självklara självklara. Men det räcker och det är mitt vanliga svar. Jag låter inte alls trevande eller tvekande. Det är ärligt och förväntat och den frågande pustar ut! Efter att idag av dottern blivit kallad "ditt idiotiska självportätt" är jag också idag mer nöjd än andra dagar. Svaret blir enkelt "JA!" på frågan.

Förväntat förvisso...

...som vanligt!