Gravid, snygg och sexig

En unge i minuten! Ja, jag såg på det igår, drogs med, fascinerades, svettades, krystade och gladdes enormt med dessa okända människor som fick möta livets under. Jag vill så gärna vara med en gång till. Jag vill, vill, vill! Men vad är det egentligen jag vill uppleva? Jag räcker knappast till åt mej själv, håller knappt ihop. Kan det vara andligheten jag vill åt? Att vara gravid, föda barn och titta in i de små ögonen för första gången lyfter liksom självaste livet till en helt annan nivå. Isåfall kan det vara idé att fundera över annan åtgärd. Måhända en skogspromenad i klar vårluft iallafall kan vara värd att prova i syfte att möta andligheten i, bli uppfylld av. Andas in det stora, det obegripliga. Skapelsen. Om inte annat må hyn bli fräschare av frisk luft än av sömnlösa vaknätter – som en liten bonus...

”Dags att trycka på knappen”. Så fick de göra igår, och det var också så min första graviditet slutade och Wiggos liv startade. Katastrofsnitt även kallat. Jag insåg igår hur snabbt det går, oron, paniken, ovissheten om hur det kommer att sluta. När jag var mitt uppe i det förstod jag ingenting. Jag fattade inte varför jag snabbt rullades in i en hiss, varför en nål sattes i min arm i hissen (i en hiss åker man väl bara hiss för att man just behöver åka hiss?), varför det kastades sterilt vatten på min mage. När jag under graviditeten ”läste på” om förlossningar hoppade jag alltid över kapitlet om kejsarsnitt, jag visst knappt vad det var. Jag hade ju också skrivit ett ”förlossningsbrev”, där frun vackert hade förklarat hur hon ville ”uppleva” sin förlossning, vilken smärtlindring som önskades och hur hon ville att barnet skulle komma ut, alltså i vilken ställning, knästående, sidliggande, stående, framåtlutande (alltså, nu låter det ju precis som om vi är tillbaks där allt började). I mitt ”förlossningsbrev” stod det inget om att det skulle tryckas på nån knapp. Jag skulle ju föda med akupunktur, käckt knästående och låta mej dras med av urkrafterna. Klart!!

Förlossningen började ganska rart ändå. Jag var på väg till en fotograf med min stora mage. Jag var stylad från topp till tå. Jag var till och med ordentligt överdrivet stylad då jag någonstans läst att 40 % av sminket faller bort vid självaste korttagandet. Frisyren jag hade skulle se likadan i ut värsta stormen. Värkarna kom alltså mycket olämpligt ty jag ville verkligen bli fotograferad. Det är nog få tillfällen som jag känner mej så vacker, snygg och sexig som när jag är gravid. Så älskvärd. Jag befinner mej i ett tillstånd av mer eller mindre konstant kåthet och att i ett sådant tillstånd posera framför en kamera kan knappast upplevas som annat än lustfyllt. Men, maken tog sin frus förnuft till fånga (vred på ratten) och resan till fotografen vändes mot förlossningen.

Att komma till förlossningen med hårspraysstank och ögonskuggor i lager ger inga fördelar. ”Oj, så fin man ska vara här då!” Min första barnmorska hånlog åt mej när hon såg att jag flämtandes försökte fly upp i en fåtölj av smärta. ”Haha, här hjälper inget läppstift, inget lockat hår, nu du din lilla snärta skall du lida, LIDA!” Ja, hon sa kanske inte riktigt sådär, men helt säkert tänkte hon nog så, det kändes iallafall som om hon tänkte så...

Idag har vi varit på Tillväxtenheten igen. Nu går det så bra med barnens tillväxt att vi bara behöver åka dit tre gånger om året och väga, mäta och ta prover. 6,6 cm har barnen växt sammanlagt sedan förra gången för tre månader sedan. Jag blir fortfarande fånigt stolt över varje centimeter. Kanske för att det fanns en tid när det stack till i bröstet var gång den egentligen betydelselösa frågan kom: ”Och hur är det med barnen, de växer och blir stora?”

Kanske kan min ytliga sida av mej (och den är ganska stor så här nära 40-årsstrecket) ge en förklaring till varför jag så gärna vill vara gravid igen. Snygg, sexig och kåt! Ja tack!