GUL BIL och en och annan rovfågel!

Häromdagen satt jag och körde bil utan barnen. Det är inte vanligt förekommande men det händer någongång så där ibland faktiskt. När barnen är med är det ett intensivt letande efter gula bilar. Den som finner en gul bil ropar ut fyndet och får en poäng i det ögonblick den också klappar motspelaren på någon åtkomlig kroppsdel, vanligtvis axeln. I bilen måste det förvisso sättas upp regler då föraren anser att "klapparna" (den irriterande leken är högst olämplig överallt förvisso) knappast hör hemma i bilen. Dock har ett visst tillmötesgående ändå gjorts - det kan tänkas vara okej med en lätt strykning, vilket också kan ses som en träning i att inte bli alltför exalterad inför gula fordon, en prövning i självbehärskning, i att lägga band på sina känslor!

Då jag kör bil med fyra barn i bilen existerar inga gula bilar för mej. Jag har fullt upp med att bemöta både barnen och trafiken så att alla för mej samspelande parter hålls lugna och fina. De gula bilarna liksom bara försvinner. Jag har redan förklarat mej som chanslös. Jag får sällan poäng....

Till viss del inbillar jag mej att min poänglöshet kan hänga ihop med det låga intresse inför gula bilar jag anser mej att ha, för visst såg min far varenda liten rovfågel på kilometers avstånd just då han satt bakom ratten och trafiken var som tätast. Jag minns hur han pekade upp emot skyn och hur mor fick överta ratten utropandes "Men Rune!" För min far behövdes inga poäng för att urskilja flygaren. Siktet var alltid inställt oavsett mängden stimuli runtomkring.

Det jag märkte nu när jag körde bil allena var att jag faktiskt såg gula bilar, och det lite överallt! Jag såg även gula grävskopor och bussar - jag vet, dessa genererar ej i poäng, men ändå?! - och jag såg också gula män, sådana där som jobbar vid vägen, i gula arbetskläder! Gula? Brukar de förresten inte vara oranga de där männen? Men absolut säkert lite kul med variation både för brukare och betraktare, måhända trend 2010! Vi målar hela världen gul lilla mamma!

Det var gult lite överallt och jag kom på mej själv med att mumla "gul bil"! Men hallå! Jag mumlade "GUL BIL", på riktigt!! Jag blev fullkomligt förnärmad, av mej själv, och samtidigt lättad över att det inte satt någon mer i bilen (även om det då hade gett en poäng om jag också lite diskret samtidigt lyckats "stryka" någon på till exempel knät innan någon annan redan gjort upptäckten och lyckats "stryka" först). Jag blev förnärmad och också förvånad över hur lätt det är dras med i det jag anser vara oviktigheter, ovilligheter, sånt jag ändå måste medge att jag känner en viss motsträvighet inför (alltså, ärligt, hur enerverande är den inte, LEKEN, även om den fyller en viss tidsfördrivande funktion). Med ens är man fast, trots att man inte vill, kämpar emot - "jag kör faktiskt bil!!" - men längst in i det omedvetna finns den - revanschlusten som pockar på. "Hur töntig jag än anser den här gul-bil-leken än må vara vill jag ändå vara med och tävla (och det för att vinna)!"

När jag kom hem från min bilresa berättade jag för barnen att jag faktiskt sett gula bilar jag också och att jag därmed också ansåg mej vara en värdig kandidat till att få poäng. Självklart ogiltigförklarades min vädjan. "Mamma, det är fusk!" och någonstans kan jag inte släppa det, mina försnuvade poäng, de förpillat försnuvade, för jag såg dem faktiskt, jo jag såg dem, flera stycken...

... gula bilar!

Och jag var för ett ögonblick med i leken.

Räkna alltid med mej!