159,5 cm hög gran utlånas

Plask! Jo man tackar, en liten i vanliga fall oförarglig plastmugg fylld till hälften med vatten placerad överst på dörren som jag stängde blev liksom droppen. Självklart var detta tvunget, ja, bara tvunget att hända samtidigt under den lite smått redan hysteriska timmen mellan fyra och fem då barnen skall hämtas och storgossen på något sätt forslas till fotbollsträningen. Samtidgt ropar lillgossen "jag har bajsat och kissat på mej"! Och vilken bajs sen då, värsta lösisen som rinner ner för benen! Just som jag parerar som bäst mellan flytande bajs ringer maken och meddelar att han visst inte kan komma hem som planerat för att "stötta upp" med dagens schema, ja, dottern skulle visst hämtas hos kompisen också, självklart samma tid som allt annat....

Egentligen vill jag bara sätta mej ner på rumpan och ge upp och skrika "jag vill inte"! Hur vara mindfull i detta kaos? "Nej men se, där rinner bajs!, tänk om jag skulle ta och lukta på det, lyssna till det, andas in det och bara vara... i bajset, för en liten, liten stund". Förlåt... men den vuxna, tålmodiga, kärleksfulla och pedagogiska rollen är inte alltid så enkel att spela... Jag orkar inte! Jag vill inte!

Jag kan iallafall prova med att ta ett djupt andetag, med näsan bortvänd från bajset, för att iallafall symboliskt inandas kraft och tålamod, klokhet och idérikedom FÖR HUR I HELA FRIDEN DE NÄRMSTA MINUTRARNA SKALL AGERAS! Så ja, lugn och fin... det kommer en ny dag i morgon med nya möjligheter, (läs, nya potentiella kaosliknade tillfällen), så det kanske kan vara fint att spara lite på energin. Kan "mammaenergi" återvinnas förresten?

Roller. Man spelar ett par stycken, med mer eller mindre utgångspunkt från sig själv, som man, kvinna, pappa, mamma, fru, kollega. Listan kan göras lång. Vissa roller är enklare, andra svårare.

Jag och mina kollegor får ibland ta del av genusföreläsningar på jobbet. Vi får fundera bland annat över vad som är konstruerat och förväntat angående mansroller och kvinnoroller, och jobba med våra egna fördomar om ditten och datten. Utvecklande i hög grad. Vi gör en massa övningar också. Senast en "Toleransövning". Man skulle gå fram till någon och liksom påpeka nåt som "jag ser att du har glasögon på dej, men det är ok för mej". Ett nästa steg var att bli "attackerad" av en hel flock kollegor... ja, upplevelsen var iallafall sådan när "flocken" som i mitt fall knappast kunde enas om vad som skulle kommenteras. Jag som annars känner mej ganska trygg och nöjd med min fåfänga (kan också väljas att ses som skaparkraft) blev plötsligt osäker. Varför har jag så många nitarmband på mej som fem stycken, det kanske är ganska överdrivet ändå, tre hade räckt, eller kanske ett, eller vänta nu! Nitarmband, är inte det töntigt? Å den rosa klockan sen då, jo, vid närmare eftertanke kanske den är lite väl kitchig och vem tror man att man är när man har fotlänk på sig, med dinglande rosa hjärtan? Det liksom skallrar till lite grand för varje kroppsdel jag viftar med. Ja just det, mina örhängen, varför sa ingen nåt om dem? De har kanske skallrat där i öronen såpass länge att de inte länge sticker ut... de bara ÄR i mitt eget väsen...

En sådan här dag kände jag mej som en 159,5 (utan klack) centimeter hög julgran. "Julgran utlånas, mest rosa men med lite lila högst uppe på toppen, med eller utan klack beroende på takhöjd, klar att ställas in i vardagsrummet"...

Det är ju lysande, då kan jag stå där i ett hörn och bara se på när bajset flyter, när vatten faller, när benskydd och träningskläder förhoppningsvis packas av någon ANNAN, nu snackar vi mindfulness. Det är en gran man ska vara!

Men ingen har lovat att livet är enkelt. Ibland är allt upp och ner, som nu när det "össnöar" (Levis kommentar) i maj. Skratt och gråt blandas med varann. Ibland gör livet ont, det sliter och drar...

"Jag försöker minnas hur det var då våra blickar möttes för länge sedan, då luften vibrerade av
kärlek, lust och nyfikenhet.
Jag försöker minnas det nu när luften mellan oss fylls av
tystnad, svek och hopplöshet.
Hur hamnade vi här?
Jag försöker minnas de stunder då vi pratade om
drömmar, lust och livets möjlighet.
Det vi behöver nu är att prata om
förståelse, förlåtelse och sårbarhet.

Varför hamnade vi här?"

Nu ska jag leta upp min kupong med 30% rabatt från Kappahl. Ut i snön, då blir granen vit som en brud. Kanske köper jag mej nåt, kanske inte, kanske nåt rosa, eller en lila topp? Kanske vänder jag bara på klacken och tar ett djupt andetag och inandas frisk vårluft. Och se, det har slutat snöa! Jag tror visst att solen försöker tränga undan molnen. Det finns hopp!

Kärlek från S