Vagnskrället och "mojen" 100602

”Mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”. Alltså, orden är ju hur rara som helst, men - Förbaskade vagn!! Jag fick höra kommentaren av Levis då jag återigen inte tänkte ge upp utan istället arbetandes, kämpandes, stånkandes försökte fälla ihop hans vagn för hundrade gången. För försöka bör man, ”plötsligt händer det!”. Väl?

Det är bara hur retligt som helst! Maken liksom leker ihop vagnen, tänker ihop vagnen och vips ligger den där prydligt ihopfälld. Smäcker som en dag. Men för mej.... händer ingenting!! trots att jag ingår kampen med full närvaro och kraftigt adrenalinpåslag.

Det är en liten ”moj” som skall tryckas in samtidigt som man i ett tvåhandgrepp skall hålla upp ett par ringar och liksom samtidigt igen med valfritt knä få ner ryggstödet utan att tappa greppet om den lilla ”mojen”! Jag måste också inför varje försök leta upp”mojen” då jag på något vis också lyckas förtränga ”mojens” lokalisation mellan var försök. Troligtvis en försvarsmekanism för att inte om och om igen kränkas av misslyckanden. Bort, bort med hela vagnskrället ur medvetandet!

Visst, jag är ingen jättekvinna med mina 46 kilo och jag är inte heller känd för att ha några stora händer, snarare tvärtom, men jag anar (återigen) att det mer har med teknik att göra. En teknikgren alltså, likt den med ”kast med den där lilla sketans bollen” som jag aldrig fick iväg och för att inte tala om ”stöten med kulrackarn”. ”Sara stötte 2,40 idag!” Jag fick aldrig till det och jag fruktar för att det så också kommer att sluta vad gäller vagnen. Jag kommer aldrig att få ihop den!

Kanske påminner vagnen mej om min egen litenhet, min egen otillräcklighet, min egen osjälvständighet. Jag blir frustrerad över att jag inte får till det som för andra (maken) utförs i en graciös handvändning. ”Jag vill själv”, ”jag (borde) kunna själv” ropar det i mitt inre. Om möjligt kan jag också förstå barnets frustration över färdigheter det vill bemästra men som det inte klarar av. Barnets vardag och väg till automatiska handlingar.”När du är lika stor som mamma, då kan du göra allt jag kan!”

För tillfället (tills dess att jag växt till mej) heter lösningen ”stor bil”. Efter mina misslyckade försök med att fälla ihop vagnskrället pressar jag in den, som den är, in emellan säten och bilstolar. Både maken och bilen tackar för att snömodden gett sig för denna gång och med lite fantasi kan man också säga att det nu är säsong för att lasta in uppfällda vagnar. Jag är dock något aggressiv, något upphetsad och samtidigt något generad vid själva pressandet. Det hela är ju så uppenbart! Och jag som ville vara en självständig kvinna! Jag vill inte höra ”mamma, när du blir lika stor som pappa, DÅ kan du göra allt som han kan!”

Hur rart det än må låta...