”Växer du med spruta eller utan?” har det hänt att barnen ibland frågat sina kompisar, varvid kompisarna i värsta fall sett våra barn som totalt knepiga och rusat därifrån. Det är så i vår familj - våra barn måste ta en spruta varje kväll för att växa och må bra. Det är det normativa hos oss. Majoriteten växer på detta sätt varvid frågan blir adekvat i sammanhanget, livets sammanhang som barnet med en enorm drivkraft försöker att förstå.
Jag minns det etiska dilemma jag tyckte mej befinna mej i då jag som trebarnsförälder intensivt längtade efter barn nummer fyra. Den fråga jag ställde mej var; ”om man får drömma om ett barn då man med all sannolikhet redan vet att just det barnet kommer att behöva gå igenom smärtsamma undersökningar samt livslång behandling” Är drömmen enbart egoistisk?
Lite generad yppade jag mina funderingar inför barnens läkare då det i mitt huvud var totalt stopp. I mina egna tankar kom jag inte vidare. Lusten vs interlektet. Lite smått besvärad också över att avslöja att jag i ett trebarnskaos ansåg mej ha kapacitet att kasta mej ännu djupare ner i kaoset, jag var rädd för att anses som oansvarig och ha alltför för höga tankar om mej själv.
Läkaren som själv visade sig vara fyrbarnspappa berättade hur underbart det var (Yes, mitt i prick! -jag känner mej alltid så tillfreds när jag är med andra som har fyra barn. Lusten och längtan efter fler barn blir liksom naturlig utan att man för den skull behöver förklaras som galen, en känsla av samhörighet uppstår!). Sedan fortsatte läkaren: ”Kom ska jag visa er någonting?” Han ledde oss ut från undersökningsrummet till väntrummet där våra barn satt uppradade och spelade Fia med knuff på ett för stunden föredömligt vis. ”Nu ska jag visa er något riktigt fint!”. Då förstod jag vad han menade och också ville få mej att fokusera på - det positiva och det livskraftiga! En del växer med spruta och andra utan, så är det bara!
Men visst var det också skönt att till viss del lägga över ansvaret för beslutet på läkaren - för skuld, det kommer jag nog alltid att känna, speciellt nu när Levis tycker att sprutorna gör ont. Levis har nog delvis läkaren att tacka sin tillkomst för, även om det förvisso var hans föräldrar som gjorde jobbet! Som doppade....
Tack och lov är människan anpassningsbar. För de tre stora är det sällan några problem numera att ta sin spruta. Det är lite ”coolt och häftigt faktiskt att vara så modig”, och det är bara att rida vidare på den vågen så länge den varar!
Jo, människan är fantastiskt anpassningsbar. Jag har tänkt på det flera gånger, inte bara ikväll. Min man jobbar typ, hela tiden! vilket jag har anpassat mej till. ”Jobb ikväll, igen – till midnatt, igen, okej!” Jag försöker för ren överlevnads skull finna några fyndigheter i den situation som nu råder. Erh, ”JOBBA”- Jag Ordnar Bättre Betalt Arbete, nä, - Jesus Orkar Bättre Bära Arbetet. Nej, det går inte, ofyndigt var ordet... jag ger upp! Men ändå, jobb är så legitimt på nåt vis. Jag blir inte längre arg eller besviken, jag ser mej slagen och reagerar inte alls. Är anpassad till situationen.
Men vilket jobb kan vara viktigare än att få uppleva nuet, grönskan, nyfunna ord, kärleken, berusningen av livet , lyckan över att få vara i barnens värld. För även om det är kämpigt att vara hemma och försöka få tillvaron att flyta någorlunda, är jag glad över att jag får vara den som ändå har en möjlighet att få uppleva det där mänskliga, jordnära, uppenbara, vitala. Det blev inte som vi önskade men det blev så här!
Det gäller bara att kunna mötas igen sedan, när det JOBBIGA är över. Människan är nämligen väldigt anpasssningsbar, lika sant som att vissa växer med spruta och andra utan, så är det bara.
Jag minns det etiska dilemma jag tyckte mej befinna mej i då jag som trebarnsförälder intensivt längtade efter barn nummer fyra. Den fråga jag ställde mej var; ”om man får drömma om ett barn då man med all sannolikhet redan vet att just det barnet kommer att behöva gå igenom smärtsamma undersökningar samt livslång behandling” Är drömmen enbart egoistisk?
Lite generad yppade jag mina funderingar inför barnens läkare då det i mitt huvud var totalt stopp. I mina egna tankar kom jag inte vidare. Lusten vs interlektet. Lite smått besvärad också över att avslöja att jag i ett trebarnskaos ansåg mej ha kapacitet att kasta mej ännu djupare ner i kaoset, jag var rädd för att anses som oansvarig och ha alltför för höga tankar om mej själv.
Läkaren som själv visade sig vara fyrbarnspappa berättade hur underbart det var (Yes, mitt i prick! -jag känner mej alltid så tillfreds när jag är med andra som har fyra barn. Lusten och längtan efter fler barn blir liksom naturlig utan att man för den skull behöver förklaras som galen, en känsla av samhörighet uppstår!). Sedan fortsatte läkaren: ”Kom ska jag visa er någonting?” Han ledde oss ut från undersökningsrummet till väntrummet där våra barn satt uppradade och spelade Fia med knuff på ett för stunden föredömligt vis. ”Nu ska jag visa er något riktigt fint!”. Då förstod jag vad han menade och också ville få mej att fokusera på - det positiva och det livskraftiga! En del växer med spruta och andra utan, så är det bara!
Men visst var det också skönt att till viss del lägga över ansvaret för beslutet på läkaren - för skuld, det kommer jag nog alltid att känna, speciellt nu när Levis tycker att sprutorna gör ont. Levis har nog delvis läkaren att tacka sin tillkomst för, även om det förvisso var hans föräldrar som gjorde jobbet! Som doppade....
Tack och lov är människan anpassningsbar. För de tre stora är det sällan några problem numera att ta sin spruta. Det är lite ”coolt och häftigt faktiskt att vara så modig”, och det är bara att rida vidare på den vågen så länge den varar!
Jo, människan är fantastiskt anpassningsbar. Jag har tänkt på det flera gånger, inte bara ikväll. Min man jobbar typ, hela tiden! vilket jag har anpassat mej till. ”Jobb ikväll, igen – till midnatt, igen, okej!” Jag försöker för ren överlevnads skull finna några fyndigheter i den situation som nu råder. Erh, ”JOBBA”- Jag Ordnar Bättre Betalt Arbete, nä, - Jesus Orkar Bättre Bära Arbetet. Nej, det går inte, ofyndigt var ordet... jag ger upp! Men ändå, jobb är så legitimt på nåt vis. Jag blir inte längre arg eller besviken, jag ser mej slagen och reagerar inte alls. Är anpassad till situationen.
Men vilket jobb kan vara viktigare än att få uppleva nuet, grönskan, nyfunna ord, kärleken, berusningen av livet , lyckan över att få vara i barnens värld. För även om det är kämpigt att vara hemma och försöka få tillvaron att flyta någorlunda, är jag glad över att jag får vara den som ändå har en möjlighet att få uppleva det där mänskliga, jordnära, uppenbara, vitala. Det blev inte som vi önskade men det blev så här!
Det gäller bara att kunna mötas igen sedan, när det JOBBIGA är över. Människan är nämligen väldigt anpasssningsbar, lika sant som att vissa växer med spruta och andra utan, så är det bara.
Posts
No comments:
Post a Comment