Tomtar, Tandtroll och Sex från 080207

Idag har jag blivit arg. Jag blir inte arg så där jätteofta och lätt, faktiskt! Jag gick över en gata med Levis i vagn och Elton och Nova på cyklar med stödhjul. Jag vet, det tar lite tid ibland att komma över en gata. Det är liksom mycket som kan hända, en pedal som slinter eller snurrar galet, höga trottoarkanter som gör att man knappast vågar ta sig över gatan som 4-åring utan behöver lite assistans av sin mamma, då mamman i sin tur måste vända om efter att ha parkerat Levisvagnen på andra sidan och försäkrat sig om att bromsen verkligen satts ner. Ibland kan man ju faktiskt också hitta något vackert som man bara måste plocka upp, kanske en glittrig sten eller en smutsig gummisnodd. Visst, det tar lite tid alltid och jag vill inte stressa barnen, då skulle de absolut ramla mitt i gatan vilket skulle sinka trafiken ännu mer!

Idag skulle vi över gatan. Det är ett övergångsställe och så vitt jag vet har jag och barnen företräde. Vi började ta oss över, och det tog lite tid. Cyklarna trasslade och Nova behövde lite assistans. Jag såg kvinnans min bakom ratten, lätt irriterad. När vi nästan hade nått vårt mål tutade tanten och viftade med handen att vi skulle snabba på. Men hallå, vi gör så gott vi kan! Bromsa livet tanten!! Jag som annars brukar vara lite sen i reaktion med primitiva känslor var nu glasklar i tanken. Med nöje ställde jag mej mitt framför bilen och bara tittade på henne i två sekunder. Det var ett par långa två sekundrar, men ack så skönt! Hoppas att hon tänker sig för nästa gång hon ser barn som kämpar över gatan.

Annars har vi det bra hemma. Julen är över och det är gott att bli av med alla hemmapysseltomtar, hjärtan, stjärnor, girlanger i mängder. Jag säger ”O, vad fint!” till barnen när de kommer hem med sina alster som de gärna vill pryda hemmet med. Da... vart kan jag hänga dem så att de stör minst och egentligen nästan inte syns alls i mitt annars hyfsat estetiskt korrekta hem. Ibland frågar jag; ”finns det någon som du vill ge bort den här fina smällkaramellen till, jag kan hjälpa dej att göra ett fint paket?” Nu är iallafall alla grejerna borta och det har blivit lugnt igen.

Under julen har jag funderat mycket över ”tomtetron”. Varför det liksom på något sätt och vis är den vuxnes plikt att få barnen att behålla tomtetron så länge det bara är möjligt. Här är den vuxne benägen att ljuga sitt barn rakt upp i ansiktet och hon känner sig skyddad av plikten! I julas kände jag mej träffad. När Elton frågade om det var tomten eller vi som lagt ner paket i hans strumpa så kunde jag bara inte längre. Jag berättade, som det var!! Samtidigt kändes det mitt i orden att jag svek alla vuxna som även detta år lyckats lura i barnen att tomten faktiskt finns. Men om jag skulle ha ljugit för Elton denna gång kändes det som om min trovärdighet som som vuxen skulle fått sig en repa. Kanske blev han besviken, men han fick höra sanningen och slapp fundera på hur tomten då skulle ha kommit in i huset och varför det är ”vårt” omslagspapper på paketen, och jag slapp att dra ännu fler lögner till alla följdfrågor. Men den ”riktige” tomten lever kvar här hemma. Han hann bara inte hälsa på oss mitt i julenatten.

Häromdagen mötte jag polisen. Jag promenerade med mina fyra barn och såg två polismän vinka och snabbare än blixten fick de min vink tillbaka. Stimuli – respons, som en reflex! Det satt som ett smäck!! Jag blir också alltid lite knäsvag inför polisen. Känner mej alltid skyldig och vill inte på något sätt göra något fel, så jag vinkade, och trodde att det nog borde vara det svaret de förväntade sig av mej... innan jag blev lite mer analytisk efter reptilhjärnans första reaktion. Varför skulle de vinka till mej?? Det var länge sedan de gick ur polisskolan och jag har börjat att vänja mej vid min ålder jag med (vill jag ändå påkalla manlig uppmärksamhet är det väl oklokt att plocka med sig barnen, iallafall alla?) Å så dumt, det var ju barnen de vinkade till, självklart, för att liksom visa på att: polisen är minsann inte farlig, polisen vinkar och är snäll mot alla barnen.

Vad låg jag kände mej med ens, misslyckad och löjlig på gränsen till pinsam. Ingen skön känsla. Hm, vad göra åt detta? Kanhända polisen skrattar gott åt den lilla mamman som ärtigt vinkade till polisen denna dag men då det inte är i min vetskap kan jag ju lika gärna strunta i det?! Visst skulle det kunna vara så att de faktiskt vinkade till mej!? De kanske tänkte att jag var cool (eller rentutav snygg) och därpå ville vinka till mej denna dag. Jag vet, det låter otroligt, men ändå? Varför tro nåt annat när jag inte har de sanna faktan framför. Med denna tankevändning mådde jag genast bättre och vem vet, nästa gång kanske det är jag som tar första initiativet och vinkar till polisen. ”Här är jag, käck och ärtig, och jag önskar er en glad dag bland alla tjuvar och banditer!”

Sex... Mina barn pratar gärna sex med mej, och det gärna på spårvagnen. Jag vet inte vad det är med spårvagnen som gör dem så fritänkande. Jag uppskattar uppriktighet och raka dialoger med barnen. Vill ogärna släta över utan hellre behålla naturligheten i det som i den vuxnes värld sedan länge finner sig vara onaturligt. Häromdagen på spårvagnen kom frågan ”mamma, vilka är minst, pappafröna eller tandtrollen?” Ha, vilken kuggfråga! Jag gick bet. Jag svarade att pappafröna var minst. Smilbanden drogs åt hos passagerarna. Sedan började jag fundera. Finns verkligen tandtrollen?

Vad mycket man måste ta ställning till som vuxen, som om det inte räckte med tomtens existens, eller alla änglar med Gud på toppen! Men nog vill man att barnen ska tro på tandtrollen för varför annars borsta tänderna varje morgon och varje kväll. Vad är det som gör de där små hålen i emaljen. Inte är det Karius och Baktus med yxa och hammare iallafall. Här känns lögnen plötsligt rättfärdigad. En annan gång på spårvagnen ville jag också vara uppriktig och ta Eltons fråga med högsta allvar men insåg också att jag borde bespara både barnen, mej själv och spårvagnsresenärerna sanningen. Frågan löd; ”Vad sa du och pappa till varandra när pappa stoppade snoppen i snippan?” (Levis tillkomst). Istället för att svara med de gutturala läten det troligen var, svarade jag nåt i stil med; ” det skulle vara roligt med ett barn till!”. Här behövs den lögnen som en anpassning till barnets verklighet. Och det känns helt ok men jag har fortfarande svårt för alla mina lögner rörande tomten. Jag borde nog bekänna...och det redan idag. Tomten finns inte, jag är ledsen...förlåt!!

Annars har jag en massa energi just nu, för på lördag börjar det, MELODIFESTIVALEN!! Idag har jag inhandlat alla schlagerbilagor jag kunde hitta, men fattar ni, Perrelli (som för övrigt gått ner 7 kilo till come-backen) och Häggkvist-Jonsson i samma tävling!! Vilket spektakel!

Sweet kisses