1, 2, 3, 4, 5, "fniss", 7

”Mamma, mamman, kan inte vi få fler syskon? Ni kan väl doppa snoppen i snippan igen! Du har ju berättat att ni gör det ibland för att det är skönt, men varför kommer det inga bebisar?”

”Doppa snoppen i snippan”, det heter så i vår familj, av en anledning jag inte känner till men jag har valt att inte korrigera det då jag tycker det låter så mysigt, ja rentutav rart och innerligt.

Men, är barnen redan redo för genomgång nummer två? Om inte annat så behövs ett och annat redas ut så att de inte tror det endast blir barn om det gör ont?
Jo, vi hade en genomgång för ett par månader sedan. Det kändes som om det liksom var dags när frågorna stockade sig med den spännande frågan ”hur många gånger är snoppen dippad?” i spetsen. Den store sonen var kaxig, för han visste redan; ”tre, så klart, för tvillingar görs i samma dopp!”

Så jag samlade barnen tillsammans med mod och kraft och berättade om lusten, längtan, menstruationer och nattliga sädesavgångar. ”Jaha”, blev responsen, det blev liksom inte mer dramatiskt än så. Jag som var så laddad, hade förberett mej, var beredd att illustrera och var helt säker på att barnen i alla fall ville säga upp oss som föräldrar, för hur äcklig får man va!?. Men icke, Nova undrade mest om det gör ont med en snopp i snippan medan matematiken Wiggo satte igång med att räkna ut hur många ägglossningar som passerar en kvinnas liv.

Men fler syskon! Vad härligt ändå! Och generöst att vilja dela mammans och pappans uppmärksamhet med fler! Jag ser det som ett gott betyg på föräldraskapet, eller kan det möjligtvis vara tvärtom? Enda vägen bort från kontrollen, ut i friheten, är att föräldrarnas intensiva engagemang fördelas på fler. Någon gång måste de väl stupa!?

Jo, sex är ju ändå bland det mest naturliga som finns och jag brukar inte ha några problem att snacka om sex, men jag kommer alltid att minnas händelsen som tog sexet bort från det naturliga, då JAG blandades in vilket fick mej att känna mej generad, upptäckt, skamsen...

...det var på Wiggos första påskbasar i skolan. Han var sex år och hade just fått reda på att han återigen skulle bli storebror! Wiggo och hans klasskamrater hade fått i uppgift att skriva om sina gosedjur. Deras alster skulle sättas upp på skärmar för att sedan på basaren visas upp för stolta föräldrar ”tänk vad de små kan ändå, och vad rart med gosedjur!”.

Barnen hade blivit fotograferade med sitt gosedjur i knät och till gulligt foto fått skriva en liten text som för den stora majoriteten löd ungefär så här ”det här är mit gosejur katen Albin. Hn är 3 år ok tyker om at äta bular”. Jo men visst, Wiggo skrev också vackert om sin "gepard 2 år", men vips hade han i sin berättelse sladdat in på det han tyckte var det viktigaste av allt, nämligen att: ”papa har stopat (märk väl, inte ”dopat” denna gång) snopen i mamas snipa så nu ska vi bli seks”. Japp, där satt den! Och många tack min vän! Föräldrarna gick och läste på skärmarna och stockades framför Wiggos invecklade och utvecklande berättelse om sin gepard. Och inte kunde jag ens dra till med att ”jo, se barn har en sådan fantasi”, för bredvid stod jag med magen i vädret, liksom uppenbar, påkommen, helt utan försvar. Nu vet alla, ja verkligen alla, att vi har ”stopat snopen i snipan”! Och med en gång kändes inte det där naturliga så naturligt längre, vilken märklig företeelse.

Ikväll har jag varit på en diskussionskväll i jobbets regi som handlade om hur man får ihop privatlivet när man är beroende av personlig assistans. Känn på den!